Magda Gads upprop mot medias ”bristande bevakning av Gaza” får stor uppmärksamhet, men är en storm i ett vattenglas. Precis som kritiken mot REVA handlar det om ett fåtal aktivister med höga röster och mäktiga plattformar. Frågan är om Tidö-partierna orkar stå emot.

Ett drygt år innan riksdagsvalet går den samlade vänstern till massivt angrepp på Tidö-partierna. Slagfältet är den så kallade ”Israel-Palestinakonflikten”, vapnet är påståenden om ”folkmord” och som stormtrupper används de mest lojala och ideologiskt övertygade av dem alla: Public Service och ”Sveriges journalister”.

Som anförare står allas vår Magda Gad – den en gång så hyllade kvinnliga krigskorrespondenten som efter några vändor hos islamister och terrorister började prisa både islamism och religiös klädsel. Nu har Gad lyckats samla ”500 svenska journalister, författare och skribenter” i ett upprop som kräver ännu mer vinklad rapportering – självklart till Palestinas (läs=Hamas) fördel och ännu mer kritik av Israel (och judar).

Enligt uppropet, som publicerats bland annat i Expressen, anses mediabevakningen ha misslyckats, och nu menar man därför att det är medias skyldighet att påverka svenska politiker i pro-palestinsk riktning.

Ursäkta, men kan rapporteringen om Gaza bli mer vinklad?

Att ta del av ”nyheter” om Gaza kan liknas vid att argumentera med en narcissist: Det levereras lögn på lögn från källor som alla utgår från Hamas, men lögnerna levereras med så vädjande cockerspaniel-blick och så trovärdigt darr på stämman att när lögnerna väl motbevisas har de ändå förvandlats till ”sanningar” hos omvärlden. Även om det inte är sant, så hade det ju kunnat vara sant – och då hade det ju varit fruktansvärt…

NYT erkänner fel: Svältande pojke från Gaza hade allvarliga sjukdomar

Att det nu har gått 665 dagar sedan Hamas inledde den största pogromen sedan andra världskriget genom att mörda 1.200 män, kvinnor och barn och kidnappa 251 personer – varav 21 fortfarande tros vara i livet någonstans i Gaza – nämner inte de 500 med ett ord. Inte heller att kriget tar slut i samma stund som Hamas lägger ner vapnen och släpper gisslan, att Hamas hindrar eller stjäl hjälpsändningar eller att Hamas har erkänt att man levererat felaktig statistik till de journalister Gad värnar om. Nej, Gad & Co vill ha mer Hamas, mer partiskhet, mer Israelhat – mer antisemitism.

Vilka är de 500…

Så vad består då detta ”massiva upprop” av ”Sveriges journalister” av? Bland namnen återfinns självklara vänsteraktivister som Jan Guillou, Anna Ardin, Martin Schibbye, Mattias Irving, Ulf Bjereld, Stina Wollter, Bilan Osman och Özz Nujen, men också ett antal poeter, kommunikatörer, tecknare, några journaliststudenter och en sommarvikarie.

I en text på Det Goda Samhället uppmärksammar Bitte Assarmo att 35 av personerna som undertecknat uppropet har anställningar inom public service – nio jobbar hos SVT och 26 hos SR. Till detta kommer 23 anonyma undertecknare som enligt Expressen uppges ”arbeta som reportrar, redaktörer och korrespondenter på stora riksmedier”.

Assarmo frågar sig hur dessa personers pro-palestinska ställningstagande harmonierar med public service-uppdragets trovärdighet, eller för den skull med den opartiskhet som dessa journalister så ofta berömmer sig själva för. Det är berättigade frågor. En annan fråga som är berättigad att ställa rör Magda Gads uppropsinbjudningar.

Gad har officiellt gått ut och meddelat att alla som avvisat hennes erbjudande nu finns på den namnlista över personer som ”stödjer folkmord” som hon säger sig ha ”sparat för framtiden”.  Vad tänker sig Magda Gad att denna namnlista ska användas till? Ska den sparas för att leta upp personer med ”fel värdegrund” när Sverige slutligen hissat vit flagg inför Hamas? Hur harmonierar denna sparade namnlista med GDPR? Och hur övertygad om Saken är den som vet att ens namn återfinns på ”Magdas svarta lista” om man avböjer? Gissningsvis spelar det ingen roll, eftersom ingen ansvarig på någon redaktion kommer att se något nyhetsvärde i det.

… och hur många är egentligen 500?

