En fotnot om ockupation och suveränitet

Varje dag hör vi i norska medier om Israels ockupation av palestinska områden, som enligt dem strider mot folkrätten. Trots att detta påstående är ett återkommande inslag i Stortingets talarstol och har blivit ett återkommande inslag i regeringens diskussion om den judiska staten Israel, har vi aldrig fått en underbyggd redogörelse för giltigheten i detta påstående som bekräftar det med historiska, juridiska eller andra fakta. Det har för länge sedan fått karaktären av att vara den stora lögnen som man tror på för att den upprepas så ofta.

Man kan avfärda frågan genom att anta att det handlar om bristande kunskap hos människor i världens provinsiella utkanter och att sådant inte ska tas på alltför stort allvar. Men det blir allvar när dessa människor låter sig involveras i förmodat seriösa internationella forum där sådant prat om andra nationer och stater kan få allvarliga konsekvenser för offrets internationella rykte och ställning. Det som presenteras för en global publik i sådana forum bör naturligtvis ha ett syfte och vara sant, och för det andra bör inte något så allvarligt som en anklagelse om brott mot folkrättens bestämmelser i sig bli föremål för frågan om det inte snarare är denna anklagelse som står i strid med folkrätten?

Det rådgivande yttrandet från Internationella domstolen i Haag av den 19 juli 2024 om ”Rättsliga konsekvenser till följd av israelisk politik och praxis i det ockuperade palestinska territoriet, inklusive östra Jerusalem” inleds med en ogrundad slutsats om att det finns ett ”ockuperat palestinskt territorium”, OPT. År 2022 bad en majoritet av FN:s generalförsamling ICJ att överväga de folkrättsliga konsekvenserna av vad de hävdar är en israelisk ockupation av palestinska territorier, inklusive frågan om den israeliska ockupationen i sig måste anses strida mot folkrätten.

Även om en majoritet av FN:s medlemsstater, inklusive Norge, har ställt sig bakom och inte ifrågasätter giltigheten av detta ockupationsanspråk, finns det goda skäl, inklusive rättsliga och historiska, att dra slutsatsen att anspråket ur folkrättslig synvinkel är ogrundat. De aktuella territorierna är varken ockuperade eller palestinska.

En anledning till att många människor tror på OPT kan vara att denna idé har främjats och upprepats av FN, politiker, organisationer och media utan invändningar under många år. FN insisterar på att OPT är identiskt med de delar av det tidigare Nationernas Förbunds mandatområde väster om Jordanfloden som invaderades och ockuperades av Jordanien och Egypten under åren 1948-49, medan områdena tillhörde den nyligen återupprättade staten Israel och stod under dess kontroll och jurisdiktion. Judéen, Samarien, Gazaremsan och Jerusalem hade under århundraden befolkats av judar som nu hade blivit israeliska medborgare. Det har aldrig förklarats varför dessa områden specifikt skulle kallas palestinska. Palestinska territorier existerade varken i maj 1948 eller i juni 1967, då Israel befriade de delar av sitt land som hade invaderats och ockuperats av Jordanien och Egypten i 19 år. Men i dag kan vi i nyheter från NRK höra att även arabiska medborgare i Israel är ”palestinier”. Betyder det att statsorganet NRK inte längre erkänner Israels legitimitet som stat?

För att förstå den verkliga rättsliga statusen för de aktuella territorierna måste vi för ett ögonblick återvända till den sena kvällen den 14 maj 1948. En församling av valda representanter för det judiska folket sammanträdde i Tel Aviv och utfärdade enhälligt en deklaration som allmänt kallas ”Självständighetsförklaringen”. Med denna deklaration återupprättade församlingen Israel som en oberoende och suverän stat efter många århundraden av ockupation och utländskt styre. Judarnas historiska tillhörighet till landet, och det judiska folkets rätt till det, hade redan erkänts av det internationella samfundet genom antagandet av Mandatet för Palestina 1922.

