Bakgrunden till detta är att Europeiska radio- och TV-unionen (EBU) hotar att utesluta Israel från nästa års Eurovision Song Contest efter påtryckningar från andra länders delegationer, främst Spanien, Slovenien, Nederländerna och Irland – som alla vägrar att delta tillsammans med Israel. De anklagar Israel för ”folkmord” och ”kränkningar av de mänskliga rättigheterna” mot befolkningen i Gaza. Vid ett möte den 4 och 5 december kommer EBU att försöka lösa tvisten om den populära tävlingen för 2026.

Inge Solmo är för många känd för sin medverkan i ”Kvitt eller Dobbelt” på NRK 2008 och 2009, som fokuserade på den populära musiktävlingen. Sedan dess har han skrivit en bok om Eurovision och är ofta efterfrågad av media – även utländska medier – för sin kunskap om tävlingen. Han arbetar som servitör i Oslo. Solmo kommer ursprungligen från Narvik, men har bott på många platser i Norge, bland annat flera år i Ålesund.

* * *

Daniel Sundkvist: Hej, Inge. Anledningen till att vi tog kontakt var att jag läste en kommentar du gjorde på Document där du stöder Israels deltagande i Eurovision. Varför är det viktigt för dig att Israel deltar?

Inge Solmo: ”För att utesluta Israel är rent och enkelt antisemitism. Jag ser att många som vill ha bort Israel från Eurovision försöker ’tvätta bort’ den stämpeln, men antisemitism är vad det är. Många av dem är inte ens intresserade av Eurovision. Israel har varit tvunget att försvara sig under hela sin existens. Det är omgivet av fiender. Israel debuterade i Eurovision 1973. De kom direkt från massakern på det israeliska OS-laget i München året innan, och den första israeliska deltagaren bar en skottsäker väst under sin klänning.

Första gången Israel var värd för Eurovision var 1979. När jag arbetade med min bok [Absolutt Grand Prix, reds anm.] pratade jag med bakgrundssångarna från den tiden. De berättade att prickskyttar var placerade på taken runt arenan för att bevaka evenemanget. Det är så viktigt för Israel att delta, att visa sig, just för att så många vill utplåna landet, kulturellt, geografiskt och etniskt. Det är som om de säger: ’Titta, vi är här, ni kommer inte att bli av med oss.’

Man får inte tro att Eurovision blir en glädjefylld tillställning om Israel utesluts, för det kommer att öppna dörren för en rad arabiska och nordafrikanska länder att delta – länder som är medlemmar i EBU men som inte deltar just för att Israel gör det. Marocko, till exempel, har deltagit tidigare. Och DÅ kommer det att bli politiskt kaos i tävlingen, eftersom dessa länder bråkar som galningar och aldrig kommer att acceptera en sekulariserad och sexualiserad show, vilket Eurovision har blivit.”

EBU hade ursprungligen en plan att alla medlemsländer skulle rösta om Israel skulle delta eller inte, inklusive medlemsländer som själva inte deltar i Eurovision. Denna plan lades på hyllan efter vapenvilan. Nu vill EBU istället ha ”samtal” med de länder som hotar att dra sig ur. Vad tycker du om detta?

”Varför ska det föras samtal om Israel? Varför inte till exempel om Azerbajdzjan och deras misshandel av Armenien – ett annat deltagande land?

De länder som hotar att dra sig ur bör helt enkelt dra sig ur. Det är inte ovanligt att länder drar sig ur av politiska skäl. Armenien deltog inte i Eurovision 2012, året då finalen hölls i Baku. Grekland har också dragit sig ur vissa år när Turkiet skulle delta. Norge själv frystes ut 1967 eftersom vi var involverade i valfångst. Kirsti Sparboe deltog, men ingen av artisterna från de andra länderna ville prata med henne, förutom Storbritanniens Sandie Shaw, som slutade som vinnare det året.

Det har aldrig varit någon stor sak att länder hoppar av under ett eller två år. Det finns ingen anledning att göra en stor affär av radikala länder. Det har fungerat bra för Spanien, till exempel, som har sagt att man skulle vara villig att använda kärnvapen mot Israel om man hade sådana. Låt bara sådana länder gå. De kommer förmodligen tillbaka till Eurovision efter några år, när de inser att de ignoreras. Något som knappast nämns i media är att det finns länder som vägrar att delta om Israel utesluts, till exempel Tyskland. Och Österrike, som faktiskt är värd för Eurovision nästa år, har sagt att man kommer att vägra att vara värd för tävlingen om Israel utesluts. Så EBU befinner sig i en knipa. Jag vill tillägga att det inte är EBU som kräver att Israel ska uteslutas. Ursprungligen inkluderade EBU Israel på listan över deltagare 2026, men de utsätts för påtryckningar från vissa deltagande länder.

Ett argument som Israels motståndare använder är att EBU är beroende av ekonomiskt stöd från de länder som hotar att dra sig ur, och att evenemangets framtid är i fara om Israel deltar.

