”Om du inte sitter vid bordet, hamnar du på menyn”, sa Kanadas premiärminister Mark Carney i Davos.

Uttrycket är inte alls dåligt, men innan han begav sig upp till Thomas Manns förtrollade berg reste Carney till Kina och Qatar för att hålla säljmöten.

Carney, tidigare chef för Bank of Canada och förespråkare för ”hållbar finansiering” och ”grön omställning”, har just undertecknat ett avtal med Kina: Kanadensiska tullar på kinesiska elbilar kommer att sänkas från 100 procent till 6,1 procent.

Gesten är förklädd till kommersiell pragmatism, men i praktiken överlämnas betydande delar av den nordamerikanska marknaden till en leveranskedja som domineras av Peking. Carney varnar för faran med att ”inte sitta med vid bordet”, men dukar själv upp ett bord där han erbjuder draken en saftig måltid.

”Kapitulation!”, skriver Stephen LeDrew i Toronto Sun, ”utan att ett enda skott avfyras. Utan ett enda pip av protest. Detta är vad Mark Carney har gjort med sin patetiska underkastelse inför den kinesiska diktaturen. Trump kommer att vara borta om tre år, men inte det totalitära Kina.”

Ingen bryr sig om att Carneys föregångare Justin Trudeau har erkänt att Kina blandar sig i kanadensiska val.

Vid World Economic Forum i Davos bad Emmanuel Macron Peking om hjälp: ”Vi behöver mer kinesiska utländska investeringar i nyckelindustrier i Europa.”

Från Ottawa till Paris har västvärlden dragit nytta av USA:s militära skydd och trott att man kunde spendera lite på sitt eget försvar. Men vi har glömt en regel som är lika gammal som världen själv: den som betalar musiken bestämmer melodin.

Den franske entreprenören Arnaud Dassier skrev nyligen: ”Europa är ett teknokratiskt imperium av diplomatisk och byråkratisk retorik, och det står upp mot ett teknologiskt imperium av innovation och handling. Vem tror du kommer att vinna i slutändan? Den kastrering av Europa som Jean Monnets arvtagare har åstadkommit är en patetisk nedgång. I teorin är allt bra, men i praktiken är det patetiskt och eländigt.”

The Wall Street Journal, som ofta är mycket kritisk mot Trump, skriver: ”Låt oss kalla det Davos-klyftan. De välmenande politiska och ekonomiska ledarna som deltar i dessa möten ansluter sig till en ’liberal ordning’ av demokrati och fria marknader. Men sedan förlitar de sig på att USA ska påtvinga världen sina värderingar och skapa tillräcklig global välfärd för att finansiera deras egna tillväxthämmande välfärdsstater och klimatpolitik, på bekostnad av deras militära styrka.

Spelet är riggat, och både Carney och Macron vet det.

Europas svar på Grönlandsfrågan illustrerar detta perfekt.

Det kinesiska företaget Shenghe Resources har förvärvat en andel på 12,5 procent i det gigantiska projektet för sällsynta jordartsmetaller på Grönland. Och Kina har försökt investera i flygplatser och satellitstationer på ön. Samtidigt driver Ryssland mellan 30 och 40 militära anläggningar längs den arktiska kusten.

Vem kommer att kontrollera området?

”Danskarna har två hundslädar för att försvara Grönland”, skrev Trump i sin välbekanta stil. Han överdriver, som han brukar göra. Men Grönland är större än Frankrike, Tyskland, Spanien och Storbritannien tillsammans. Och de europeiska länderna har helt enkelt inte den militära infrastruktur som krävs för ett trovärdigt försvar.

Så efter bara 44 timmar på ön hade de tyska soldaterna som kommit till Grönland för att ge sitt stöd redan på väg hem, avslöjade Bild.

Samtidigt hör vi från England att deras bästa hopp för återupprustning är sextioåringarna. Kanske är det därför engelska pubar stänger?

Om absurditet var dödligt skulle vi ha förlorat våra ledare för länge sedan.

Och det skulle vara roligt om det inte var så allvarligt.

Samma England – en tidigare världsmakt som nu reducerats till en orolig medelmakt – har just Chagosöarna till Mauritius.

Namnet säger lite eller ingenting, men de ligger i Indiska oceanen och med baser som Diego Garcia är de avgörande i kampen mot jemenitiska och pro-iranska terrorister.

Dessutom har ön alltid varit i Kinas blickfång. Vi har gett den globala instabiliteten ännu en strategisk fördel och förklätt det hela som en godartad avkolonisering.

Och medan hela världen visar sina muskler drar sig europeiska länder tillbaka från de få utposter de fortfarande har i världen. Nu talar vi också om ett Nato utan USA, vilket kommer att kosta oss en biljon dollar.

Samtidigt har Jonathan Powell, säkerhetschef för den brittiske premiärministern Keir Starmer, vill att Hamas behåller sina vapen. Kanske vi kunde skicka Hamas-terroristerna i exil till Grönland? Om den före detta kanadensiska armégeneralen Michel Maisonneuve sa:

”Vi sitter inte längre med vid bordet när viktiga militära beslut fattas. Amerikanerna frågar oss inte längre vad vi tycker, eftersom de vet att vi inte kan bidra med något. Vi har bara en armé till namnet. Om vi i morgon ombads att tillhandahålla en operativ stridsstyrka skulle vi inte kunna göra det.”

Chefen för det brittiska flygvapnet, Richard Knighton, låter oss också veta att Hans Majestäts armé inte skulle kunna mobilisera.

