Kommentarer

”Gör din plikt! Kräv din rätt!” Så löd de socialdemokratiska slagord som det svenska folkhemmet byggdes på. En byggsten i detta folkhemsbygge var den allmänna rösträtten, som innebär att alla vuxna medborgare (män och kvinnor med en röst per person) sedan 1918 har rätt att rösta i allmänna val.

När tanken om allmän rösträtt först lyftes under upplysningstidens revolutioner under sent 1700-tal, var rösträtten dock aldrig tänkt att vara särskilt allmän. Den revolutionära idén var att rösträtten skulle omfatta alla självförsörjande män, vanligtvis med en åldersgräns på 25 år. Det fanns alltså begränsningar både gällande kön och ekonomi, även om exempelvis Robespierre menade att även kvinnor borde få rösta – när tiden var mogen. Det får den väl anses vara nu, i tider när både män och kvinnor förvärvsarbetar. Men vad har egentligen hänt med kravet på självförsörjning? Är det ett krav som borde återinföras? Den frågan är kontroversiell i ett samhälle som ständigt upprepar devisen om ”alla människors lika värde” – men jag menar ändå att diskussionen måste börja föras.

Anledningen är enkel: varje individ röstar med sitt eget välbefinnande i fokus. Den som arbetar, har en inkomst och betalar skatt kommer att prioritera att dessa skattepengar används på ett förnuftigt sätt. Den som å andra sidan inte arbetar, försörjs via bidrag från andras inkomster och inte betalar skatt kommer samtidigt att prioritera att skattepengarna fortsätter att flöda till de egna bidragen.

Fyra av tio svenskar försörjer hela samhället

I ett samhälle där arbetslösheten är låg och arbetsmoralen hög är detta inget problem, eftersom en låg andel av den vuxna och röstberättigade befolkningen då är bidragsberoende. Men Sverige och Norge är inte längre sådana länder. Enligt en studie utförd av Svenskt Näringsliv står endast fyra av Sveriges tio miljoner invånare för både sin egen och övriga samhällets försörjning. På hemsidan presenteras studien, med följande ord:

”Över 1,3 miljoner i arbetsför ålder arbetar inte alls eller arbetar så lite att det offentliga måste komplettera med ersättningar eller bidrag.

För att beräkna antalet icke självförsörjande har endast personer i arbetsför ålder (20–64 år), cirka 5,8 miljoner personer, inkluderats. Samtidigt har personer med studiemedel exkluderats, cirka 500 000 personer. De som räknas som självförsörjande är personer vars bruttolön är över 186.000 per år (15 500 kronor/månad) eller som är klassade som företagare, cirka 4 miljoner personer. Efter dessa tre steg återstår de 1,3 miljoner personer som inte uppfyller kravet, och därmed definieras som icke självförsörjande.

Det är varken realistiskt eller eftersträvansvärt att alla 1,3 miljoner ska försörja sig själva genom arbete, men de som kan arbeta ska göra det.”

Svenskt Näringsliv använder begreppet ”utanförskap” för att beskriva antalet individer i arbetsför ålder som inte försörjer sig själva genom arbete. Detta utanförskap uppskattas kosta det svenska samhället minst 270 miljarder kronor årligen bara i direkta transfereringar och uteblivna skatter. Det är med än kostnaderna för hela Rättsväsendet (53 miljarder per år) och Försvaret (63 miljarder) tillsammans.

Lönsammare med bidrag än med arbete

Men det här är siffror på ett papper. Intressant blir det först när man tittar på innebörden av siffrorna och konsekvenserna i samhället.

I augusti 2021 skrev Expressen om den 34-åriga sexbarnsmamman Shukri Mohamed Hassan från Somalia, som efter åtta år i Sverige ”kunde göra sig förstådd” på svenska. Shukri hade en fyrårig skolutbildning, var ensamstående och hade nyss fått ett skattefinansierat jobb som skogsröjare. Tidigare hade hon försörjt sig och sina barn på bidrag, och många läsare chockades nog av Shukris berättelse:

– Jag har fått 32.000 kronor i månaden. Sverige är ett bra land, sa den somaliska sexbarnsmamman.

För att få ut 32.000 kronor efter skatt måste en arbetare tjäna nära 50.000 kronor före skatt. Den svenska medelinkomsten låg 2021 på 37.100 kronor, enligt Statistiska Centralbyrån (SCB). Konsekvensen av den förda politiken blev därför att den skattebetalande medelinkomsttagaren fick ut drygt 6.000 kronor mindre varje månad, än den somaliska sexbarnsmamma som skattebetalaren försörjde via bidrag.

Som arbetare kom Shukri inte upp i de summorna. Det skattesubventionerade arbetet gav Shukri en nettolön på 15.000 kronor i månaden, men arbetet blev ingen förlust: förutom lönen fick hon behålla 17.000 kronor i månaden i bidrag.

