Folkrätt och media missbrukas till nackdel för det judiska folkets nationalstat

Israels militära ansträngningar för att förhindra förintelsen av den judiska nationen har skapat huvudbry för medias expertpaneler. De består huvudsakligen av vänsterextremister. Sedan Israel attackerades den 7 oktober 1973 har det judiska folkets nationalstat utnyttjats. Sedan Israel attackerades den 7 oktober 1973 har refrängen varit att när Israel bombar en stödjepunkt för Hamas som är belägen i ett sjukhus eller en FN-byggnad så begår Israel ett brott mot folkrätten. Det framställs som en krigsförbrytelse som kan rättfärdiga anklagelser om folkmord.

När Iran nu bombar civila stadsdelar i Israel hör vi inga sådana anklagelser. Israels fiender har sedan länge placerat Israel i en folkrättslig särställning som de själva uppfunnit för att säkerställa att landets försök att förhindra förintelse leder till förintelse. Europa har inte längre modet att stå för sitt judehat: De betalar och uppmuntrar islamister att göra deras smutsiga arbete.

Den massiva kritiken från norska politiker motiveras med ogrundade påståenden om israeliska brott, vilket antyder att i stort sett allt Israel gör för att försvara sig mot terror är ett brott mot internationell rätt. Men är det så? Kan man ens försvara sig inom folkrättens överenskomna begränsningar mot en terroristorganisation som inte följer folkrättens normer och skyldigheter? Och hur är det med stater som Iran, vars ord och handlingar visar att de inte heller har för avsikt att följa folkrättens värderingar och bestämmelser? Stater som inte ens visar en vilja att följa det enkla syftet med FN-stadgan, vilket är en förutsättning för medlemskap i organisationen. Stater som medvetet kringgår sina åtaganden avseende användning av kärnvapenanläggningar, krigföring och humanitära hänsyn?

Hur skall man förhålla sig till en fiende som utnyttjar sin tänkta frihet från folkrättens moral och bestämmelser för att leda kriget in i områden där man medvetet väljer att skada både sin egen och motståndarens civilbefolkning, som folkrättens krav var avsedda att skydda? Det är inte svårt att se att detta håller på att ske?

Har man vid utarbetandet av den internationella krigslagstiftningen beaktat och skapat regler för situationer där en stat som är part i folkrättsliga fördrag och som förklarat sig villig och kapabel att följa dess bestämmelser angrips av en part, organisation eller stat som uttryckligen inte följer krigets lagar eller förklarar att den inte har någon sådan avsikt? Vilket är då den angripna statens val?

Ska Israel låta sig utplånas eller ska Israel i dagsläget anse sig undantaget från krigets folkrättsliga förpliktelser till följd av de angripande parternas beteende och målsättningar som uttryckligen och avsiktligt strider mot folkrättens anda och bokstav? Det råder oklarhet i dessa frågor bland de utvalda experter som ständigt uttalar sig i media. Men politikerna argumenterar som om terroristerna har en rättighet som ingen annan har och som offret har en skyldighet att lyda.

Det är här vårt utrikespolitiska ledarskap och officiella professionella auktoritet misslyckas. Det verkar finnas en brist på expertis och professionell rådgivning i statsförvaltningen och ledningen. När en statssekreterare i utrikesdepartementet utan vidare förklaring förklarar: ”Den attack som Israel har inlett mot Iran är ett brott mot internationell rätt. Den är farlig när det gäller regional stabilitet och även global säkerhet”, ser vi ett dokumenterat exempel på att norska myndigheter har en mycket märklig syn på vad folkrätten säger i ett fall som detta, där en stat som bryter mot folkrätten har förklarat som sitt mål att utplåna Israel från kartan.

Bakgrunden för Israels förebyggande aktion var en rapport från ledarskapet för det allierade försvarssamarbetet Centcom i Mellanöstern där parterna informerades tre dagar före attacken om att Iran bara var en vecka från att färdigställa sin första atombomb och bara tre veckor från att utplacera tio bomber. Hade någon glömt att informera statssekreterare Kravik, eller var han okej med kärnvapen i en regim med ett sådant syfte? Möjligen borde han ha talat med Tysklands Kansler Merz och President Trump innan han uttalade sig.

Är det överhuvudtaget möjligt att undvika civila förluster när motståndaren medvetet placerar sina frontstridande bland civila och i civila institutioner som en krigförande stat har en fördragsenlig skyldighet att skydda? Var ska ansvaret för civilbefolkningens välfärd och lidande placeras? Är Israel i en sådan situation enligt internationell rätt skyldigt att kapitulera, vilket anklagelserna om krigsförbrytelser och folkmord tycks indikera? Långt därifrån. Den bild som västerländska politiker och media målar upp av Israels försvar mot terror i Gazaremsan och Mellanöstern i stort är bristfällig, ensidig, falsk och fientlig. Detta kräver en förklaring av motiv och syfte.

