Även om realismen sakta börjar sjunka in har européerna ännu inte förstått kriget i Ukraina. De kan helt enkelt inte fatta att deras strategi har varit felaktig.

Vi såg det nyligen  i DR:s Debatten med Christian Friis Bach från Liberala partiet, Rasmus Jarlov från Konservativa partiet och den socialdemokratiske kommentatorn Niels Jespersen. Och inte bara där. Och inte bara de. På de flesta platser och bland de flesta människor skyller man fortfarande på Trump, medan européerna håller sina ideal högt. Retoriskt, förstås. För det är rent hyckleri.

När Trump-administrationens 28-punkts fredsplan för Ukraina tillkännagavs i november avslöjade den en obekväm sanning: att Europa stod tomhänt. I tre år hade europeiska ledare framställt sig som väktare av den regelbaserade världsordningen, fördömt rysk aggression och lovat Ukraina ovillkorligt stöd.

Men när det kom till kritan kunde de inte backa upp sin retorik med handling. Misslyckandet berodde inte på bristande vilja. Det berodde på bristande strategi.

Money talks

Siffrorna från Kiel-institutet talar sitt tydliga språk: under första halvåret 2025 gav Europa i genomsnitt fyra miljarder euro per månad till Ukraina. I juli och augusti sjönk stödet till mindre än en miljard euro. Bakom dessa siffror ligger ett enkelt faktum: de europeiska länderna var inte villiga att höja skatterna eller skära ned på välfärdsbudgetarna för att finansiera Ukraina.

Den europeiska strategin – om man kan kalla den så – baserades på önsketänkande. Planen var att trötta ut ryssarna. Men som Wolfgang Münchau påpekar tröttnade USA först. Och Europa hade ingen plan B. När Washington drog tillbaka sitt stöd tidigare i år kunde européerna inte fylla tomrummet. De självgoda försvararna av den liberala ordningen visade sig ovilliga att betala priset för sina principer när det verkligen gällde.

Det diplomatiska dödläget

Europas andra strategiska misstag var diplomatiskt.

Genom att stänga alla diplomatiska kanaler till Moskva berövade den europeiska eliten sig själv alla möjligheter att påverka krigets förlopp genom förhandlingar. USA blev därmed den enda västerländska aktören med direkt tillgång till Kreml. Det var amerikanska tjänstemän, inte europeiska, som kunde föra de samtal som i slutändan kommer att forma fredsvillkoren.

De europeiska motförslagen till Trumps plan avslöjar kärnan i problemet. Européerna kräver rysk kapitulation, ukrainsk territoriell integritet, massiva krigsskadestånd och en stor ukrainsk militär. Allt under villkor som Moskva aldrig kommer att acceptera.

Som John Mearsheimer uttrycker det är européernas planer inte utkast till kompromissförslag, utan normativt drivna önskelistor som ignorerar den grundläggande maktbalansen, nämligen att ryssarna har haft övertaget under de senaste tre åren och vinner kriget på slagfältet.

Ukraina är existentiellt viktigt för Ryssland

Men västvärldens felbedömning går djupare.

För Moskva är Ukraina en existentiell säkerhetskamp. Ett Ukraina som integreras i Nato uppfattas som ett hot mot regimens och statens överlevnad.

När européerna vägrar att ta denna ryska uppfattning på allvar riktas deras strategier – hur välmenande de än må vara – mot ett mål som inte kan uppnås utan eskalering. Det bör noteras att detta är en eskalering som européerna själva inte är villiga att genomföra.

Den dystra framtiden

Konsekvenserna av dessa misstag kommer sannolikt att påverka Europa under mycket lång tid framöver. Framtiden ser dyster ut.

USA kommer gradvis att dra sig tillbaka som ”den amerikanska nallfiguren”, den makt som garanterar fred och stabilitet i Europa. En rysk seger i Ukraina kommer att påskynda denna process. I Washington kommer argumentet för att överlåta den europeiska säkerheten till européerna att få fart.

Vad betyder detta?

För det första står Europa inför en dubbel nederlag: både en strategisk förlust i Ukraina och en försvagad enighet inom Nato. För det andra kommer Ryssland inte att ha något starkt incitament för försoning, utan snarare att utnyttja den europeiska splittringen. Konfliktområdena i Östersjön, Svarta havet, Moldavien och Arktis kommer att plågas av påverkansoperationer, konflikter och politiskt tryck.

Utan säkerhetsgarantier från USA kommer de gamla problemen med kollektiva och samordnade åtgärder mellan europeiska stater att återkomma. Olika uppfattningar om hot, rivaliserande allianser och konkurrerande strategier kommer att göra kollektiva beslut mycket svåra.

Detta kommer att försvaga både Nato och EU institutionellt, eftersom avsaknaden av ett dominerande amerikanskt ramverk gör det svårare att upprätthålla gemensamma linjer. Resultatet blir inte en stabil avskräckning, utan en fastlåst konflikt med giftiga relationer mellan Europa och Ryssland som kommer att pågå i årtionden.

Förfaranden framför resultat

Europa kan fortsätta att ställa maximala krav på Ryssland, väl medvetet om att detta kommer att förlänga kriget och cementera Europas isolering i säkerhetspolitiken.

Eller så kan Europa acceptera en kompromiss som erkänner den faktiska maktbalansen och öppnar för en gradvis normalisering av relationerna med Moskva.

Realister som Mearsheimer – som har fått rätt i sin bedömning av kriget i Ukraina – är pessimistiska: det finns ingen politisk vilja till en sådan kursändring i de europeiska huvudstäderna. Ledarna kommer att fortsätta att prioritera procedurer, principer och symbolpolitik framför konkreta resultat.

Europa hade ingen strategi för kriget – och har ingen strategi för fred. Européerna är fångade mellan en förlorad strategi och en instabil framtid. Det är priset för att låta moraliska principer ersätta strategiskt tänkande.