Ytterligare en försynt fråga är hur stort det här uppropet egentligen är? Femhundra namn blir visserligen en lång lista att scrolla – men hur stor del av Sveriges ”journalister, författare och skribenter” är det egentligen som Magda Gad har lyckats mobilisera? Vi vet att 500 tackade ja, men hur många tackade nej? Tio personer eller tusen? Ännu fler?

Låt oss se på några konkreta siffror: År 2023 fanns det 10.600 yrkesverksamma journalister, varav 10.219 var medlemmar i Journalistförbundet (SJF). Hur många författare som finns i Sverige är svårt att säga, men Sveriges Författarförbund har omkring 3.000 medlemmar (för att bli medlem krävs att man har publicerat två stycken litterära verk). Resterande klumpas ihop under beteckningen ”skribenter”, som kan betyda nästan vad som helst så länge man producerar någon form av text eller form. Antalet skribenter överstiger därför med stor sannolikhet antalet yrkesverksamma journalister, men låt oss för enkelhetens skull jämställa grupperna.

Av lågt räknat 20.000 personer (vissa räknas säkert in under flera kategorier) som ingår i gruppen ”journalister, författare och skribenter” har Magda Gad alltså lyckats mobilisera 500. Det motsvarar 2,5 procent. Visst. Att högt och lågt samla ihop 500 namn är imponerande. Men är det det massiva upprop det framställs som? Nej. Inte alls.

Att uppropet får en sådan uppmärksamhet är därför anmärkningsvärt. Det handlar om en fis i rymden, en piss i Mississippi. Men å andra sidan visste Magda Gad att 500 är mer än nog, eftersom uppropet är exakt en sådan företeelse som svensk media – det vill säga samma redaktörer och journalister som har undertecknat – gärna lyfter upp och hyllar. Det är inte första gången. Du kommer väl ihåg REVA?

”Kritikstormen” mot REVA

REVA inleddes 2009 och var ett projekt mellan Migrationsverket, Polisen och Kriminalvården som syftade till att öka effektiviteten och rättssäkerheten vid verkställighet av utvisningar. Regeringen ville kort och gott se till att personer som inte skulle befinna sig i Sverige, fick lämna Sverige. En naturlig del av det arbetet var utökade identitetskontroller – något som, av migrationsaktivister, direkt stämplades som rasistiskt. Trots att REVA var en stor framgång – mellan åren 2009 och 2013 utvisade exempelvis gränspolisen i Skåne 23 procent fler personer  än tidigare – så skrotades projektet 2014. Orsaken var de massiva protesterna i media samt den allmänna samhällsdebatten. Men ”media och den allmänna samhällsdebatten” bestod, även då, av ett antal aktivister med twitter-konton och arbetsplatser på redaktioner.

I februari 2013 publicerade Aftonbladet ett upprop mot REVA undertecknat av ”162 författare, akademiker, journalister och kulturarbetare” och Twitter fylldes av REVA-kritiska inlägg, något som då kallades för en ”kritikstorm”. Men även då ägde stormen rum i ett vattenglas: kritikerna var till antalet få, men högljudda. De svenskar som välkomnade REVA var desto fler, men de hade inte tillgång till varken tidningsredaktioner, public service eller Twitter-konton med följare på regeringskansliet.

En högre växel för regeringsskifte

Gissningsvis bottnar både REVA- och Gaza-uppropet primärt i undertecknarnas politiska hemvist (70 procent av journalisterna på SVT röstar rött, varav 56 procent röstar V eller MP) och Gaza-uppropet är oroväckande: det visar att ”Forssell-gate” bara var början. Den röd-gröna oppositionens lojala megafoner inom public service och annan media har lagt i en högre växel för att åstadkomma ett regeringsskifte nästa år.

Därför bör Gaza-uppropet betraktas som vad det är: En öppen, pro-palestinsk och Hamas-apologetisk provokation och ett styrketest för den sittande regeringen.

Mycket tyder på att aktivisterna kommer att lyckas även denna gång. Regeringen Reinfeldt gav vika inför vänsterns drev – och gissningsvis kommer regeringen Kristersson att göra detsamma. Det mesta tyder på att varken statsministern eller övriga partiledare inom Tidö-samarbetet har cojones nog för att stå emot. I veckan meddelades exempelvis att regeringen inlett ett samarbete med Socialdemokraterna för att ”skärpa tonen mot Israel”.

Föga förvånande svämmar sociala medier nu över av kritik från upprörda moderater som menar att Ulf Kristersson sviker både Israel och partiet.

Kritiken är berättigad. Beslutet visar nämligen att regeringen är svag, mycket svag. Och det bådar inte gott – vare sig för gisslan, gazaborna eller svenskarna. Eller för den journalistik uppropet säger sig värna om.