Macron meddelade förra veckan att samarbetsprojektet för ett nytt europeiskt stridsflygplan måste läggas på hyllan. Företagen har inte lyckats samarbeta och 116 miljarder dollar har gått förlorade. Det är ett nederlag för Europa som kommer att få återverkningar. Men var är självkritiken?

Frankrike och Tyskland har dragit sig ur stridsflygdelen av projektet ”Future Combat Air System” (FCAS), enligt franska och tyska myndigheter – ett projekt värt cirka 116 miljarder dollar som lanserades 2017 för att utveckla ett nästa generations stridsflygplan som ska ersätta Frankrikes Rafale-stridsflygplan och Tysklands och Spaniens Eurofighter-flottor senast 2040.

”De tyska myndigheterna ansåg att det inte var möjligt att sätta ytterligare press på de berörda företagen”, uppgav Élysée-palatset, den franske presidenten Emmanuel Macrons kansli, i ett pressmeddelande.

Det är nästan obegripligt att de tunga länderna i EU – Frankrike, Tyskland, Spanien – måste kasta in handduken. Vad säger det om samarbetsförmågan inom EU?

Kommer dessa länder att kunna möta Ryssland om två-tre år? Så lyder prognoserna.

Hur stämmer det överens med att man öppet tar avstånd från Trumps USA?

Som Fox News konstaterar:

Europas mest ambitiösa projekt för att utveckla ett eget sjätte generationens stridsflygplan har strandat, vilket utgör ett allvarligt bakslag för kontinentens strävan efter militär oberoende, just nu när NATO-allierade lovar historiska ökningar av försvarsbudgetarna.

Något är allvarligt fel. En så stor klyfta mellan retorik och verklighet borde inte vara möjlig.

Kraven på ett modernt stridsflygplan är stora. Är Europa för tekniskt efterblivet?

Programmet var tänkt som Europas svar på framtida amerikansk och kinesisk flygstyrka, och skulle kombinera ett stealth-stridsflygplan med avancerade nätverksfunktioner, artificiell intelligens och tillhörande drönare. Europeiska ledare såg det också som en hörnsten i kontinentens satsning på större försvarsautonomi och en starkare inhemsk försvarsindustri.

Ett så stort projekt är ett test på vad man kan och svaret finns: Europa klarar inte provet. Ändå har avbrytandet inte hamnat på förstasidorna i de länder som vill vara redo för krig mot Ryssland.

Vad har Europa egentligen att komma med?

Det förväntas att sjätte generationens stridsflygplan kommer att kombinera stealth-teknik, artificiell intelligens, avancerade sensorer, nätverkssystem och grupper av följdrönare. Militära planerare ser dem som framtiden för luftstrid och en nyckelkapacitet i potentiella konflikter som involverar stormakter som Kina eller Ryssland.

Europeiska ledare betraktade programmet som ett test på om Europa kunde utveckla banbrytande militärteknik utan att vara beroende av amerikanska försvarsleverantörer, vilket gör att programmets sammanbrott utgör ett bakslag för de bredare ambitionerna om självförsörjning på försvarsområdet och strategisk autonomi.

Man frestas att dra slutsatsen att Europa inte har klarat provet. Det kommer inte att lyckas ställa upp en utmanare till Kina och USA. Nu är frågan snarare vem Europa kommer att välja som allianspartner. Vi har en elit som aktivt motarbetar Trumps USA, inte minst inom medierna.

Oron för projektets livskraft hade vuxit under flera månader. Tidigare under 2026 beskrev EU:s försvarskommissionär Andrius Kubilius programmet som ett ”fiasko” och varnade för att Europa saknade framgångsrika exempel på stora multinationella försvarsprojekt.

Kollapsen väcker nu nya frågor om huruvida Europa kan omsätta löftena om upprustning och strategisk autonomi till de komplexa multinationella vapenprogram som krävs för att konkurrera med USA och Kina.

Det nya Europa kännetecknas av brist på självkritik: Denna katastrof borde prägla rubrikerna, eftersom den avslöjar en svaghet i dagens Europa som handlar om förmåga och genomförandekraft. Det gäller inte bara försvaret, utan även industrin. Europa vill vara ledande i den gröna omställningen.

Det föredrar moralisk överlägsenhet.

Propaganda mot Trump och USA ersätter strategiskt tänkande. Det ger en känsla av att förstå och veta bättre.

Men Europas motståndare ser vad de ser.

”Det är knappast en idealisk signal varken till Washington eller till Moskva”, sa Douglas Barrie, seniorforskare inom militär luftfart vid International Institute for Strategic Studies, till Reuters.

Friedrich Merz tvivlade på om det överhuvudtaget skulle finnas behov av ett sjätte generationens stridsflygplan när det var färdigbyggt. Macron ville ha ett flygplan som kunde leverera kärnvapen med bas på hangarfartyg.

Sammanbrottet underströk hur djupa oenigheterna är mellan regeringarna och de industripartner som är involverade i programmet.

Macrons kansli uppgav att Frankrike kommer att fortsätta att verka för europeiskt försvarssamarbete trots bakslaget.

”De franska myndigheterna kommer att fortsätta uppmuntra våra företag och försvarsmakter att utforska sätt och medel för att genomföra ambitiösa europeiska projekt som ligger i linje med våra nationella säkerhetsintressen”, tillade kansliet.

Kollapsen i stridsflygprogrammet väcker också frågor om framtiden för andra stora europeiska försvarsinitiativ.

Man kan undra om Støres önskan att i en krissituation låta franska Rafale-flygplan vara stationerade på norsk mark, beväpnade med kärnvapen, hänger samman med avbrytandet av det sjätte generationens flygplan. Är det Macrons ersättning för förlusten av stridsflygplanet och allt det skulle medföra?

Det är typiskt franskt solospel.

Europa skulle utveckla en gemensam plattform för krigföring där man sammanfogar olika vapenslag och låter dem kommunicera med varandra och hitta fiendens mål i realtid.

Frankrike och Tyskland har haft svårt att upprätthålla drivkraften i projektet ”Main Ground Combat System” (MGCS), ett nästa generations stridsvagnsprojekt, medan flera andra gemensamma försvarsprojekt har skjutits upp, omstrukturerats eller avblåsts de senaste åren.

Är det den nationella ramen och målmedvetenheten som sviker?

Tysken Thilo Sarrazin sa en gång under ett besök i Köpenhamn att euron aldrig skulle bli en framgång eftersom den förutsätter att italienare kan bli tyskar. Men det kommer aldrig att hända.

Är det denna insikt som nu visar sig?

Stridsflygplansprojektet strandade eftersom fransmän och tyskar inte lyckades tala samma språk.

Men det uppstod oenighet om industriellt ledarskap, immateriella rättigheter, teknikdelning och den framtida utformningen av själva flygplanet. Frankrike ville bevara centrala suveräna kapaciteter kopplade till landets kärnvapenavskräckningskapacitet och hangarfartygsoperationer, medan Tyskland pressade på för ett mer jämbördigt industriellt partnerskap.

Det är således ett nederlag för något långt mer än ett flygplansprojekt. Det är själva nerven i det europeiska försvarssamarbetet som sviktar.

Den tyske försvarsministern Boris Pistorius träffade huvudet på spiken:

”Med den kunskap vi har idag skulle vi inte ha startat detta projekt så som det ursprungligen var planerat”, sade han och beskrev FCAS som ”ett ambitiöst europeiskt projekt” som hade ”kraschat mot verkligheten”.

https://www.foxnews.com/politics/europes-116b-fighter-jet-failure-raises-fresh-doubts-about-ability-defend-itself-without-us