Kristendomen och islam framstår ofta för allmänheten som systrar – två monoteistiska religioner med gemensamma rötter i den s.k. abrahamitiska traditionen. Men bakom denna ytliga likhet döljer sig djupa strukturella skillnader, inte bara i teologi och etik, utan i hela förståelsen av Gud, människan, samhället och lagen.

Denna analys baseras på de normativa kärntexterna: Kristendomens Nya testamente och islams trilogi – Koranen, Sira och Hadith – och undersöker hur deras grundläggande premisser formar två radikalt olika civilisatoriska projekt.

Bilden av Gud: Kärlekens Gud vs. dominansens Gud

Nya testamentets Gud är en relationell och personlig Gud, som möter människan i kärlek och sårbarhet. I centrum står inkarnationen – att Gud blev människa i Jesus Kristus. Denna gudsbild definieras av offer, nåd och ovillkorlig kärlek (1 Joh 4:8: ”Gud är kärlek”). Gud söker upp människan i hennes svaghet och låter sig korsfästas för hennes frälsnings skull. Makt omdefinieras genom ödmjukhet.

Koranens Gud, Allah, är i sin tur en avlägsen, oberäknelig och suverän skapare som inte kan jämföras med något skapat (Sura 42:11). Han älskar inte syndaren – han vägleder och förför enligt sin egen vilja. Det mest centrala förhållandet mellan människan och Gud är underkastelse: islam betyder just ”underkastelse”. Medan kristendomen säger: ”Älska din fiende”, säger Koranen: ”Kämpa mot de otrogna” (Sura 9:29). Den kristne Guden offrar sig själv för sina fiender. Allah förordnar krig mot sina.

Den normativa modellen: Kristus eller Muhammed?

I kristendomen är Jesus det normativa idealet. Han välsignar de fattiga, överger sina fiender, låter sig förödmjukas och korsfästas – och predikar förlåtelse. Hans rike är ”inte av denna världen” (Joh 18:36). Det kristna etiska idealet är den gyllene regeln, rättvisa genom nåd och självuppoffring.

I islam är det Muhammed som är den normativa människan – ”det vackraste exemplet” (Sura 33:21). Hans liv är mallen för tro och praktik: inte bara i bön och fasta, utan också i krig, bestraffning, våldsanvändning och kvinnodominans. Enligt Sira och Hadith levde han som krigare, slavägare, härskare, domare och erövrare. Omkring 67 procent av Sira handlar om hans väpnade kamp för islams expansion. Sunna (profetens praxis) definierar moralen. Att vara en god muslim är att efterlikna Muhammed – oavsett om dina handlingar innefattar halshuggning, våldtäkt, piskning eller polygami.

Skrift och uppenbarelse: Bibeln och evangeliet vs. trilogin

Nya testamentet består huvudsakligen av evangeliets berättelser om Jesu liv och läror samt brevlitteratur som reflekterar över tro, gemenskap och nåd. Texten är skriven på ett historiskt och mänskligt språk som lämnar utrymme för tolkning, metaforer och reflektion. Den kräver samvetets ansvar, inte blind lydnad.

Islams lära är indelad i tre: Koranen (14% av materialet), Sira (profetens biografi) och Hadith (traditionerna). Dessa källor utgör en sammanhängande kod av normer: religion, lag, politik och krigsteori i ett. Koranen är inte narrativ utan auktoritativ: den är en samling lagar och förmaningar utan någon övergripande kronologi. Sira och hadith kompletterar detta med konkret praxis. Medan evangeliet är en uppmaning till förvandling är islams trilogi en uppmaning till efterföljd.

Synen på människan: Syndare och älskad vs. lydig och underordnad

Kristendomen förstår människan som både skapad till Guds avbild och påverkad av synd. Lösningen är inte lag utan nåd: ”För av nåd har ni blivit frälsta genom tro” (Efesierbrevet 2:8). Människans värdighet ligger i det faktum att Gud älskar henne, även i hennes svaghet.

I islam är människan i grunden född utan synd, men måste underkasta sig Guds vilja genom sharia. Enbart tro är inte tillräckligt – man måste följa alla föreskrifter. Tron mäts i efterlevnad, inte i kärlek. Att lämna islam är ett brott, och enligt sharia är det belagt med dödsstraff. Människan är inte Guds barn utan Guds slav (ʿabd).

Samhälle och lag: Separat eller förenat?

Kristendomen arbetar med en åtskillnad mellan andlig och världslig makt – kyrka och stat. ”Ge kejsaren det som är kejsarens och Gud det som är Guds” (Matteus 22:21). Kristendomens etik är personlig och samvetsbaserad, inte statligt påtvingad.

I islam finns ingen sådan distinktion. Sharia reglerar hela livet – inte bara bön och fasta, utan även egendom, arv, äktenskap, rättsskipning och politik. Statsmakten måste tjäna islam, och det finns ingen legitim sekulär ordning i den klassiska islamiska doktrinen. En islamisk stat är en teokrati med sharia som högsta lag.

Krig och fred: Martyrens lidande vs. martyrens svärd

I kristendomen är martyren den som lider och dör i trohet mot evangeliet – inte den som dödar. Aposteln Paulus skriver: ”Låt dig inte övervinnas av det onda, utan övervinn det onda med det goda” (Rom 12:21).

I islam är martyren (shahid) den som dör i jihad – i kampen för att sprida islam. Att döda och dö för Allah ger löfte om paradiset (Surah 9:111). Enligt haditherna finns det hundratals uttalanden som lovordar krig mot kafirer. Att stödja jihad – finansiellt eller fysiskt – är en religiös plikt. Jihad är inte en intern kamp, utan i sin primära form en väpnad kamp.

Kvinnor och jämställdhet: Likhet eller egendom?

Kristendomen lär att man och kvinna är ett i Kristus (Gal 3:28). Äktenskapet är en ömsesidig förbundsrelation, och mannen är kallad att älska sin fru som Kristus älskade kyrkan – med självuppoffring.

I islam är mannen överordnad kvinnan i status och rättigheter. Kvinnan kan bli slagen (sura 4:34), är hälften så mycket värd som ett vittne och ärver hälften av vad en man gör. Polygami är tillåtet och sexuell lydnad är en plikt. Sharia tillåter sexuellt slaveri och barnäktenskap, och Muhammed själv gifte sig med Aisha när hon var sex år gammal.

Två oförenliga synsätt på verkligheten

Kristendom och islam är inte bara olika religioner – de är olika civilisationssystem. Där kristendomen bygger på frihet, nåd och samvete, bygger islam på underkastelse, lag och lydnad. Där Jesus lider och dör för sina fiender, triumferar Muhammed genom att underkuva och eliminera dem.

Försök att jämställa de två traditionerna, vare sig det sker genom interreligiös dialog eller mångkulturell ideologi, döljer en obehaglig sanning: De är inte lika och de kan inte försonas. Den ena har befriat individen från lagens tyranni. Den andra har gjort lagen till själva Guds väsen.

En ärlig konversation om islam måste därför börja med den kristna principen: Sanningen skall göra er fria (Joh 8:32), även när sanningen är obekväm.