Folkerättens förpliktelser uppställs i form av avtal mellan stater. En stat som har blivit bunden av krigets internationella rätt har gjort det genom att ingå ömsesidigt bindande avtal (fördrag, konventioner) med andra stater. Det är i relationerna mellan sådana avtalsslutande parter som krigets rätt och andra internationella lagar gäller. Det finns ingen övergripande världsomspännande myndighet inrättad för att styra stater med hjälp av internationell rätt. Varken FN eller Internationella domstolen har något som liknar övergripande suverän makt. Sombattanter eller kombattanter som antingen inte har engagerats, som inte har förmågan eller som inte ens har viljan att engageras, har inget skydd i de begränsningar som krigets lagar lägger på krigförande avtalsparter. Endast dessa stater själva är skyddade, om avtalen respekteras.

FN-stadgan lägger stor vikt vid båda parternas förmåga och vilja att binda sig. Detta framgår tydligt av FN-stadgans artikel 3 om medlemskap, som lyder: ”Medlemskap i Förenta nationerna är öppet för alla andra fredsälskande stater som åtar sig de skyldigheter som anges i denna stadga och som i organisationens ögon är villiga och kapabla att fullgöra dessa skyldigheter.” Internationell humanitär rätt erbjuder inte heller något skydd för parter som inte själva följer dess bestämmelser. Israel befinner sig därför på säker mark när fienden angrips där landet befinner sig. Anklagelserna mot Israel för folkrättsbrott, krigsförbrytelser och folkmord baseras på vikarierande motiv som i sig står i strid med folkrättens anda och grund.

Slutsatsen måste bli att alla terroristorganisationer – och i synnerhet sådana som Hamas, Islamiska Jihad och ISIL – för egen del har förkastat och uteslutit folkrätten som skydd mot civilbefolkningen och civil infrastruktur. Det är kännetecknande för terroristers form av krigföring att de medvetet försöker uppnå militära fördelar genom att agera i strid med folkrättens krav. En av de fördelar terrorister försöker uppnå genom sin onda taktik är att dra nytta av internationella mediers kritik av terroristernas motståndare när de för sin egen överlevnad tvingas angripa och eliminera terrorister som gömmer sig bland civila, med oundvikliga förluster av civila liv och förstörelse av civila föremål som följd. Men i sådana situationer, vilka är de verkliga överträdarna av krigslagarna och den humanitära rätten? Och vad är vår regerings motiv för att vända på steken mot offren för dessa brott?

Varför är det så svårt för politiker och mediefolk att inse att det är just de själva som okritiskt deltar i kränkningar av folkrättens humanitära bestämmelser? Det är inte sant, som vi hör varje dag på nyheterna från NRK, att Israel har riktat attacker mot skolor, sjukhus och matköer. Attacker riktas alltid mot terrorister som har sin bas där, i strid med folkrättens krav på humanitära hänsyn. Men NGO:er, FN-organ, politiker och deras mediefolk misslyckas systematiskt med att erkänna och avslöja att de blir lurade av de terrorister som kontrollerar och väljer ut den information de förlitar sig på. Det är så vi hamnar i en situation där det i själva verket är terroristerna som kontrollerar den allmänna opinionen i väst. Detta sker genom demokratiskt valda politiker och offentligt finansierade medier som alla tycks tro att de gör mänskligheten en tjänst.

Anklagelserna mot Israel för allvarliga brott mot folkrätten har blivit en daglig litania som utan dokumentation och kritisk, motsägelsefull journalistik presenteras i statliga medier världen över. Det finns knappast en folkrättslig princip som inte påstås ha kränkts under Israels försvarskrig mot Iran, Hamas och andra terrorister. I Norge och andra västländer har de massiva anklagelserna mot Israel blivit ett centralt tema i landets utrikespolitik. I höst uppmanas folket att bekräfta och stödja denna ståndpunkt i val.

Regeringen satsar stort på en ensidig framställning av Israel som huvudproblemet i världens och FN:s ansträngningar att skapa fred. Detta har blivit ett tema i valrörelsen där regeringen framställer sig som en förkämpe för folkrättens principer att skydda palestiniernas rätt till ett värdigt liv och en egen stat inom Israels gränser. Men det finns ingen internationell lag som ger palestinierna en sådan rätt. De har rätt till självbestämmande precis som samerna har det i Norge, men det kräver inte en stat enligt internationell lag.