”En nedskärning av tävlingen är inte ett hot. Fram till 2003 fanns det bara en final, inga semifinaler och högst 26 deltagande länder. Evenemanget hölls också ofta i relativt små lokaler, såsom konserthallar och teatrar. Men vad folk inte inser är att betydligt fler människor tittade på sändningarna tidigare (upp till 600 miljoner) än idag (upp till 200 miljoner).”

Ett annat argument som motståndarna använder är att Eurovision ska vara opolitiskt och att Israel måste uteslutas just av den anledningen. Vad tycker du om det?

”Det faller på sin egen orimlighet. Att utesluta ett land skulle göra tävlingen politisk.”

Men uteslöts inte Ryssland?

”Det är allmänt accepterat att Ryssland kastades ut ur Eurovision på grund av kriget. Folk vill gärna tro det. De tror att Ryssland straffades för kriget. Kanske är det därför så många vill utesluta Israel, eftersom ’det samarbetade med Ryssland'”. Men faktum är att den ryska tv-kanalen som var medlem i EBU sade upp sitt medlemskap och därför inte längre har rätt att delta. Det måste sägas att kanalen redan var under utredning av EBU, misstänkt för att ha begränsat pressfriheten, men Ryssland uteslöts inte på grund av kriget i sig.”

Något som har kritiserats är att de israeliska myndigheterna – och även organisationen Med Israel for Fred (MIFF) här i Norge – uppmuntrade människor att rösta på Israel. Många röstade på Israel upp till tjugo gånger förra året, och Israel vann publikens röstning. Detta anses av många vara fusk och har lett till en ändring av reglerna för nästa års omröstning. Vad tycker du om detta?

”Det är inte förbjudet att uppmuntra människor att rösta på sitt land i Eurovision. Alla länder gör det. Dessutom har Israel inget val. Av säkerhetsskäl kan de inte marknadsföra sina bidrag genom att skicka artisterna runt i Europa, som andra länder gör.” ”Det faktum att Israel vann publikomröstningen i år visar bara hur stor klyftan är mellan folket och eliten i denna fråga.

När östblocket gick med i Eurovision i mitten av 1990-talet avskaffades jurysystemet och tittarröstningen infördes. Detta kritiserades eftersom östblocket gjorde så bra ifrån sig. Då infördes ett delat system med jury och tittarröstning. När Norge själv vann publikens röstning 2019 men gjorde dåligt ifrån sig hos juryn kritiserades jurysystemet igen. Men nu är det fel att Israel vann publikens röstning, och folk vill ge juryn mer makt.

Det här är alltså helt enkelt ett fall där folk kräver förändring eftersom de inte gillar resultatet.”

Hur var din erfarenhet av NRK när du deltog i ”Kvitt eller Dobbelt”, och vad är din syn på kanalen idag?

”Jag blev väl behandlad av NRK på den tiden. De var mycket professionella. NRK är en väloljad maskin. NRK var också vänsterorienterat på den tiden, men på ett mer återhållsamt sätt än idag. Det är i efterhand som de har blivit radikala.”

När uppskattar du att denna radikalisering ägde rum?

”Många tror att NRK förändrades 2011, efter Utøya, men jag tycker att kanalens reaktion på terrorn var förståelig. Jag tror att vändpunkten kom 2015 för både NRK och andra nordeuropeiska medier som BBC och SVT, när Trump nominerades som presidentkandidat. Det var då NRK spårade ur och blev en propagandamaskin.

Men kanske är det just för att NRK är så väloljat som det är så svårt att sätta dit dem. De verkar glida undan. Titta bara på hur de ’småpratar’ om EU:s hot om att införa tullar på norska varor, men när Trump gör samma sak sätts hela maskineriet i gång för att framställa honom i negativ dager.

De använder samma typ av mysigt prat, eller trivialisering, när Støre nekas inresa till Israel, trots att det faktiskt är en stor skandal av internationell kaliber. Det är som om det inte är någon stor sak att nekas inresa till en ’fasciststat’ som Israel, nästan som en komplimang. Støre behåller sin image som en moraliskt upprätt person på NRK.”

Varje år inför Eurovision sänder NRK ett program som heter ”Adresse”, där en panel sitter och utvärderar varje lands bidrag det året. Eurovisionsexperter som Per Sundnes och Jim Ødegård Pedersen har suttit i den panelen. Borde du också sitta i panelen?

”Jag har faktiskt visat intresse och erbjudit mina tjänster, på ett diskret sätt, men aldrig fått något svar. Jag tycker att det är för mycket kamratskap på NRK. De kändisar som profileras har också kontakt med varandra på fritiden. På många sätt är det en sluten klubb. Om du inte har en fot inne är det svårt att få tillgång. Det är inte så viktigt för mig, jag sover bra ändå.”

