Vi vill helst inte tala om det, utan låtsas utåt att allt är normalt, trots att vårt epitafium sedan länge är skrivet. Det hände när vi vagt anade att vi var på väg att bli en minoritet i vårt eget land.

Men döden inträffar långt innan dess. När muslimerna utgör 20 procent av befolkningen i västländerna finns ingen återvändo och framtiden har inget annat att erbjuda än förtryck och våld.

Vänsterpolitiker och opinionsbildare försöker fortfarande övertyga oss om att den muslimska massinvandringen har varit en berikning, men de flesta av oss vet mycket väl att det inte är sant. De flesta av oss vet också att de som tror på Allah aldrig kommer att assimileras eller bli danskar. Bara några få vågar säga det, eftersom islams allierade på vänsterkanten fortfarande håller den öppna opinionsbildningen i ett järngrepp. Det är Muhammed, de röda och framför allt deras medier som bestämmer vad man får säga och tycka.

En öppen dialog är dock inte ett uttryck för vad människor tycker, utan bara för vad de vågar säga när media och åklagare lyssnar.

Men det blir allt svårare för den styrande, pro-islamiska vänstern att lägga locket på befolkningens uppdämda raseri. Under locket finns en tryckkokare, och allt fler vågar säga som det är.

Många imamer gör detsamma. De mest ärliga av dem säger öppet att Allah har beordrat dem att döda judar och kristna. Inte ens nazisterna vågade öppet erkänna sådana planer, utan nöjde sig med att helt enkelt sätta dem i verket.

De mordlystna imamerna kan inte anklagas för att ha missförstått Allahs order som de uttrycks i Koranen, haditherna och Sira, Muhammeds (fiktiva) biografi. Och du kommer inte att höra några muslimer som bor här ta avstånd från den trogna tolkningen av texten. Det skulle nämligen betraktas som apostasi, och inom islam är apostasi belagt med dödsstraff. Man måste ta hela paketet.

Berlingskes redaktör Tom Jensen, som växlar mellan att ha dåliga och mycket dåliga dagar, inser att något måste göras innan medborgarna börjar rösta på Dansk Folkeparti i stort antal. Han skriver därför att ingen kan hållas ansvarig för inflödet av kulturella outsiders. Den har i stort sett kommit av sig själv och ingen har kunnat göra något åt den. I sammanhanget glömmer han att ett enigt Folketing – bortsett från Fremskrittspartiet – 1983 röstade för utlänningslagen, som på allvar öppnade slussarna för främlingarnas övertagande av Danmark.

Många av de ärade ledamöterna hade förmodligen inte den minsta aning om vad de gjorde, men det befriar dem inte från skuld. Om man har låtit sig väljas in i den lagstiftande församlingen är det ens förbannade plikt att sätta sig in i frågorna.

Tom Jensen har också glömt bort de organisationer som verkade för inflödet, till exempel Dansk Flygtningehjælp och ett antal andra humanitära organisationer.

För att inte tala om att han bortser från mediernas medverkan. Har de slutat förfölja, förtala och demonisera danskar som varnade för massinvandringens ödesdigra konsekvenser? Har han glömt den kraft med vilken åklagare och domstolar har slagit ned på oliktänkande?

Vi befinner oss nu i en situation där politikerna, med hänvisning till olika konventioner, vägrar att försvara det danska folket. Våra fiender säger till oss att vi kommer att dö, och när någon säger det är det klokt att ta dem på allvar.