Välkommen till 2025, året då terrorism kopplad till islamistisk extremism fortsätter att förekomma, men vår reaktion är mestadels ett nickande och ett ”åh nej”.

Människor dör, och det chockerande är att stämningen är mer ”åh ja” än ”aldrig mer”.

För vi har lärt oss att det viktigaste är att inte ta extremismen på allvar, utan att inte förolämpa någon.

Samtidigt är detta vår vardag:

Könssegregerade simlektioner eftersom jämställdhet plötsligt blev helt frivilligt.

Press på flickor att täcka sig i områden med stor invandrarbefolkning, konsekvent kallat ”kultur”, aldrig kontroll.

Undantag från utbildning eftersom vissa värderingar tydligen är för mycket begärt.

Skolor och institutioner som böjer sig för religiösa krav, men som vi kallar mångfald.

Och om du påpekar det, ja, då är det du som är problemet.

Det mest paradoxala är att vi låtsas att detta inte har något med extremism att göra. Som om våldsamma ideologier bara dyker upp ur tomma intet, helt isolerade från attityder, normer och värderingar. Som om idéer går från noll till terror.

Ingen säger att alla muslimer är extremister. Vi vet alla att de inte är det. Men det är uppenbart omöjligt att säga att islamistisk ideologi existerar och att den påverkar både vårt samhälle och vårt vardagsliv – utan att bli stämplad som något dåligt.

Vi måste också kunna diskutera attityderna bland muslimer. Vi har sett ett antal opinionsundersökningar som visar på oroande höga nivåer av stöd för sharialagar, våld mot icke-muslimer och till och med terroristattacker. Och detta bland de ”välintegrerade muslimerna” i Väst.

Sedan är det dubbelmoralen. När det sker en terroristattack av en högerextremist reagerar alla, och alla är överens om att detta aldrig får hända igen. Oavsett om man är höger eller vänster tar man tydligt avstånd och behandlar det som en ”attack mot oss alla”.

Men när oskyldiga judar dödas i terroristattacker idag, finns det några inlägg, lite tystnad, och sedan bläddrar vi vidare.

Det är som om vissa offer är mer värdefulla än andra, eller åtminstone mer politiskt korrekta att sörja.

Vi säger att vi bekämpar extremism, men bara när den kommer i ett lämpligt paket. Islamistisk terror har blivit bakgrundsljud för oss. Vi kan helt enkelt inte hantera det, för i slutändan kräver det ärliga samtal.

Och de är obekväma.

Istället gör vi det vi är bäst på:

Vi anpassar oss, vi ber om ursäkt och vi förblir tysta.

Och dessutom låtsas vi att vi gör det av tolerans.

Men tolerans utan gränser är inte tolerans. Det är feghet. Och ett samhälle som är mer rädd för att kallas intolerant än för att försvara sina egna värderingar är ett samhälle som långsamt men säkert ger upp.