Det ovillkorliga erkännandet av det judiska folkets rätt till suveränitet i sitt historiska hemland baserades också på det beslut som fattades av de allierade makternas resolution om detta i San Remo 1920, i samband med deras juridiska uppgörelse med den tidigare turkiska ockupationsmakten efter första världskriget. Den judiska nationen hade aldrig avstått från sitt hemland, som de hade berövats av utländska ockupanter. Nu var deras land befriat och det var upp till det judiska folket att ta initiativ till att återställa sin suveränitet över landet.

I samma ögonblick som detta skedde fanns det inte längre något för den judiska nationen i landet Israel att förklara sig självständig från, eftersom de brittiska mandatmyndigheterna från och med då hade avsagt sig sina förpliktelser gentemot Nationernas Förbund och lämnat landet. De brittiska myndigheternas uppdrag från Nationernas Förbund att underlätta återupprättandet av den judiska nationalstaten var slutfört och judarna själva tog suverän kontroll över landet.

Från och med detta ögonblick var Israel återigen en oberoende, suverän stat inom det territorium som Nationernas Förbund och allierade makter hade avsatt för den judiska nationalstaten. Samtidigt skyddades de medborgerliga och religiösa rättigheterna för alla andra invånare i landet, men rätten till suveränitet var reserverad för judarna. På samma sätt som det judiska folket fick arabfolken i regionen sina nationella rättigheter tryggade i andra länder i Mellanöstern som hade befriats från turkisk ockupation av de allierade makterna, till exempel Jordanien, Libanon, Syrien och Irak.

Britterna hade å sin sida ursprungligen velat att FN skulle ta över och fortsätta ansvaret för Palestinamandatet. De hade tidigare kommit i konflikt med arabiska invånare i landet och ville återigen dela upp det i en judisk och en arabisk del, trots att de redan 1922 hade delat upp det ursprungliga mandatområdet och tilldelat den arabiska befolkningen i Palestina cirka två tredjedelar av det, Transjordanien. Men 1948 kom det judiska folket dem i förväg med sin suveränitetsförklaring av landet Israel, och därför fick FN aldrig någon juridiskt verkställbar roll i återupprättandet av den judiska staten. Det tog lite tid för FN att inse konsekvenserna av denna utveckling, men ett år efter återupprättandet, den 11 maj 1949, blev Israel upptagen som medlem i organisationen.

Av dessa skäl är det felaktigt, som många tycks tro, att det var FN som skapade Israel. FN har aldrig haft någon auktoritet att skapa stater. FN:s resolutioner vid den tiden, som utarbetades i tron att FN skulle överta tillsynen av Nationernas förbunds mandat, såsom den föreslagna delningsplanen i Resolution 181 och Resolution 194, förblev i huvudsak politiska åsiktsyttringar utan bindande kraft för Israel eller dess medlemsstater. Utvecklingen på marken hade gått FN förbi. Det faktum att någon i den norska utrikesförvaltningen än idag försöker återuppliva det gamla missförståndet från FN:s ledning vid tiden före Internationella domstolen är förbryllande och inger inte förtroende.

Det som hände i Tel Aviv den 14 maj 1948 har också en intressant parallell till en liknande händelse som ägde rum på Eidsvoll den 17 maj 1814. Där antog en församling av valda representanter för det norska folket sin suveränitetsförklaring, som återställde kungariket Norge efter århundraden av utländskt styre. Deklarationen var också en självständighetsförklaring från både Danmark och inte minst Sverige, som stormakterna ville ge Norge till. Även här segrade principen om folksuveränitet till slut över stormakternas intressen. Idag finns det ingen skillnad mellan Norges och Israels folkrättsliga legitimitet.