”Jag vill inte jobba – jag har barn”

En av Shukri Mohamed Hassans grannar heter Fadi Tamim. Tillsammans med fru och barn kom Fadi till Sverige år 2017 och han kan bara tänka sig att arbeta med samma yrke som hemma i Syrien: advokat. Tillvaron i Sverige är inte så bra som Fadi hade hoppats på – familjen får 21.000 kronor i månaden, vilket innebär att bostaden betalas av kommunen. Fadis fru är utbildad lärare i Syrien men nu har familjen valt att skaffa fler barn och frun är därför mammaledig från sin arbetslöshet. Även Fadis föräldrar har flyttat till Sverige, där de nu uppbär pension trots att de aldrig har arbetat i Sverige. Tillsammans med de övriga bidrag som endast invandrare har rätt till, har Fadis föräldrar en högre inkomst än de nära 320.000 svenska pensionärer som enligt statistik framtagen av EU lever i relativ fattigdom (60 % eller mindre av medianinkomst).

Fadi Tamim säger att han tycker att Sverige är ett bra land, men det finns för lite jobb, och man måste arbeta för långa dagar.

– I Syrien jobbade jag fyra timmar per dag. Men jag hoppas få ett jobb så jag slipper gå till socialen. I Syrien hade vi mycket pengar och kunde gå ut på restauranger och köpa mycket kläder. Nu lever jag helt annorlunda.

Expressen intervjuade även Amal Abbas, som invandrat från Irak. Amal var arbetslös men hade ingen lust att söka arbete, och hon hade en motivering till varför hon inte ansåg sig behöva arbeta:

– Arbetsförmedlingen säger att jag ska studera för att få ett jobb, men jag vill inte. Jag är 40 år och har barn.

Shukri Mohamed Hassan, Fadi Tamim och Amal Abbas är inte ensamma om att tycka att Sverige är ett bra land. Av Sveriges nära 200.000 långtidsarbetslösa är hälften invandrare från icke-europeiska länder, och liksom Shukri, Fadi och Amal lever de på bidrag i sitt nya hemland, samtidigt som de har full tillgång till de sociala välfärdssystemen.

Några som däremot börjat anse att Sverige är ett allt sämre land att leva i, är de svenska skattebetalare som betalar de dryga 30 miljarder kronor som bidragen kostar. För varje arbetande och självförsörjande svensk innebär det, enligt Svenskt Näringsliv, en kostnad på 67.000 kronor per år. Men även om alla de som tröttnat på de nuvarande prioriteringarna – där skola, vård och infrastruktur ständigt försämras samtidigt som kriminalitet och korruption ökar – skulle rösta för en förändring, spelar det mindre roll när systemet inte skiljer på närande och tärande.

Ju fler bidragsberoende – desto fler röster för bidragsberoende

Förutsatt att någon är svensk medborgare är man röstberättigad i svenska riksdagsval, även om man lever på bidrag och aldrig har betalat en skattekrona i Sverige. Även de som inte är svenska medborgare får rösta i kommun- och regionval, men den som är medborgare i något annat land än EU-länder, Island eller Norge måste ha bott i Sverige i tre år. Så hur kommer Shukri, Fadi, Amal och övriga 200.000 långtidsarbetslösa att rösta? På en politik som ställer krav på att den som kan arbeta ska arbeta, som ställer krav på egenförsörjning vid invandring och som begränsar möjligheterna att leva på bidrag under decennier – eller på ett fortsatt penningflöde från skattebetalare till bidragstagare? Your guess is as good as mine.

Men faktum återstår. Ett land där allt färre ska försörja allt fler, samtidigt som de som inte bidrar ekonomiskt till samhället kan styra de ekonomiska prioriteringarna, är dömt att sakta gå under.

Jag menar därför att det är dags att återvända till slagordet ”Gör din plikt! Kräv din rätt!” och dess ursprungliga innebörd. Gör först din rätt – vilket innebär att den vuxne som kan arbeta och försörja sig ska arbeta och försörja sig, för att på så sätt bidra till det gemensamma samhället. Kräv därefter din rätt – den rätt som utövas genom rösträtten.

Exakt vilka förändringar i rösträtten som bör genomföras kommer att bli föremål för intensiva debatter. Det måste ju vara möjligt att bli sjuk, arbetslös eller på annat sätt vara ”icke produktiv” under en period utan att förlora sin rösträtt, och ett sådant system går självklart att arbeta fram. Men att det finns problem att lösa ändrar inget i sak: Rösträtten, det vill säga den direkta möjligheten att vara delaktig i att styra samhällets utveckling och ekonomi, måste vara förbehållen de som bidrar till samhällets ekonomi. En sådan diskussion kommer inte att vara oproblematisk, men den måste inledas nu.