För norska myndigheter tycks den form av krigföring som terrorister bedriver inte vara ett problem. Att Hamas å sin sida har avskaffat folkrättens skydd av den egna civilbefolkningen hindrar inte Norges och andra europeiska länders regeringar kräver att Israel böjer sig för terrororganisationens krav och hjälper till att etablera den som en legitim statsmakt på sitt eget territorium. Det hjälper inte att israeliska myndigheter säger att norska och europeiska myndigheter agerar på grundval av falska och förvrängda påståenden. Det är mediebilden som avgör valet av politisk position i länder som Norge. De statligt finansierade nationella medierna bildar opinion och kontrollerar därmed i stor utsträckning det politiska systemet.

I medierna hörs inte ett ord från den andra sidan i konflikten. I medier som NRK har balansen i informationsflödet avskaffats. Norska medier har i praktiken blivit krigiska och målet har lämnats till Hamas att definiera. Det är förresten välkänt, men av hänsyn till valrörelsen kan det inte nämnas, att alla de organisationer och grupper som så småningom skulle bemanna ”Staten Palestina”, har som mål att förgöra Israel och dess judiska befolkning. Detta är den yttersta konsekvensen av regeringens Mellanösternpolitik, om den någonsin skulle förverkligas.

I det perspektivet måste vi också se utrikesministerns och hans statssekreterares framträdande i Jerusalem häromdagen, där de deltog i en konferens anordnad av International Holocaust Remembrance Alliance (IHRA), lade ner kransar för Förintelsens offer och försäkrade att deras kritik av Israels försvar mot utrotning inte har något med antisemitism att göra. Judarnas närvaro i Judéen och Samarien framställs som en ockupation och ”brott mot folkrätten” och de försöker aldrig underbygga sina påståenden med fakta. Det finns inga fakta, vare sig inom eller utom folkrätten, som kan underbygga ett sådant påstående.

Men är det sant det de påstår? Har de helt enkelt valt att ignorera det faktum att Judéen, Samarien, Jerusalem och Gaza har varit judarnas hemland i mer än 3000 år? Har man valt att ignorera det faktum att tiotusentals judar bodde i sina gamla byar i dessa provinser när Jordanien och Egypten, efter att Israel återupprättats som suverän stat, oprovocerat attackerade, invaderade och ockuperade dessa judiska landområden 1948-49? Är det acceptabelt för de norska myndigheterna att många av dessa judar massakrerades av de arabiska inkräktarna och att de som överlevde blev etniskt rensade från sina hem där till och med det ”internationella samfundet” hade som deklarerad avsikt att återställa ett judiskt hemland?

Den konferens som Frankrike och Saudiarabien tillsammans med FN avsåg att hålla i sommar, med syfte att samla världen kring ett krav på att upprätta en palestinsk stat inom Israels internationellt erkända gränser, skulle ha fått brett stöd av FN:s medlemsstater och Norge. Den skulle kräva att Israel (i enlighet med den arabiska fredsplanen från 2002) skulle dra sig tillbaka till 1949 års vapenstilleståndslinjer, säga upp gränsavtalen med Jordanien och Egypten och låtsas som om befrielsen av ockuperad israelisk mark i sexdagarskriget 1967 inte ägde rum. President Macrons initiativ är en tydlig indikation på det tryck som han och hans regering nu utsätts för i Frankrike. I desperation försöker han avleda uppmärksamheten och vinna stöd genom att angripa Israel politiskt. Men hur länge kan han hålla ut?

Ett starkare krav än en FN-konferens om att den judiska staten måste deklarera sitt upphörande är svårt att finna. Vi får räkna med fortsatt stor entusiasm för sådana konferenser bland EU, norska myndigheter och deras media. Men ett försök att återuppliva Osloprocessen på detta sätt kommer bara att leda till intensifierad och meningslös kritik av Israel i FN. Det kan till och med komma krav på att utesluta Israel ur organisationen, som man gjorde med Taiwan. Men det finns inget löfte om fred i denna åtgärd. Vi ser framför oss att den antisemitism som det politiska kriget mot Israel redan har skapat förstärks och förlängs.

Har inte judar någon form av skydd i internationell rätt? Eller är det västvärlden som, i likhet med islamistiska terrorister, har funnit det lämpligt att undanta dem från det rättsliga skydd som vi andra åtnjuter? För det är just detta som är den yttersta konsekvensen av norsk och europeisk Mellanösternpolitik om den skulle genomföras med våld. Till all lycka är judarna själva av en helt annan åsikt och har effektivt motstått detta nya europeisk-islamiska försök att utrota dem. Kriget mot iransk imperialism, kärnvapen och judehat är något som israelerna själva kan ta hand om. Europeiskt och norskt judehat är något som vi måste städa upp i.

Kampen för den judiska statens existens (1)