Så var det dagen då vissa kretsar runt om i världen uppmärksammar ”nakba”: ”katastrofen”. En dag då palestinierna beklagar förlusten av sitt ”hemland” 1948, då staten Israel skapades.

Och media, som alltid är så villiga att trycka denna ensidiga berättelse, förmedlar klagan utan en kritisk fråga. Men för dem av oss som känner historien lite bättre framstår detta som en djupt förvrängd bild av verkligheten.

Narrativet ”Nakba” berättar historien om en fredlig befolkning som brutalt fördrivits från sitt hemland. Men den ”historien” är inte sanningen, och den viktigaste delen utelämnas bekvämt.

Verkligheten 1948 var inte en godtycklig fördrivning, utan ett krig. Ett krig som utlöstes av att en koalition av arabstater, dagen efter att staten Israel hade utropats, attackerade den nybildade judiska staten med den uttalade avsikten att utplåna den.

Miljontals judar hade i årtusenden väntat på att få återvända till sitt historiska hemland. Skapandet av staten Israel var ett förverkligande av det judiska folkets rätt till självbestämmande, erkänt av det internationella samfundet. När de arabiska grannländerna valde krig framför fredlig samexistens fick det tragiska konsekvenser, bland annat för många palestinier som hamnade på flykt. Men ansvaret för den situationen ligger först och främst hos de arabiska ledare som uppviglade till krig och i många fall hindrade palestinierna från att återvända efter konflikten och istället höll dem kvar i flyktingläger av politiska skäl.

Att kalla Israels försvarskrig och den efterföljande flyktingströmmen för en ensidig ”katastrof” för palestinierna, utan att erkänna den arabiska aggression som utlöste konflikten, är en historieförfalskning.

Nu, 77 år senare, rasar kriget vidare i Gazaremsan. Och den palestinske presidenten Mahmoud Abbas använder Nakba-dagen för att kalla det nuvarande kriget för en ”förlängning av Nakba”. Detta är inget annat än en ansvarsfriskrivning och ett försök att delegitimera Israels rätt att försvara sig.

Israel utkämpar ett nödvändigt krig mot terrororganisationen Hamas, som brutalt attackerade israeliska civila den 7 oktober 2023. Varje rationell stat skulle försvara sig mot ett sådant hot. Civila dödsoffer i Gaza är djupt tragiska, men de är en direkt följd av att Hamas använder civilbefolkningen som en sköld och opererar från täta stadskärnor. Att anklaga Israel för ”folkmord” är en föraktlig och grundlös anklagelse som syftar till att demonisera och isolera den judiska staten.

Mitt i allt detta gör USA:s president Donald Trump uttalanden som – för dem av oss som känner till Mellanösterns realiteter – har en viss resonans. Han upprepar sin önskan att USA ska ”ta över” Gazaremsan och förvandla den till en ”frihetszon”.

Också om idén kan vara lite lös i kanten signalerar den en förståelse för att den nuvarande situationen i Gaza är ohållbar och att det behövs en ny strategi. Efter år av Hamasstyre, som lett till misär, krig och terror, är det uppenbart att en återgång till status quo inte är ett alternativ.

Trumps vilja att tänka utanför boxen, att erkänna det totala misslyckandet för det nuvarande ledarskapet i Gaza och att föreslå en radikalt annorlunda framtid för området kan vara ett tecken på en realism som saknas i mycket av den internationella debatten. Han ser ruinerna, han ser lidandet och han ser att det nuvarande systemet inte fungerar.

Medan palestinska ledare klamrar sig fast vid en förvrängd historisk berättelse för att piska upp hat och kräva internationella sanktioner mot Israel, verkar Trump fokusera på hur man löser den nuvarande krisen och skapar en bättre framtid för alla som bor i Gaza, fri från terror och extremism.

Möjligen är det dags för resten av världen att sluta reproducera ”nakba”-berättelsen och börja se verkligheten som den är, och våga tänka om, även om det kommer från Donald Trump.