Norge, ett land som en gång i tiden var synonymt med homogenitet och trygghet, står vid ett vägskäl. Invandringen, särskilt från icke-västerländska länder, har förändrat landets ansikte.

Politiker applåderar ”mångfald”, men bakom fasaden växer spänningarna. Är det dags att tala ärligt om kostnaderna – ekonomiska, sociala och kulturella – för okontrollerad invandring?

Officiella siffror från Statistisk sentralbyrå visar att icke-västlig invandring kostar Norge miljarder årligen. År 2023 uppskattade Brochmann-kommittén att nettobidraget från icke-västliga invandrare kommer att förbli negativt i generationer, med höga kostnader för välfärd, hälsa och integrationsåtgärder. Samtidigt finns det ett tryck på bostadsmarknaden, skolor och hälsovårdstjänster i större städer.

Oslo, där över en tredjedel av befolkningen nu har invandrarbakgrund, kämpar för att hantera tillväxten. Hur länge kan vi fortsätta att ignorera detta lagförslag?

Gatorna har ändrat karaktär. I stadsdelar som Groruddalen och Søndre Nordstrand rapporteras det om ökad kriminalitet, gängbildning och otrygghet. Polisrapporter visar att ungdomar med invandrarbakgrund är överrepresenterade när det gäller våldsbrott och rån. Parallella samhällen växer fram där lojaliteten till klan, religion eller ursprungsland ofta väger tyngre än lojaliteten till det norska samhället.

Integrationspolitiken har misslyckats – vi ser inte längre ett Norge, utan flera.

Norsk kultur, byggd på tillit, jämlikhet och kristna värderingar, utmanas. Krav på särlösningar – från bönerum i skolan till könssegregerade simhallar – splittrar samhället. När politikerna ger efter för påtryckningar offras principen om likabehandling. Samtidigt ser vi en ökande självcensur bland norrmännen, rädda för att bli stämplade som intoleranta.

Är detta den framtid vi vill ha – ett Norge där vi måste radera vår egen identitet för att locka till oss nykomlingar?

Eliten i parlamentet och media fortsätter att måla upp en rosenröd bild av invandringen, medan vanliga norrmän ser en annan verklighet. Asylpolitiken är fortfarande liberal, trots att grannländer som Danmark har stramat åt betydligt. Varför vägrar våra ledare att lyssna på människors oro? När brottsligheten, otryggheten och det ekonomiska trycket ökar, är det då inte politikernas plikt att tänka om?

Lösningen kräver mod. Vi måste strama åt asylpolitiken, prioritera återvändandet av dem som inte kvalificerar sig för uppehållstillstånd och ställa tydliga krav på integration. Danskarna har visat att det går att agera utan att förlora sin medmänsklighet.

Samtidigt måste vi våga diskutera vilket slags Norge vi vill ha – ett samhälle som bevarar sin kärna eller ett experiment i gränslös mångfald där ingen längre känner sig hemma.

Invandring kan vara en resurs, men bara om den är kontrollerad och förankrad i respekt för värdlandets värderingar, och om de som kommer har något att erbjuda värdlandet. Att tugga khat på ett hörn på torget är inte produktivt för någon, så att säga.

Utan en ärlig debatt riskerar vi att förlora det Norge vi känner. Och snart är det val.