Om jag hade varit nationalist och inte kommunist för 46 år sedan, skulle det iranska folket inte massakreras idag.

Jag följer vad som händer i Iran dag och natt. Jag kan inte sova. Jag tittar på TV-kanaler, läser nyheterna och följer vittnesmål från gatorna. Jag känner det i hela kroppen. Mitt hjärta blöder när jag ser unga människor bli skjutna och dödade, bara för att de kräver frihet. Samtidigt känner jag en djup stolthet över att vara iranier. Jag önskar att jag var där. Jag önskar att kulorna skulle träffa mitt hjärta, inte de unga människornas.

När det gäller Iran är jag nationalist. Och ja – jag är också nationalist när det gäller Norge, det land jag bor i idag. För nationalism handlar inte om hat mot andra, utan om kärlek till sitt eget land, sitt eget folk, sin egen kultur och sina egna rötter. Iran är inte fattigt. Iran är fångat.

I 46 år har ett islamistiskt regime förstört mitt land. De har dödat, avrättat, torterat och våldtagit. De har systematiskt försökt utplåna Irans kultur, identitet och historia. Detta är islamisk fascism i praktiken. Jag vill inte att något liknande någonsin ska slå rot i Norge. Det är därför jag delar nyheter om Iran. Det är därför jag skriver och varnar andra.

När jag nyligen använde ordet nationalist, ville vissa människor ”rädda” mig från det. ”Menar du patriot?”, frågade de. Nej. Jag menar nationalist. Och det är varken fel eller brottsligt att vara det.

Protesten mot hijaben den 8 mars 1979

Hade jag haft den kunskap och erfarenhet jag har idag för 46 år sedan, skulle jag inte ha varit kommunist i min ungdom. Jag skulle ha uppskattat Iran – vårt språk, våra traditionella dräkter, våra traditioner, våra symboler, vår nationalsång, vår flagga, den kultur som band oss samman som ett folk, från Kaspiska havet till Persiska viken, från väst till öst. Jag skulle ha förstått mina persiska rötter. Jag skulle inte ha ropat på islam och Khomeini – en ideologi och en ledare utan rötter i iransk historia och kultur som tvingades på oss med våld.

Om jag hade varit nationalist på den tiden skulle jag inte ha kämpat mot monarkin och firandet av 2500 år av iransk statshistoria. Hade jag varit nationalist skulle iranska barn inte ha skjutits i sina fäders armar. Flickor skulle inte ha våldtagits i fängelser. Studenter skulle inte ha skjutits ner på universiteten. Över 2.000 människor skulle inte ha avrättats på bara ett år. Unga människor skulle inte falla på gatorna som höstlöv.

Om jag var nationalist skulle jag aldrig ha hjälpt en mullah att bygga upp ett regim baserat på islamisk fascism – ett system utan empati, utan förnuft och utan respekt för mänsklig värdighet. En regim som försöker utplåna ett folk och ersätta deras kultur med barbariska lagar från en annan tid och plats.

Idag är jag inte kommunist. Idag är jag nationalist.

Men jag vaknade för sent. Min förhoppning är att andra ska vakna innan det är för sent. Historien lär oss att när ett folk förlorar sitt land, sin kultur och sin frihet, sker det inte över en natt. Det sker bit för bit, medan många vänder bort blicken.

Stöd det iranska folket.

För deras kamp är kampen för frihet.