Och då undrar man varför amerikanerna föraktar många västländer. Den 19 december 2025 genomförde USA riktade attacker i Syrien mot terrorister från Islamiska staten (IS). Och den 25 december attackerade Washington IS-positioner i Nigeria, efter Trumps uttryckliga varningar mot massakrer på kristna. Och just nu en amerikansk flotta på väg mot kusten av Islamiska republiken Iran.

Hur är det med Europa? Det är bara retorik och riskhantering, inga konkreta åtgärder.

Om vi hade varit lite mer pragmatiska skulle vi ha accepterat ett avtal med den ”narcissistiske monarken” Trump om Grönland.

Och kanske hade vi kunnat fundera på gränserna i våra egna städer, från Antwerpen till Marseille, där krigsscener nyligen utspelade sig när de fattiga kurderna demonstrerade mot västvärldens kapitulation inför den islamistiska axeln.

Historikern Niall Ferguson anser att en impulsiv aktör som Trumps upptåg kan vara västvärldens sista chans att bromsa draken (och med kineserna alla andra diktatorer i den ”globala södern”) i dess uppgång som världens oövervinnliga fabrik och vetenskapliga laboratorium.

CWTS Leiden Ranking är en årlig global universitetsranking baserad på bibliometriska indikatorer. Rankingen sammanställs av Centrum för vetenskaps- och teknikstudier vid Leidenuniversitetet i Nederländerna. Från 2005 till 2025 har situationen förändrats dramatiskt till Kinas fördel.

Vad tycker det kinesiska ledarskapet om Amerika? Att det är en ”failed state”.

I nyhetsbrevet Sinocism rapporterar Bill Bishop från Beijing Daily:

”Vad utgör en supermakts värdighet? I årtionden har USA upprätthållit sin glamorösa image tack vare sin globala hegemoni, men nu har landet hamnat i en nedåtgående spiral. Glamouren har alltid varit en illusion, och myten var bräcklig. För att använda Trumps egna ord: i många avseenden är USA i färd med att ’dö inifrån’”.

Carney är supergrön, och den ”gröna omställningen” har blivit ett kinesiskt vapen för att underkuva oss. Peking kontrollerar 80–95 procent av solcellsindustrin, 75 procent av litiumbatterierna och 60 procent av vindkraftverken. Västvärlden har outsourcat den ”gröna” produktionen till ett regime som har förvandlat Europa till en energivassal.

I Europa har andelen el som produceras från sol- och vindkraft nyligen passerat 30-procentsgränsen. Vi har därmed gett kineserna kontrollen.

Läs bara The Economist: ”De kinesiska vindkraftsjättarna kommer till Europa.”

För hundra år sedan sa den ryska tsaren att det ottomanska riket var ”Europas sjuka man”. Idag skriver en turkisk statlig nyhetskälla att ”Europa är världens sjuka man”.

Den engelska filosofen John Gray har just skrivit en lång artikel i New Statesman om den ”globala regimförändring” vi bevittnar.

Kineserna har just avlöst tyskarna som världens största tillverkare av bildelar. Vi står på randen till en demografisk kollaps.

Det är förvånande att det om tio år, inte 2100, kommer att finnas många tomma och värdelösa fastigheter i Polen, Italien och Spanien. Och ta inte för givet att du kommer att kunna leva på din pension, såvida inte artificiell intelligens och robotar snabbt tar över våra jobb. De flesta människor förstår fortfarande inte vad som kommer att hända.

Giorgia Meloni har förstått detta mycket väl, och hon är så återhållsam som hon kan vara.

Stephen Benko avslutar sitt ”requiem för Europa” i den raffinerade och kultiverade tidskriften New Criterion på följande sätt:

”Har Europas tid kommit och gått? Förlorar vi verkligen kontinenten för att vi ville tro på myten om den silverrosa? Medan vi har njutit av guldålderns glädjeämnen i så många år, har vi då tillåtit oss att glömma att vi säkert kommer att förlora det vi inte skyddar? Europa skakas av insikten att det kanske inte längre spelar någon roll, åtminstone politiskt. Kommer det nu stoiskt och elegant att ta ett steg tillbaka, acceptera sin nya plats i förrummet och nöja sig med att vara åskådare till dem som håller framtiden i sina händer? Européerna vill uppriktigt att kontinenten, vår västerländska civilisations vagga och stolthet, ska göra något för att återställa den stoltheten. Det sorgliga är att ingen av oss tror att det kommer att hända.

Vi i Väst är lite som kejsarinnan Eugénies krona, som nyligen ställdes ut för allmänheten efter att ha återfunnits efter stölden från Louvren. En magnifik men bucklig skatt.

Kejsarinnan Eugénies krona före och efter att den stals av nordafrikanska tjuvar på Louvren. En metafor för Frankrike självt. pic.twitter.com/01tyuKd5a2

— Hernan Cortes (@CyberPunkCortes) 21 januari 2026

Jag vet inte om Benko har rätt, men vår framtid som Europa beror på en strategisk renässans, och det innan Peking, Doha, Ankara och de andra regimerna helt har absorberat oss, för det finns ingen väg ut ur en sådan situation.

Retorik om värderingar, rättigheter, hållbarhet och union som värden i sig räcker inte längre. Vi måste återigen börja tänka i termer av makt: Vem kontrollerar de kritiska råvarorna? Vem dominerar försörjningskedjorna? Vem har viljan att försvara sina intressen och gränser, med våld om så behövs?

För om inte, kommer Carneys ord att besannas, men i motsatt bemärkelse: vi kommer inte bara att vara ute ur bilden, vi kommer att vara huvudrätten som serveras på ett fat i Qatar, Kina, Turkiet…

Och låt oss komma ihåg två andra grundläggande regler: om något är gratis, är du varan.

Och de som gör sig till får, äts upp av vargen