Kommentarer
Kyrkor badar i blod och Väst blundar för grymheten
Vi hade precis skrivit om massakern på 200 kristna i Nigeria, när en fruktansvärd explosion utlöst av en självmordsbombare förstörde en kyrka i Damaskus, Syriens huvudstad. Minst 22 dödades och antalet kommer att stiga. Bombmannen sprängde sig själv inne i den ortodoxa kyrkan Mar Elias.
Scenerna var grymma. Le Figaro beskriver dem så här: ”I kyrkan, där panikslagna människor trängdes, är lukten av död outhärdlig. På golvet blandas blod med mänskliga kvarlevor.” Ikonen för profeten Elia, som kyrkan är uppkallad efter, har blivit röd av sprayen.
I vissa provinser hade klistermärken just placerats på kyrkdörrar som beordrade kristna att lämna Syrien eller betala jizya, den historiska skatt som påfördes icke-muslimer under islamiskt styre. För ett kalifat har uppstått i Syrien, och det välkomnas av europeiska regeringar.
Mar Elias-kyrkan i Damaskus, Syrien, 22 juni 2025. Foto: Omar Samadiki/AP Photo
Att mellan fyra och fem tusen kristna dör martyrdöden varje år, att kristna är den mest förföljda religiösa gruppen i världen, att alla de farligaste länderna för kristna – förutom det farligaste, Nordkorea – är muslimska länder, verkar irrelevant. Det finns noll evenemang eller forum om detta ämne.
Det enda verkliga folkmordet i Mellanöstern och Afrika är mot kristna.
Och det är ett drama i tre akter. Den första består av kristna och andra icke-muslimska ursprungsbefolkningar som dödas. Den andra består av muslimska extremister som begår folkmord samtidigt som de har uppfunnit ett i Gaza. Och den tredje är västvärlden, som tittar bort – och bidrar med missförstånd och tystnad.
Av de tre största italienska tidningarna, Corriere della Sera, La Repubblica och La Stampa, är det bara den första som har en kort artikel om massakern.
Och västvärldens likgiltighet är en föraning om vad som kan komma att påtvingas dem i morgon. Det är dags att öppna ögonen.
Den senaste veckan har Pietro Parolin, Vatikanens statssekreterare, ”välsignat” den italienska vänstern, som är emot upprustning. Är det möjligt att kyrkans röst har reducerats till samma som det demokratiska partiet eller någon icke-statlig organisation som infiltrerats av islamister?
”Vapnen måste tystas” är vad ingen säger om dem som sliter kristna i stycken.
Förenta nationernas generalsekreterare Guterres är tyst om kyrkomassakern i Damaskus, men har tid att tala om orkaner och översvämningar.
Och min uppmaning för tre år sedan till den italienska regeringen att initiera en FN-dag mot förföljelse av kristna gäller fortfarande.
I sin bok ”Their blood cries out” förklarar Paul Marshall och Lela Gilbert att för regeringar och massmedia är tanken att kristna är offer ”helt enkelt otänkbar”. Beväpnad med kunskap om de synder som begåtts i kristendomens namn i västvärldens historia, leds dagens elit att tänka på kristna som förföljare”. Därför ”är det lätt för en intellektuell elit som har haft buddhister i Tibet och muslimer i Bosnien i sitt hjärta att avvisa tanken att kristna kan vara offer på samma sätt”.
Videon som visar terroristen med ryggsäcken på väg in i kyrkan i Damaskus gör intryck.
Och sedan vad som följer.
Vi i väst är engagerade i en kolossal operation för att skingra skräcken.
Och skräcken ser alltid ungefär likadan ut i sådana fall.
Som i Nigeria, där 50 kristna dödades under en mässa i en katolsk kyrka i Owo.
”I fyra år representerade jag Schweiz vid Europarådet i Strasbourg”, skriver Paul Widmer i Neue Zürcher Zeitung (NZZ). ”I de veckovisa mötena mellan ambassadörerna från 47 europeiska länder nämndes förföljda kristna bara en gång. Annars var det tyst.”
När katolska kyrkor i Sri Lanka förstördes av bombningar (269 döda) kallade Barack Obama och Hillary Clinton offren inte ”kristna” utan ”påskdyrkare”.
Vad är en ”påskdyrkare”?
Hertigen av Cambridge, prins William, besökte de muslimska överlevande från attacken mot moskéerna i Christchurch, Nya Zeeland. Varför fick inte samma medkänsla den brittiska kungafamiljen att stanna till i Sri Lanka, deras tidigare koloni, för att träffa de kristna överlevande från massakern som skördade 253 liv, bland dem 45 barn? Hela kristna familjer utplånades i attacken.
Det avsiktliga dödandet av en 8 månader gammal pojke, Matthew, i en kyrka i Sri Lanka, verkar inte ha skakat eller chockat västvärlden. Det blev inte viralt på sociala medier, det blev inte en hashtag, det fick inte européer att strömma ut på gatorna, det fick inte den islamiska världen att rannsaka sig själv, det fick inte västerländska politiker eller opinionsbildare att på allvar reflektera över vem som dödade det barnet, eller över dem som främjar och finansierar islamistiskt antikristet hat.
Men våra mest respekterade medier, som skulle ha haft makten att lyfta fram detta epokgörande drama, är för rädda för att yttra det mest banala och enkla ordet: ”kvinna.”
BBC-presentatören Martine Croxall, som förra veckan var huvudpersonen i en scen som borde ha kommenterats av alla italienska tidningar, vet något om detta.
Croxall slog ett slag för det sunda förnuftet genom att våga säga det outsägliga, genom att ge röst åt ett ord som på ett märkligt sätt har förbjudits i vissa kretsar. Vilket hädiskt ord använde hon? ”Kvinnor”.
Det hände under ett reportage om värmeböljan. Croxall talade om en undersökning av antalet värmerelaterade dödsfall som Storbritannien kan komma att uppleva när temperaturen stiger.
Croxall läste från telepromptern: ”Malcolm Mistry, som var involverad i undersökningen, säger att äldre och gravida människor…” Sedan gjorde hon en paus. ”Gravida människor”? Vad är det här för politisk korrekthet? Croxall gjorde uppror mot telepromptern och sa sanningen: ”Kvinnor”, med anmärkningsvärd uppgivenhet.
I medierna finns en brandvägg mot kristna, och den är minst lika stark som den mur som hindrar oss från att säga ordet ”kvinna”. Den första inflytelserika journalist som gör uppror mot den dominerande islamofobiska tankeströmmen snarare än telepromptern kommer att göra mänskligheten en stor tjänst.
Publicerades ursprungligen på författarens Substack den 23 juni 2025.
Läs också
-
-
-
-
-
-
-
-
-
-
