Emmanuel Macron kom till London i veckan för att ställa ett skarpt ultimatum till Keir Starmer.

Resultatet är en seger för den franske presidenten och en total förödmjukelse för den brittiske premiärministern.

”Om det finns ett mer motbjudande skådespel än att se Starmer kryper inför Macron, så har jag ännu inte sett det”, skriver Allister Heath i The Telegraph.

Heath säger adjö till det gamla Storbritannien, Churchills land, den individuella friheten, den industriella revolutionen och slaveriets avskaffande.

Även Frankrike är en skugga av sitt forna jag och sin historia.

Au revoir Frankrike, de Gaulles hemland, meritokrati, rationalism och 365 ostar – två ärorika länder med en gemensam historia.

Istället växer ”Frangleterre” fram, två misslyckade stater till priset av en. Den ekonomiska, kulturella och sociala undergången är nästan oundviklig.

Den ofattbart dåliga uppgörelsen om båtmigranter är naturligtvis bara början, ett symptom på den självpåtagna katastrofen.

Storbritannien och Frankrike överens om avtal om båtmigranter

Macron försöker bryta banden mellan Storbritannien och USA och ersätta dem med ett fransk-brittiskt samarbete. Om inte, kommer Europa att vara utlämnad till Donald Trump. Men Macrons satsning kan leda till en splittring mellan USA och Europa, vilket vi redan ser tydliga tecken på. I värsta fall kommer Nato att upplösas, vilket skulle vara en katastrof för Europa, inte för USA.

Daniel Johnson skriver i samma tidning:

I sitt tal till parlamentet på tisdag märkte Macron Trump och Kinas Xi Jinping som geopolitiska hot, varnade parlamentsledamöter och kollegor mot beroende av ”både USA och Kina” och krävde att vi ”tar bort risken för att våra ekonomier och samhällen blir dubbelt beroende”.

Statsbesöket slutade som ett tragiskt spektakel där en extremt svag värd (Starmer) uppmuntrade den mest pompösa och självbelåtna gästen (Macron). Macron spelade stormaktspolitik och läxade upp britterna om Brexit, om antiamerikanism och om brittiska brister i fråga om invandring och till och med om att erkänna en palestinsk stat.

Vill Macron att britterna ska kopiera Frankrikes dystopiska migrationspolitik? Kryddad med stöd för den palestinska saken?

Starmer kan väl inte låta sig luras, än en gång?

Även en trogen EU-supporter som Sir Keir måste ha märkt hur fientligt EU har agerat mot brittiska nationella intressen efter Brexit.

EU har medvetet använt Storbritannien som ett exempel för att hota andra EU-medlemmar så att de inte vågar följa i Storbritanniens fotspår. De brittiska premiärministrarna Cameron, May, Johnson och Sunak misslyckades med att prioritera brittiska intressen och Liz Truss försvann så snabbt att hon inte fick chansen. Nu följer Starmer upp.

Vi såg det till exempel under pandemin, när Macron visade sig från sin mest hämndlystna sida.

I december 2020 förbjöd han brittiska varor (inklusive läkemedel) och passagerare från franska hamnar under förevändning att utesluta en muterad Covid-stam, vilket tvingade Boris Johnson att genomföra nödåtgärder.

I flera år har det funnits friktion mellan Frankrike och Storbritannien, och det mesta av denna friktion kan spåras tillbaka till ”Lille Napoleon” i Élyséepalatset.

Macron försöker vinna popularitet på hemmaplan genom att straffa den nation som många fransmän fortfarande refererar till som ”det perifida Albion”.

Just nu är beskrivningen av den nation som styrs av Starmer ganska träffande: Storbritannien har verkligen blivit en nation som styrs av trolösa, bedrägliga, lömska och förrädiska ledare. Men situationen är inte mycket bättre i Frankrike: Macron verkar förlamad och är den mest impopulära presidenten under de 66 åren som De Gaulles femte republik har existerat.

År 2027 hålls nästa presidentval i Frankrike och Macron kan inte ställa upp på grund av de franska vallagarna. Det blir ett ödesval för hela Europa, men det kan mycket väl redan vara för sent.

Starmer sitter vid rodret i upp till fyra år till, vilket inte bådar gott för britterna.

Både under Tories och nu (i ännu högre grad) under Labour är brittisk politik både naiv och desperat. Något så enkelt som att dra sig ur Den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna (ECHR) verkar oöverstigligt.

Britterna kunde lätt ha löst migrantkrisen på egen hand, men väljer att följa ECHRs krav och be fransmännen om hjälp. Det är nästan ofattbart, om inte huvudmålet vore att en gång för alla förgöra den brittiska nationen.

Vi ser liknande tendenser i hela EU-området, inklusive i EES-landet Norge. Undantagen är vissa länder i Centraleuropa, som till exempel Ungern.

Faktiskt är det Tyskland som skapar en gnista av hopp. Förbundskansler Merz visar åtminstone tecken på en önskan om förändring. Hans uttalanden om att Israel gör grovjobbet åt hela väst var en frisk fläkt. Han har till och med gjort milda attacker på Pride-flaggor på offentliga byggnader.

Merz: – Israel gör skitjobbet för hela Väst

Men Tyskland upplever också en nedåtgående spiral på alla fronter och det krävs drastiska åtgärder för att vända trenden.

Merz kämpar dessutom med sina socialdemokratiska regeringspartner SPD, så det är tveksamt om vi kommer att se någon större förbättring.

Om den fransk-brittiska konvergensen blir verklighet kommer det att leda till att båda sidor antar de värsta idéerna och attityderna från den andra, skriver Heath.

Tag strejkåtgärder: Heltidsanställda läkare kräver en löneökning på 29 procent, mindre än ett år efter att ha fått 22 procent. Ta lag och ordning: Vårt rättssystem är så överbelastat att Labour kan komma att avskaffa juryrättegångar, en typisk brittisk säkerhetsgaranti.

Macron har förstört Frankrikes offentliga skolor, som sjunker kraftigt i PISA-mätningarna. Rachel Reeves har slagit ut Storbritanniens privatskolor med införandet av moms, vilket resulterat i överbelagda och miserabla statliga skolor.

På toppen av detta kommer klimathysterin:

Den nya fransk-brittiska metoden för Net Zero, skatter, konsumtion och ekonomi visar sig vara lika giftig. Bilproduktionen kollapsade med 71 procent i Frankrike mellan 1999 och 2024, medan Storbritannien har upplevt en 54-procentig nedgång.

Starmer och Macron är experter på att förvandla guld till gråsten, och de inhemska befolkningarna i de två tidigare stolta länderna betalar de skyhöga priserna.

Både Starmer och Macron kan med gott samvete säga vad den franske kungen Ludvig XV sa:

Apres moi, le déluge. Efter mig, syndafloden.