Det är viktigt att notera att det palestinska mandatområdet aldrig var en brittisk koloni, som de amerikanska staterna hade varit mer än två århundraden tidigare, och som Norge i praktiken hade varit i århundraden under danskt utländskt styre och absolutism. I verkligheten var det därför inte en självständighetsförklaring som lästes upp i Tel Aviv. Det var, som det framgår av själva dokumentet, en förklaring av suveränitet på det judiska folkets vägnar över landet Israel. Landet Israel var i det ögonblicket identiskt med det geografiska området för Nationernas Förbunds mandat väster om Jordanfloden som hade existerat fram till det ögonblicket.

Denna förståelse är också förenlig med den juridiska principen uti possidetis juris, som är en internationellt erkänd princip för att fastställa gränserna för befriade kolonier och administrerade territorier. Som alla rättsprinciper kommer även denna att bli föremål för debatt i samband med återupprättandet av den judiska staten, men man kan inte välja att bortse från det faktum att den arabiska sidan både 1947 och 1948 tydligt ifrågasatte Israels rätt att existera som självständig stat. Araberna förkastade högljutt både Nationernas Förbunds och FN:s resolutioner till stöd för den judiska staten och förkastade israelernas visade vilja att kompromissa och förhandla, vilket de fortfarande gör i officiella uttalanden.

A avvisandet av varje kompromiss som konsekvent upprätthållits av den arabiska sidan efter staten Israels återupprättande blev bindande för den arabiska sidan och utesluter varje invändning som den arabiska sidan idag kan framföra till förmån för en palestinsk stat inom Israels internationellt erkända gränser. Dessutom finns det för närvarande inte något realistiskt organiserat stöd på den palestinska arabsidan för idén om att leva i fred med Israel inom säkra och erkända gränser, fria från hot eller våldsanvändning, såsom anges i säkerhetsrådets resolution 242. Norska myndigheter bör vara bland de första att erkänna detta.

Detta innebär att de territorier som invaderades och successivt erövrades av arabiska arméer under åren 1948-49, och som under de följande 19 åren ockuperades av angränsande arabstater och i vissa fall till och med försökte annekteras, redan från de första timmarna den 15 maj 1948 och därefter var en legitim och erkänd del av det återställda suveräna israeliska territoriet, och hade sedan länge varit lagligt befolkade av judiska medborgare som från och med då var underställda de israeliska myndigheterna och dess lagar. Vid den tiden fanns det ingen juridisk åtskillnad mellan det suveräna israeliska territoriet Judéen, Samarien, Gaza, östra Jerusalem och resten av landet.

Det Landet Israel där USA President Truman den 14. maj 1948 förklarade att Förenta staterna erkände den provisoriska regeringen, omfattande hela det territorium som hittills överenskommits ingå i Nationernas Förbunds mandat väster om Jordanfloden. Beslutet innehåller inga territoriella reservationer. Och i de efterföljande vapenstilleståndsavtalen som förhandlades fram 1949 med FN:s medverkan klargörs att de överenskomna demarkationslinjerna inte på något sätt ska uppfattas som statsgränser. De är avtalspunkter som är bindande enligt internationell rätt.

Det faktum att delar av Israels territorium invaderades och ockuperades av grannstater försvagade inte på något sätt Israels ursprungliga rätt till suveränitet även över de arabockuperade delarna av landet. Det gjorde inte heller FN:s generalförsamlings misslyckade förslag om delning av landet och självstyre för den arabiska delen av Israels befolkning, som araberna förkastade. Arabernas otvetydiga avvisande av uppdelningen av mandatet i en judisk och en arabisk del var officiellt och kan inte ignoreras eller bortförklaras.

Utrikesdepartementets försök i Internationella domstolen, ICJ, att återuppliva avvisade och icke genomförda FN-planer från 1947 som grund för ett påstående om israelisk ockupation och norskt krav på en tvåstatslösning, kan idag inte uppfattas som seriöst motiverat enligt folkrätten. Det är en ovänlig handling mot staten Israel och i strid med Norges skyldigheter enligt Förenta nationernas stadgas syften och principer.