Det verkar som om människor av någon anledning är mer upprörda över kriget i Gaza än över andra konflikter, och det har på något sätt blivit accepterat i det kollektiva medvetandet att ett folkmord pågår. Vad tycker du om det?

”Det är ahistoriskt, som om världen inte existerade före idag. Det blir inte bättre när Liberala partiet vill ta bort historieundervisningen från skolorna. Vi ser redan att ungdomar och unga vuxna verkar vara främmande för det faktum att krig förekommer och att krig är grymt. När en 19-årig riksdagsledamot från MDG gråter och inte kan utföra sitt arbete i energikommittén eftersom push-meddelanden om Gaza upprör henne, då är ungdomar för skyddade från verkligheten.

Medierna bidrar till hysterin. Det är mycket selektivt att konflikten i Gaza får så mycket uppmärksamhet när det pågår flera andra konflikter i världen vid varje given tidpunkt.

Varför ska vi döma Israel så hårt när inte ens de arabiska länderna gör det? Om jag får nämna ett exempel från Eurovision: Israels deltagare 1990 var en persisk jude från Iran. Hon spelade in sina album på både hebreiska och persiska och sålde mycket bra i flera arabiska länder.”

Vad tror du är anledningen till att många homosexuella stöder den muslimska sidan i konflikten, med tanke på att vi vet att islam har en mycket negativ inställning till homosexualitet?

”Det finns ingen sådan sak som en ’homosexuell’ åsikt, men det finns en minoritet av homosexuella aktivister som ropar mycket högt. Av någon anledning stöder de människor som vill skada dem. Det är obegripligt, och jag har ingen förklaring. Det är galenskap. Normala människor går inte omkring och skriker så där. Vi vet detta från alla radikala grupper. Logiken saknas.

Men de representerar inte alla homosexuella; jag tror inte ens att de representerar majoriteten. Det finns många konservativa homosexuella. Jag är själv en av dem, och jag känner flera homosexuella som jag, men jag orkar inte propagera för mina åsikter i homosexuella kretsar eftersom det kräver så mycket energi.”

Många anser nu att Eurovision är ett homosexuellt evenemang, som ’årets första Pride’. Både du och jag har följt Eurovision sedan 1980-talet, och vi vet att så inte alltid har varit fallet. Vad har hänt?

Jag tror att homosexuella alltid har haft en stark närvaro i Eurovision, även när det var mer rigidt och formellt. Mer elegant, kan man säga, och det är också attraktivt för många homosexuella. Jag tror att homosexuella har haft ett särskilt öga för Eurovision ända sedan 1961, när en låt om homosexuell kärlek vann [Luxemburg, ”Nous les amoureaux”; reds. anm.]. Självklart var texten subtil. Heterosexuella lyssnare trodde nog att det bara var en fin kärlekshistoria, men homosexuella förstod att det handlade om dem. Artisten kom också ut ur garderoben senare.

Men det måste sägas att media förstärker den homosexuella aspekten av tävlingen. Det är vad media gör idag. De sätter homosexuella i förgrunden, så att man får intrycket att det bara är homosexuella som är närvarande. Jag tror att Eurovision fortfarande är en populär festival. Det märker man om man är närvarande i salen under evenemanget. Publiken speglar befolkningen, det finns barn och mormödrar och invandrare och allt möjligt.”

Jag har tolkat några av dina uttalanden som att du är lite desillusionerad över Eurovision idag. Kommer du fortfarande att följa tävlingen om Israel utesluts?

”Nej, det kommer jag inte. Jag kommer att sluta följa den om antisemitismen vinner i Eurovision. Men det handlar inte bara om det. Enligt min mening är Eurovision alldeles för sexualiserat idag. Många av bidragen har en sexklubb-estetik. Det är inte längre familjevänligt Och det är definitivt inte en låtskrivartävling, som det var tänkt från början.” ”Detta avskräcker vissa länder från att delta. Turkiet drog sig ur tävlingen på grund av sexualiseringen, och Slovakien gjorde troligen detsamma.”

Du läser Document. Som du sa är du också aktiv i kommentarsfältet. Vad fick dig att börja läsa Document?

”Lite av en slump. Jag tror att jag började läsa det 2011. Jag var skeptisk till en början, men jag måste säga att jag är skeptisk till alla medier. Men jag blev nyfiken. En ”högerradikal” tidning som av någon anledning väckte så mycket uppmärksamhet. Jag minns att jag kollade källorna till Documents påståenden. Men det visade sig att källorna var korrekta, påståendena var sanna. Då tänkte jag: ”Det här är inte farligt.” Sedan dess har jag läst den.”

Okej, Inge. Så, den sista och obligatoriska frågan: Har du någon favoritbidrag från Israel i Eurovision?

”Det måste vara bidraget från 1983. Ofra Haza. Hon blev en global stjärna på 1980-talet med flera hits. Men hon dog alldeles för ung. ’Hi’ har rytm och är tidlös. Hon sjunger vackert. Den kom på andra plats i finalen det året. Jag väljer den.”