Vad hände med folkrätten?

Terrorkriget mot Israel har skapat en sådan internationell rädsla för terror att politiska ledare, särskilt i Europa, har samlats för att massivt kritisera Israels försvar mot den mest listiga och ondskefulla strategi och taktik för att bekämpa en nationalstat som vi någonsin har sett. Ingen av de politiska ledarna, vare sig i Frankrike, Storbritannien, Kanada eller Norge, har pekat ut något alternativt sätt för Israel att bekämpa terrorismen. De kräver alla en förändring av den israeliska försvarskampen, vilket skulle innebära ett omedelbart slut, kapitulation och nederlag. Detta skulle i sin tur leda till att den judiska nationalstaten och dess judiska befolkning förintas.

Att detta innebär förintelse som stat, samhälle och folk anses inte relevant eller betydelsefullt – det nämns inte, trots att det är uppenbart. Ställningstagandet avgörs inte av vad konsekvenserna kan bli för Israel och judarna. Det är konsekvenserna för Europas länder och regeringar som styr de europeiska politiska ledarnas inställning till konflikterna. Vi känner igen politiken med ”eftergift” från 1930-talet. Men inte ens idag kommer den politiken att leda till fred i Europa. Att offra judarna skulle inte heller hjälpa européerna i dag.

Den massiva kritiken mot Israel från norska politiker motiveras med ogrundade anklagelser om israeliska brott, vilket antyder att nästan allt Israel gör för att försvara sig mot terror är brott mot internationell rätt. Men är det så? Är det ens möjligt att inom folkrättens överenskomna begränsningar försvara sig mot en terroristorganisation som inte alls följer folkrättens normer och förpliktelser, utan som utnyttjar sin frihet från folkrättens krav som en taktisk fördel som ger strategisk vinst i kriget mot judarna? Inte ens det faktum att Hamas offentligt skryter med effektiviteten i denna onda taktik får västvärldens politiska ledning att inse att det är de som är problemet, och inte Israel.

Stater och organisationer som inte visar en vilja att följa det enkla syftet med FN-stadgan, vilket är en förutsättning för medlemskap i organisationen, inbjuds nu att gå med i FN. Inte för att man tror att ett FN-medlemskap kommer att förändra deras beteende, utan för att man tror att en sådan eftergift kommer att köpa oss lite mer gunst hos terroristerna. FN har för länge sedan upphört att vara den internationella plattform för att upprätthålla fred och säkerhet som var dess ursprungliga syfte. Idag har organisationen en stor majoritet av medlemmar som har ett annat syfte med FN:s verksamhet. Den majoriteten växer.

Hur skall en stat förhålla sig till en fiende som utnyttjar sin tänkta frihet från FN:s och folkrättens moral och bestämmelser för att föra kriget in i områden där man medvetet väljer att skada både sin egen och motståndarens civilbefolkning, som folkrättens krav var avsedda att skydda? Det är väl inte svårt att se att detta håller på att ske? Det är inte alls svårt att se att denna form av krigföring håller på att bli dominerande i hela världen. Det är inte heller svårt att se att påståendet om brott mot folkrätten i den aktuella konflikten endast gäller Israel, som försvarar sig mot en ondskefullt listig terrorism. Varför hör vi inte denna anklagelse riktad mot Hamas och andra terroristorganisationer som har brott mot internationell rätt som en medveten och internationellt accepterad policy?

Är Norges statsminister Jonas Gahr Støre och hans kollegor för fega för att erkänna att deras beteende och argument i själva verket aktivt stödjer brott mot internationell rätt när det drabbar Israel och judarna? Vi hör inte sådana anklagelser riktas mot terroristerna. Ska de vara undantagna från det humanitära ansvar som stater har ålagt sig själva genom internationell rätt? Det är ju trots allt konsekvensen.

Ska Israel välja att låta sig förintas eller ska Israel i dagsläget anse sig befriat från folkrättsliga förpliktelser till följd av de angripande parternas beteende och målsättningar som uttryckligen och avsiktligt strider mot folkrättens anda och bokstav? Det råder oklarhet i dessa frågor bland de politiker och ”experter” som ständigt uttalar sig i media. Men politikerna argumenterar som om terroristerna har en rättighet som ingen annan har, och att offret har en skyldighet att rätta sig.

