”Propagandisten anklagar inte fienden för något fel; han anklagar honom för hans egen avsikt att begå ett brott, nämligen det som han själv har begått eller planerar att begå.”
Samhällsvetaren Jacques Ellul i sin bok: Propaganda: Bildandet av mänskliga attityder.

Ännu en vecka av historiska händelser ligger bakom oss. Några av dem har inte bara dramatiskt förändrat Mellanöstern, utan kan få konsekvenser för hela världen. Mellanöensternpolitik verkar dock vara densamma oavsett vad det kan kosta. Lösningen är fortfarande att kasta mer och mer pengar på något som aldrig har fungerat. Politiker och deras medier tycks klamra sig fast vid drömmen om en så kallad palestinsk stat, trots oktobermassakern och trots att araberna själva aldrig har accepterat en palestinsk stat som inte omfattar hela Israel.

För Israel betyder vår Mellanösternpolitik väldigt lite. För oss kan konsekvenserna bli en mer osäker ekonomisk framtid och ständigt ökande nivåer av terroristinspirerat våld under täckmantel av ”Palestina-aktivism” med ökande nivåer av judehat i bakgrunden. Båda håller på att bli mainstream och det nya normala.

Det långvariga behovet av att ha bevakning dygnet runt vid judiska dagis och skolor beror inte på rädsla för att dessa barn skall gå ut och attackera någon. Det är för att vi vet att den dag barnen släpps ut som andra barn kan de riskera att bli attackerade av några fredsälskare. Man kan säga något liknande om Israels kamp mot Hamas och dess anhängare: den dag israelerna inte vaktas av IDF är deras dagar räknade. Vi fick en försmak den 7 oktober 2023.

I dessa dagar skrivs historia i Vita huset av dagens internationella ledare och deras muslimska allierade medan våra politiker sover ruset av sig. Trumps administration visar sig imponerande kraftfull på flera fronter.

När det gäller Israel står USA på Israels sida på flera fronter, till exempel i kampen mot Hamas, Houthierna och FN/EU. Detta inkluderar utredningen av USAID:s olagliga politiska aktivitet i Israel och dess finansiella stöd för Kaplanupploppen. USA:s sanktioner mot Francesca Albanese är ännu ett exempellöst drag i USA:s kamp mot antisemitism i FN. Trumps kristallklara varning till Iran lämnar inget tvivel om att dagens USA kämpar för en fredligare värld för oss alla.

USA står också på Israels sida när det gäller att förlänga Abrahamavtalet som skulle kunna ersätta den terror som Osloavtalet förde med sig till regionen med fred. Om Trump lyckas övertyga Saudiarabien att skriva under avtalet kommer många länder att följa efter. Detta kommer utan tvekan att förändra Mellanöstern till oigenkännlighet.

I motsats till västvärldens förnekande av verkligheten och fientlighet mot Israel finns det ett växande antal röster i regionen som vill sluta fred med Israel. Ett exempel är den officiella begäran från flera klanledare i Hebronområdet som ber Israel om hjälp att ta sig ur PA:s grepp. initiativet går ut på att etablera ”Hebrons emirat”, erkänna Israel som en judisk stat och ansluta sig till normaliseringsavtalen. Motståndet mot initiativet kommer inte bara till uttryck i verbal kritik från terroristorganisationer. På onsdagen i förra veckan sattes Sheikh Wadi al-Jabaris bil, initiativtagare till Hebron Emirate, i brand i byn Isawiya i östra Jerusalem.

Klanledarna i Hebron vet att deras liv är i fara och att vissa av dem kommer att likvideras av PA och Hamas. Ändå väljer de att gå fram med fredsförslaget. Klanledarna representerar en del av de cirka 700.000 araber som bor i området. De är indelade i olika klaner, i många fall efter klanens ursprungsland. Naturligtvis är inte alla klanledare i området med på den officiella strategin, men detta är en indikation på den nuvarande synen på Israel bland lokala araber.

Nu när Iran och många av dess terroristtentakler för tillfället är ute ur bilden, kan vi hoppas att fler människor i regionen ser värdet av att acceptera landet Israel och skapa fred mellan länderna. Redan nu har Hezbollah i Libanon stora problem, i Syrien pågår strider mot både iranska och turkiska miliser som försöker få kontroll över delar av landet, och Israel har nu god kontroll över terrorn därifrån.

