Det tog inte lång tid. Keir Starmer hade knappt hunnit sätta sig i premiärministerns stol innan de första signalerna kom: Skatterna ska upp, utgifterna ska öka och den offentliga sektorn ska växa. ”Accountability”, kallar de det. ”Rättvis fördelning”. Men bakom de välklingande slagorden döljer sig en ekonomisk utveckling som i själva verket handlar om en alltmer övermäktig befolkning – och en politisk klass som rör sig allt längre bort från de flesta människor. I slutet av Starmers regeringstid kan landet vara bankrutt.

Labour sprang på en plattform för stabilitet och god styrning och förtjänade förtroendet hos miljontals britter som tröttnat på år av kaos och konservativ vacillation. Men vad väljarna nu får är ett gammalt och välbekant recept: högre skatter, en expanderande välfärdsstat och en ekonomi som styrs uppifrån – till synes utan någon förståelse för hur välståndsskapande faktiskt går till.

Storbritanniens statsskuld har nått 100 procent av BNP. Det borde vara en väckarklocka. I stället används det som ett argument för mer kontroll, mer statlig styrning och högre skatter för ”de rika”. Men det finns inte tillräckligt många rika människor i Storbritannien för att täcka underskotten, och de rikaste har redan lämnat landet. När skattetrycket höjs drabbar det inte bara ”de rika” – det drabbar småföretag, familjer, entreprenörer, jordbrukare och arbetare som försöker hålla huvudet ovanför vattenytan. Det är dessa människor som bygger upp ekonomin, men som nu gradvis förlorar både motivation och frihet.

Varning från IMF

Rachel Reeves, Labourregeringens finansminister, får nu varningar från IMF om att minska statsskulden. Skatterna måste höjas, eftersom det är impopulärt bland Labours backbenchers att skära i de statliga utgifterna. IMF:s förslag är att britterna ska börja betala för sjukvården, men det är en helig ko för de flesta i brittisk politik. Det mest sannolika alternativet är höjda skatter. I praktiken innebär det att staten växer medan den privata sektorn kvävs av byråkrati, regleringar och skattetryck.

Storbritannien har hittills undvikit förmögenhetsskatt, men nu ryktas det om att den är på väg hit också. Allt detta i en tid då Storbritannien är i desperat behov av investeringar, innovation och välståndsskapande. För vad händer med ett land där allt färre människor får incitament att skapa? I en tid då Storbritannien behöver modet att gå i en ny riktning väljer regeringen att gå i en riktning som cementerar trenden. När skattetrycket stiger över en viss nivå sjunker skatteintäkterna, eftersom de som beskattas hårdast lämnar landet och eftersom det minskar den ekonomiska aktiviteten i allmänhet. Resultatet blir ett fattigare Storbritannien.

Jag har upprepade gånger varnat för hur västerländska politiker använder kriser som en förevändning för att utöka den statliga kontrollen. Vi såg det under pandemin. Nu ser vi det igen, i ekonomins namn. Det Starmer gör är inte att återuppbygga – det är omfördelning utan tillväxt och en styrning som saknar kontakt med verkligheten. Storbritannien kommer att gå från att vara ett land där det mesta fungerar till att bli ett land som inte kan tillhandahålla adekvat sjukvård, utbildning och infrastruktur. Vägkvaliteten är bland de sämsta i Europa och potthål symboliserar ett land som faller sönder.

Och mitt i allt detta flyttas allt mer makt till en växande byråkrati som ingen har valt. Lokala myndigheter, frivilligorganisationer och experter får allt större makt, medan vanliga britter känner sig främmande i sitt eget land. Yttrandefriheten kvävs – för bara några dagar sedan trädde den nya lagen om digitala tjänster i kraft, och Free Speech Union rapporterar redan att flera videor på X har censurerats för användare i Storbritannien. Medborgarna ska skyddas från verkligheten, men verkligheten existerar likväl.

Staten ger, staten tar

Ekonomin under Starmer är inte en fråga om värdeskapande, utan om fördelning och kontroll. En ekonomisk politik där staten ger och staten tar – och individens roll reduceras till att stå för notan. Ett bra exempel är den brittiske jordbrukaren. Starmer-regeringen valde att införa arvsskatt på brittiska gårdar, och det förutspås att skatten kommer att leda till massnedläggningar av gårdar under de kommande åren, eftersom många inte har råd att betala den. 6.000 gårdar har redan lagts ned i år, vilket är rekordmånga. Självförsörjningsgraden (som är cirka femtio procent) kommer att sjunka, och potentialen för billiga markförvärv som kan användas för att skapa ännu fler solcellsparker kommer att öka.

Då kan man fråga sig: Vad händer när människor inser att de har röstat för mer av samma sak, bara i ny förpackning? Tories höjde skattetrycket till det högsta på 70 år. Men det som Starmer nu erbjuder är inte en väg ut ur krisen – det är en acceleration av den. Stödet för Keir Starmer och hans regering är redan rekordlågt. Reform UK framstår som ett hoppfullt alternativ. I den senaste opinionsundersökningen har Reform 34 procents stöd, jämfört med Labours 20 procent. Det är en ökning med fyra procentenheter sedan den senaste mätningen. Varje blunder som Starmer och co. presenterar påskyndar Nigel Farages framfart.

Men vilken typ av ekonomi kommer Farage att behöva städa upp? Det kommer inte att bli en dans på rosor, det är säkert, och Starmer har fortfarande gott om tid att fortsätta den destruktiva trenden. Invandringen, som framstår som den viktigaste frågan för de brittiska väljarna, fortsätter i snabb takt – både den lagliga och den olagliga – och med den kommer ökade utgifter. Skattebetalarna kommer att lämnas med en börda som de inte kommer att kunna bära.

När Starmer lämnar över tyglarna om fem år kan det en gång så stolta brittiska lejonet ha reducerats till en liten kissekatt.