Det är här vårt utrikespolitiska ledarskap och våra officiella myndigheter misslyckas. Det verkar finnas en brist på expertis och professionell rådgivning inom den offentliga förvaltningen och ledningen. Är det överhuvudtaget möjligt att undvika civila dödsoffer när motståndaren medvetet placerar sina frontkämpar bland civila, i civila institutioner, i matköer och i privata hem som en statlig krigförande part har en avtalsenlig skyldighet att skydda?

Var skall ansvaret för civilbefolkningens välfärd och lidande placeras? Är Israel i en sådan situation folkrättsligt tvingat att kapitulera, vilket anklagelserna om krigsförbrytelser och folkmord tycks indikera? Den bild som västerländska politiker och media målar upp av Israels försvar mot terrorn på Gazaremsan och i Mellanöstern i stort är otillräcklig, ensidig, falsk och fientlig. Detta kräver en förklaring av motiv och syfte. Kan det förstås som något annat än ett försök att köpa sig gunst hos terroristerna? Förstår inte våra ledare att de genom att agera på detta sätt lägger sig själva och oss andra till raden av framtida offer för samma terror som israelerna – också för vår räkning – nu kämpar mot?

Förpliktelser enligt internationell rätt görs i form av avtal mellan stater. Varje stat som har blivit bunden av krigets internationella rätt har gjort det genom att ingå ömsesidigt bindande avtal (fördrag, konventioner) med andra stater. Det är i förhållandet mellan sådana avtalsslutande parter som krigets lagar och andra internationella lagar gäller. Det finns ingen världsomspännande myndighet som har till uppgift att styra stater med hjälp av folkrätten. Varken FN eller Internationella domstolen har något som kan liknas vid överordnad suverän statsmakt.

Israel är på säker mark när man angriper fienden där den befinner sig, även om det orsakar civila offer. Israel kan inte kritiseras för att Hamas väljer att låta sina soldater besegras när de befinner sig i civila anläggningar som sjukhus, skolor, bostadshus och FN-kontor. Anklagelserna mot Israel för folkrättsbrott, krigsförbrytelser och folkmord bygger på vikarierande motiv som i sig strider mot folkrättens anda och grund.

Varför är det så svårt för politiker och mediefolk att inse att det är just de själva som okritiskt deltar i kränkningar av folkrättens humanitära bestämmelser? Det är inte sant, som vi dagligen hör i nyheterna från NRK, att Israel har riktat attacker mot matköer. Attackerna riktas alltid mot terrorister var de än befinner sig, i strid med folkrättens krav på humanitära hänsyn. Det är terroristerna som attackerar matköer, eftersom det ger dem så bra medietäckning i väst.

Både frivilligorganisationerna, FN-organen, politikerna och deras mediefolk misslyckas systematiskt med att inse och avslöja att de blir lurade av terroristerna som kontrollerar och väljer ut den information de förlitar sig på. På så sätt får vi en situation där det i själva verket är terroristerna som kontrollerar den allmänna opinionen i Väst. Detta sker genom demokratiskt valda politiker och offentligt finansierade medier, som alla tycks tro att de gör mänskligheten en tjänst.

Det är terroristerna som förser medierna med videofilmer av gisslan som gräver sina egna gravar. De gör det för att de vet att sådana bilder kommer att få västvärldens politiker att angripa Israel med nya anklagelser om folkmord. De väljer att ignorera det faktum att det är terroristerna som medvetet begår folkmord. Som de en gång sa, och som deras verklighet fortfarande är: ”An allem sind die Juden schuld” (Judarna är skyldiga till allt).

Anklagelserna mot Israel för allvarliga brott mot folkrätten har blivit en daglig litania som utan dokumentation och kritisk, motsägelsefull journalistik presenteras i statliga medier runt om i världen. Det finns knappast någon internationell rättsprincip som inte påstås ha kränkts under Israels försvarskrig mot Iran, Hamas och andra terrorister. I Norge, Sverige och andra västländer har de massiva anklagelserna mot Israel blivit ett centralt tema i landets utrikespolitik. Statliga medier leder vägen när det gäller att sprida lögner om den judiska statens kamp för att överleva. I Norge har de anlitat en islamist från Afghanistan för denna uppgift. Det judehat vi omges av i media har blivit helt ohämmat och perverst. Regeringarnas delaktighet i denna utveckling är något att hålla i minnet.