Den jordansk-egyptiska invasionen av Israel 1948-49 och erövringen av dessa delar av suveränt israeliskt territorium är den enda ”olagliga ockupationen” av dessa territorier under senare tid. Det faktum att Israel länge har avstått från att inkludera territorierna under full israelisk civilrätt innebär inte på något sätt ett erkännande av avsaknaden av suveränitetsrättigheter från staten Israels sida. Att invänta införandet av full israelisk lag i de 1967 befriade territorierna var ett val Israel gjorde i väntan på eventuella förhandlingar med företrädare för den lokala arabiska befolkningen i området om lokalt internt självstyre, vilket också finns i andra länder, inklusive Norge. Israel hade erbjudit sådana förhandlingar så tidigt som 1967, efter sexdagarskriget, då territorierna befriades från ockupation.

Osloordningen var från början tänkt av Israel som ett försök att ge den lokala arabiska befolkningen i territorierna självbestämmande. För att underlätta en sådan möjlighet hade Israel misslyckats med att etablera en fullständig israelisk rättsstat i de befriade territorierna. Om dessa territorier hade varit olagligt ockuperade av Israel enligt Artikel 42 i Haagdeklarationerna, vilket nyligen har hävdats inför Internationella domstolen, borde Osloavtalet ha förkastats som ett olagligt försök att utöva suveränitet över en annan legitim stats territorium.

Men Osloavtalets syfte att gradvis överföra suveräna administrativa befogenheter från de israeliska myndigheterna till en palestinsk myndighet har aldrig ifrågasatts som stridande mot internationell rätt, varken av FN, EU eller Norge, som intygade avtalets giltighet genom sitt stöd. Detta gäller särskilt överenskommelsen om att göra detaljerna kring territoriernas framtida status till föremål för förhandlingar mellan staten Israel och de utsedda självstyrande myndigheterna. Vad som förefaller vara problematiskt i förhållande till gällande internationell rätt är de föregripande slutsatser om dessa förhandlingar som Norge och andra har lagt fram genom att förklara ett erkännande av en palestinsk stat inom Israels internationellt erkända statsgränser. Detta undergräver den överenskomna förhandlingsprocessen och den lokala arabiska befolkningens förhoppningar om större självständighet.

Slutsatsen måste därför vara att de aktuella områdena ligger väl inom Israels internationellt erkända statsgränser och varken är ockuperade eller palestinska. Med tanke på hur det lokala arabiska ledarskapet och större delen av den lokala arabiska befolkningen har förhållit sig till sina judiska grannar under de senaste åren, finns det ingen anledning att förvänta sig att det kommer att vara möjligt att upprätta en palestinsk stat där inom överskådlig framtid. Norska och andra europeiska regeringar har aktivt bidragit till att skapa denna situation genom sina ogenomtänkta politiska utspel på bekostnad av Israels nationella suveränitet.

När det gäller frågan om en palestinsk arabisk stat förklarade Israels tidigare FN-ambassadör Yehuda Blum redan 1980 i ett tal till FN att de palestinska arabernas rättigheter uppfylldes genom skapandet av kungariket Jordanien: ”Centralt för varje diskussion om den fråga vi har framför oss är det grundläggande faktum som jag just har nämnt – nämligen att två stater har upprättats på det tidigare Palestinamandatets territorium. Den ena är den palestinsk-arabiska staten Jordanien, som uppnådde nationellt självbestämmande, oberoende och suveränitet 1946. Den andra är den palestinska judiska staten Israel, som blev självständig 1948. Det finns således inget som helst behov eller berättigande av att skapa ännu en palestinsk-arabisk stat. …” Detta är det historiska, folkrättsliga och realpolitiska faktum som norska, svenska och andra europeiska myndigheter måste förhålla sig till.

Kampen för den judiska statens existens (II)

Kampen för den judiska statens existens (1)