Det är dags att festa. Vietnamdemonstrationernas glada dagar återkom nyligen, då mer än tusen ”progressiva” höll en asfaltsbal framför USA:s ambassad med sånger, tal och slagord för att visa den store Satan vår innerliga kärlek till det grönländska folket. Tidigare var Grönland bara något som svagt dök upp i det danska medvetandet när drottning Margrethe skickade sina varmaste hälsningar till det grönländska folket på nyårsafton. Kanske kan vi hålla kärleken till grönländarna vid liv fram till sommaren, då Tour de France startar och danska hjärtan bara har plats för Vingegaard.

Grönlandsfientligheten i media och bland politiker nådde sin preliminära kulmen i slutet av mars då vicepresident Vance återigen vred om kniven genom att säga att Danmark inte är en bra allierad och har tagit dåligt hand om Grönland. Återigen kom det rasande rop från media och politiker, som alltid med hänvisning till de stupade danska soldaterna, som återigen på ett osmakligt och pinsamt sätt användes som avlatsbrev för att sudda ut de sorgliga fakta att Danmark under de senaste 50 åren gradvis har nedmonterat sitt försvar och att vi har försummat att utveckla Grönland strukturellt, ekonomiskt och socialt.

Det hela började så bra. År 1953 upplöstes imperier, kolonier avvecklades och frihetsrörelser växte fram. Danmark tog täten och ändrade Grönlands status från koloni till danskt län med den nya grundlagen samma år. Nu är amterna borta, och i dag skulle vi kalla Grönlands ändrade status för en storkommun med samma rättigheter och privilegier som andra danska kommuner. Med den nya strukturen för Grönland var avsikten att fullt ut integrera den nya kommunen i resten av samhället, oavsett det långa avståndet. Grönland skulle utvecklas till en modern region parallellt med resten av Danmark. Det blev dock bara prat. Politikerna valde att investera landets resurser i det danska ekonomiska mirakel som tog fart på 1950-talet och den efterföljande välfärdsstaten.

Istället för att fullt ut integrera den grönländska kommunen gav politikerna efter för extrema rörelser som krävde frihet för den stora ön. Detta ledde till självstyrelselagen 1979, Grönlands utträde ur EU 1982 och självstyrelselagen 2009. Utan att fråga danskarna i en folkomröstning om vi tyckte att det var rättvist att en procent av den danska befolkningen kunde rösta för att annektera 98 procent av Danmarks territorium blev denna våldtäkt på Moder Danmark verklighet genom en enkel parlamentarisk majoritet. Representativ demokrati i arbete.

Danska politiker är inte intresserade av vad som händer söder om Kruså, om det inte är för att fråga vad andra tycker om oss. Vi kunde ha lärt oss mycket av hur andra moderna demokratier hanterar sina ursprungsbefolkningar. I Australien finns 500.000 aboriginer, ett nomadiserande jägar- och samlarfolk. Aboriginerna är medborgare, men har särskilda rättigheter och privilegier som gör det möjligt för dem att leva som de naturliga människor de är. Nya Zeeland är hem för 900.000 maorier, ett polynesiskt stamfolk som utgör ursprungsbefolkningen, för närvarande koncentrerad till den nordligaste delen av landet. Maorierna är bättre integrerade i den allmänna befolkningen än aboriginerna, men erkänns av regeringen som ett distinkt kulturfolk med vissa särskilda rättigheter.

Utöver 65.000 inuiter är Kanada också hem för 635.000 metisindianer, som i själva verket är en etnisk blandning av landets ursprungliga indianbefolkning och vita bosättare från Europa. Metis är kanadensiska medborgare men erkänns som ett eget kulturfolk och har av parlamentet tilldelats vissa privilegier samt jakt- och fiskerättigheter. Det finns metisindianer i alla kanadensiska provinser, men de flesta bor i provinserna Manitoba och Alberta. Inspirerad av Grönlands nya status som ett län i det danska kungadömet 1953, erkände den amerikanska regeringen Hawaii och dess 500.000 polynesiska invånare som USA:s 50:e stat 1958. Idag är de 640.000 infödda hawaiianerna utan tvekan den mest integrerade ursprungsbefolkningen och de är anställda inom näringslivet, den offentliga sektorn och inte minst inom lokal och nationell politik.

Historien visar oss att det är möjligt att ta emot och ta hand om en ursprungsbefolkning inom ramen för en nationell gemenskap utan att splittra gemenskapen genom att ge efter för krav på självständiga stater för etniska minoriteter. Danmark har å andra sidan begått en stor blunder genom att lova de 50 000 grönländarna, motsvarande befolkningen i Silkeborg, rätten att bryta sig loss från det danska riket om det passar dem. Grönland är ett välfärdssamhälle, och det kommer det att förbli i minst 10-15 år till, oavsett hur mycket som investeras i ekonomi, utbildning och infrastruktur. Grönland ligger hjälplöst obevakat, utan militärt försvar, och är därmed USA:s största mardröm: ett arktiskt Kuba kontrollerat av fientliga makter.

President Trump är väl medveten om att ett amerikanskt övertagande av Grönland inte är möjligt, men han avser att använda sina hårda provokationer för att säkra Grönlands fasta förankring i de västerländska demokratierna. ”Genom att sätta Grönland på startrampen har danska politiker gillrat en fälla för sig själva, och nu sitter vi fast: Grönlänningarna bestämmer själva om de vill vara en självständig nation, men Danmark har befogenhet att föra utrikespolitik. Med andra ord fullständigt kaos. Självstyrelselagen antogs av en enkel majoritet i det danska folketinget, och därför bör en majoritet i folketinget upphäva den och göra Grönland till en dansk kommun igen, som det var tänkt 1953.

I stället för att gnälla som ett gäng piskade apor som passivt tvingas spela det spel som Trump har satt igång, borde Mette Frederiksen ta initiativet och lägga fram en plan för den amerikanska regeringen som säkerställer Grönlands säkerhet, utveckling och förankring i den västerländska demokratin. Vi skulle kunna erbjuda USA ett bidrag på 1 miljard USD per år för att stärka försvaret av Grönlands territorium på land, till havs och i luften. Det kommer inte att täcka hela notan, men det skulle vara ett konstruktivt bidrag till den gemensamma säkerheten. Erbjuda amerikanerna kontrakt på kommersiella villkor för utvinning av mineraler och energi, och föreslå samarbete med USA om utveckling av Grönlands ekonomi och infrastruktur. Inte i form av en nebulös politisk avsiktsförklaring, utan i form av ett genomarbetat konkret förslag. Trump gillar ett bra avtal och han kommer gärna att acceptera det.

Det här blir slutet på krisen och vi kan kanske se fram emot en ny demonstration med tusentals människor framför USA:s ambassad. Den här gången med nya, fräscha skyltar: YANKEE COME HOME!