Rembrandt: Polsk adelsman (1637)

Vi lever i den mest informationstäta eran i mänsklighetens historia – ändå blir många människor chockade när de hör termen ”ideologisk subversion”. De flesta förknippar hotet mot demokratiska samhällen med traditionellt spioneri, spektakulärt skildrat i film och TV. Men den traditionella agentjakten upptar bara en liten del av resurserna hos dem som vill riva ner den nationella suveräniteten.

Den verkliga kampen äger rum i det öppna – i klassrum, nyhetsrum, styrelserum och sociala medier – och den drivs av en globalistisk världsbild som försöker sudda ut gränserna mellan nationer, kulturer och ansvarsfulla medborgare.

Kärnan i detta projekt är att förändra människors verklighetsuppfattning så radikalt att fakta i slutändan spelar en sekundär roll. I praktiken sker detta genom en process i fyra steg.

Först kommer demoralisering. Det tar en generation – 15 till 20 år – eftersom det är den tid som krävs för att forma unga sinnen från grundskola till universitet. När läroplaner, populärkultur och media dagligen presenterar en världsbild där nationella traditioner framställs som bakåtsträvande och den globala enheten som den moraliska vägledaren, är resultatet oundvikligt: Vi får vuxna som uppriktigt tvivlar på skillnaden mellan gott och ont, sanning och lögn – eftersom gränserna har relativiserats redan från barnsben. Att diskutera siffror, källor eller förstahandsdokumentation studsar av som vatten från en ankas rygg; den mentala programmeringen är klar, och det är till stor del irreversibelt innan en ny generation kan omskolas.

När demoraliseringsfasen är framgångsrik startar destabiliseringsfasen. Den tar betydligt kortare tid – två till fem år – och riktar in sig på samhällets grundpelare: ekonomi, säkerhet och internationella relationer. I Europa och Nordamerika ser vi det i form av energipolitik som gör länder akut beroende av externa aktörer, eller försvarsbudgetar som krymper medan retoriken om ”gemensam global säkerhet” växer. Den ekonomiska suveräniteten försvagas när multinationella institutioner sätter ramarna för allt från jordbruk till penningpolitik. Att allt detta sker i det öppna, utan hemliga kuvert, gör åtgärderna än mer effektiva.

Den tredje fasen är krisen. Den kan utlösas på några veckor när tillräckligt många kritiska system fallerar samtidigt – ekonomiska chocker, migrationstryck eller geopolitiska oroligheter. Krisen skapar akut kaos och då uppstår möjligheten att införa ”extraordinära åtgärder” som lagstadgad censur av ”desinformation” eller omfattande övervakning av finansiella transaktioner. I rädslans namn accepterar allmänheten ingripanden som skulle vara otänkbara i fredstid.

Detta för oss till den sista, till synes lugnande fasen: normalisering. Termen har sitt ursprung i sovjetisk press efter invasionen av Tjeckoslovakien 1968, men principen är universell. När undantagen varat tillräckligt länge blir de det nya normala: överstatliga regelsystem, permanenta undantagslagar och en politisk klass som hävdar att endast mer integration och mindre nationellt självbestämmande kan förhindra nästa kris. De intellektuella och aktivister som inledningsvis hejade på förändringen inser ofta för sent att drömmen om gränslös rättvisa har ersatts av en ansiktslös byråkrati som inte längre behöver deras idealism.

Vad kan göras? För det första måste man inse att västvärlden – USA och Europa som helhet – redan befinner sig i ett ideologiskt krig. Det hjälper inte att stänga av skärmen; kampanjen mot suveränt tänkande pågår överallt där det finns ett klassrum, en tidningsframsida eller en populär streamingtjänst. För det andra måste vi återuppbygga en positiv identitet som är kopplad till nationell kultur, lagligt valt självstyre och personligt ansvar. Det betyder inte isolering eller förakt för andra folk – det betyder en nykter förståelse för att global beslutanderätt försvagar den demokratiska kontrollen.

Till sist måste politiker som faktiskt värdesätter nationell handlingsfrihet ställa sig en enkel fråga innan de skriver under nya fördrag eller låneavtal: Binder detta oss närmare ett system som vi inte kan påverka i valurnorna? Om svaret är ja, är priset för högt. Utan ekonomiskt beroende förlorar globalismen sitt främsta vapen; utan enkelriktad skolning försvagas dess ideologiska grepp; utan rädslobaserad krisretorik försvinner dess förevändning för allt mer centraliserad kontroll.

Tiden är kort, men historien visar att samhällen som återupptäcker sina rötter kan vända utvecklingen. De närmaste decennierna kommer att avgöra om västvärldens medborgare kommer att leva som självständiga medmänniskor i suveräna nationer – eller som anonyma ”världsmedborgare” i ett system som inte behöver deras samtycke. Valet är vårt, men det kräver att vi först erkänner det osynliga kriget för vad det är.