Det pågår en debatt i kölvattnet av Asle Tojes krönika i Aftenposten: Vil Norge overleve det som kommer? Åsikterna går isär. Extremvänstern är tydligt på defensiven. Jonas Bals, Bård Larsen, Eivind Trædal. De bevisar att de inte har något att frukta. Å andra sidan finns det andra som hamnar på högerkanten och står fastare.

De vågar sträcka sig längre än de annars har gjort. De blir tydligare. På Document bryr vi oss inte om att säga ”Vad sa vi?”, utan gläder oss åt alla som rör sig i rätt riktning.

En av dem är Simen Sandlien, som skriver många kloka saker på Facebook. Benedict Anderson myntade begreppet ”föreställda gemenskaper”, Imagined communities. En ny gemenskap kan byggas på ruinerna av de traditionella. Faktum är att akademiker gärna river det gamla för att kunna bygga det nya.

Detta påminner misstänkt mycket om kommunismen, och Norge har fostrat alla möjliga former av utopism. Socialism, kommunism, stalinism, woke, DEI och postmodernism.

Nu sveps de bort av historiens vågor. De har inga rötter i befolkningen.

Andra hävdar – mot bättre vetande – att samhällen och civilisationer nästan aldrig faller sönder, och varnar för att jämföra vår utveckling med Romarriket.

Men mänsklighetens historia kan tvärtom läsas som en lång rad civilisationer som faller sönder. Stora och små kulturer, såsom bronsålderskulturerna runt Medelhavet, mayaindianerna, aztekerna, kinesiska kejsardynastier, det ottomanska riket, nabateerna, khmerriket, sumererna, Kartago, rapa nui-kulturen på Påskön och många fler, har alla följt en liknande kurva av tillväxt och nedgång.

Det faktum att civilisationer förr eller senare går under är snarare regel än undantag. Och historien visar att detta tenderar att ske särskilt snabbt när man, ledd av hybris, inbillar sig att det är helt omöjligt att detta skulle kunna hända.

Vissa saknar kärlek i Tojes text. Det gör inte jag. Tvärtom läser jag in mycket kärlek i det han skriver.

Toje visar kärlek till de värderingar, det språk, den kultur och de traditioner som har präglat Norge. Om detta inte uttrycks direkt är det oärligt att misskreditera honom genom att tillskriva honom brist på kärlek. Detta ignorerar allt annat han historiskt har uttryckt.

Det han säger är helt enkelt att de processer som bryter ner allt han älskar nu har kommit så långt. Så det är detta, och inte kärleksförklaringen, som tar upp mest utrymme i en text som ska publiceras.

Jonathan Haidt har skrivit väl om gemenskap när han beskriver vad som gör människor unika jämfört med andra flockdjur. Han karikerar att vi människor är 90 procent schimpanser och 10 procent bin. När gemenskapen fungerar väl och när vi har gemensamma värderingar och institutioner att samlas kring, frambringar det de ”bikupegenskaper” som finns i oss. Då blomstrar vi. Vi samarbetar då på sätt som ger fördelar, trygghet, glädje och välstånd.

Men när samhället blir alienerande, när det finns för många sociala hinder och värderingarna blir fragmenterade, drar sig människor tillbaka in i sina skal. Då upphör detta.

Toje varnar för att vi inte kan tillåta en utveckling som gör att fler och fler människor drar sig tillbaka in i sina skal. Vi måste återupptäcka berättelserna om vårt samhälle – och odla dem – för att återuppbygga vår gemenskap.

Jag har inga svårigheter att läsa Tojes text med en viss optimism. Det är bara en fråga om att följa hans råd.”
Det är inte konservativt att låta massinvandringen fortsätta. Det är ultraradikalt. Det konservativa är att sätta stopp för detta nu. (Sandelien)

Gunnar Bentzen skriver:

Överdrivet?

Min vän Helge, född 1940, borde veta: han hade en bakgrund som officer (NK i bataljonen i norra Norge), mordkommissionen på 1970-talet, sedan Kripos och 13 år som chef för Interpol i Paris, inklusive narkotikainformation och säkerhetsdirektör på Statoil. Helge sa: ”Ingen i Norge har arbetat mer med narkotika än jag.”

Han hade också en personlig koppling till frågan eftersom hans dotter var heroinmissbrukare, liksom Jens Stoltenbergs syster. Ändå är tystnaden från den sidan öronbedövande när det gäller social utveckling.

Helge hann inte uppleva att 13-åringar kastade handgranater på gatorna i Oslo (vilket Støre & co. inte ens bryr sig om att kommentera) eller den organiserade brottslighetens uppgång i Oslo.