Israel befinner sig nu huvudsakligen i en defensiv strid mot Houthierna, Hamas och Väst. Till skillnad från Hamas har houthierna inga formella vänner i EU. De är dock indirekt stödda av FN, men har fienden Saudiarabien som granne, vilket innebär att både USA och Israel använder dess luftrum för att attackera terroristerna.

Hamas, å andra sidan, har fortfarande Turkiet, Qatar, FN och EU som sina allierade. De håller gisslan som sin livförsäkring och försöker dagligen kidnappa fler gisslan som de kan utnyttja för att förlänga kriget. Medan premiärminister Benjamin Netanyahu har bjudits in till Vita huset för tredje gången för att eventuellt nå ännu en smärtsam överenskommelse mellan Hamas och staten Israel, har Hamas-terrorister försökt kidnappa soldater tre gånger bara denna månad, med det senaste försöket som inträffade förra onsdagen. En soldat dödades under attacken och terroristerna försökte kidnappa hans kropp innan de slutligen sköts. En normal värld skulle ha gått samman och krävt ett slut på denna bestialiska galenskap, men det gör man inte när det är Israel som är målet.

Den urbana krigföring som Israel bedriver i Gaza är också komplex och kan inte jämföras med kirurgiskt precisa luftangrepp mot Iran, Hizbollah eller Jemen. Användningen av markstyrkor för att i möjligaste mån skona de civila och den israeliska gisslan som Hamas använder som levande sköldar har hittills kostat Israel ett formidabelt pris i form av många stupade soldater och ett utdraget krig, men också många oskyldiga civila liv. Detta krig kunde ha avslutats redan den 8 oktober 2023 om Hamas hade accepterat Israels krav på att släppa gisslan och lägga ned vapnen. Så varför sätter inte våra politiker, EU och FN press på Hamas?

Olyckligtvis gör de tvärtom. En av de stora striderna mot Israel som pågår idag är FN:s och EU:s försök att tvinga USA och Israel att ge Hamas tillbaka kontrollen över det så kallade humanitära biståndet. Hamas vet att man är beroende av det humanitära bistånd som man under många år kunnat stjäla och sälja till Gazas befolkning. De enorma summorna biståndspengar från bland annat Norge och EU omdirigerades också för att bygga upp Gaza som en terroristbas med ett formidabelt tunnelnät.

FN:s kontor för samordning av humanitära frågor OCHA och det nätverk av olika organisationer som verkar inom OCHA under förevändning av ”humanitär hjälp” utgör ett av de centrala organen i kampen mot Israel genom spridning av falska påståenden och propaganda som sedan cirkulerar vidare och skapar mer judehat lokalt och internationellt.

Det är värt att notera att medan huvudmålet för bistånd runt om i världen där OCHA verkar är definierat som ”rädda liv”, är målet i Judéen, Samarien och Gaza att ”skydda rättigheterna för palestinier som lever under ockupation”. Det nära samarbetet mellan olika FN-organisationer och Hamas illustreras väl i projektet ”Cash Aid”. Som en del av detta projekt samordnar Norwegian Refugee Council listorna över ”de behövande” som kommer att få pengar från det så kallade ”Ministry of Social Development in Gaza” (MoSD). Det kontrolleras av Hamas och styrs av den högt uppsatte Hamas-tjänstemannen Ghazi Hamad.

FN-organisationer och de så kallade humanitära organisationerna och finansieringsländerna har inte klagat på missbruket av pengarna, på Hamas terroristaktiviteter i Gaza eller på tunnelbygget som de måste ha känt till. Den selektiva moralen vaknar först när man kan vända den mot Israel.

Syftet med Hamas, houthierna, FN och delar av EU är alltså tyvärr detsamma: att underminera Israels rätt att existera. Det som stod i vägen var Israels formidabla seger mot Iran och dess terroravlägglingar, USA:s attack mot Irans kärnvapen och USA:s tryck mot krig och för fred. Många arabiska ledare inser detta och har börjat anpassa sig till ett nytt Mellanöstern utan Iran, utan terror och med Israel som ekonomisk partner.

Om vi får en oljeledning från Saudiarabien hela vägen till Israels kust kommer världsekonomin att se helt annorlunda ut. Våra politiker kämpar däremot med att anpassa sig. De misslyckas med att inse de politiska och ekonomiska förändringar som pågår och som kan påverka oss alla.