Vad är syftet med den attack som en majoritet av FN förbereder mot Israel i september? Vi bör inte längre vara förvånade över vad som kan komma att beslutas i FN. När generalförsamlingen samlas i september för sin årliga häxprocess mot Israel kommer en överväldigande majoritet av medlemsländerna redan att ha beslutat att kämpa och argumentera för fullt FN-medlemskap för ”staten Palestina”, som många av dem redan har beslutat att skapa inom Israels internationellt erkända statsgränser.

Norska myndigheter tycker också att detta är en bra idé och kommer aktivt att stödja erosionen av den judiska staten. Men det finns ingen anledning att tro att det kommer att stanna där. Det finns mycket mer i den väg som nu har trampats upp i snart två år. Antalet stater som skulle vilja se ”Palestina” ta Israels plats i FN växer.

FN har 193 medlemmar bland världens suveräna stater, plus en ”observatörsstat” som inte har status som fullvärdig medlem. ”Staten Palestina”, som nu bakom kulisserna ges en uppgraderad status, står näst på tur för fullt medlemskap och ett kraftfullt bud kan komma att lanseras redan i september. Det som fortfarande står i vägen för ett medlemskap är några formella frågor som man försöker kringgå. Det faktum att staten skapas inom gränserna för en annan stat som också är medlem i FN ses inte som särskilt problematiskt. Anhängarna har redan löst detta problem genom att förklara stora delar av Israel som ”ockuperat palestinskt territorium”, OPT. OPT. I FN har både generalförsamlingen och säkerhetsrådet (med president Obamas välvilliga medverkan) redan skapat en politisk täckmantel för kravet på en delning av Israel. Den norska regeringen stöder helhjärtat denna politik.

Nästa hinder som anhängarna måste övervinna är FN-stadgans villkor för medlemskap i organisationen, vilka anges i artikel 4 i FN-stadgan, och som i sin officiella norska översättning lyder som följer:

1. Medlemskap i Förenta Nationerna skall vara öppet för alla andra fredsälskande stater som accepterar de skyldigheter som anges i denna stadga och som, enligt organisationens uppfattning, är villiga och förmögna att uppfylla dessa skyldigheter.

2. Antagandet av en sådan stat som medlem i Förenta nationerna skall ske genom ett beslut av generalförsamlingen på rekommendation av säkerhetsrådet.

En förutsättning för medlemskap som den rådande majoriteten fäster stor vikt vid är frasen ”i organisationens ögon”. Detta lämnar utrymme för tolkning eller helt bortse från realiteterna i de övriga kraven, vilket har varit en förutsättning för inträde av hundratals medlemsländer sedan FN bildades. Kravet på att medlemsländerna ska vara fredsälskande är ett eko av att Sovjetunionen var en av grundarna av FN efter andra världskriget. På Stalins tid var den relevanta delen av världen delad i hans ögon. Den bestod av de fredsälskande länderna och det imperialistiska blocket.

Amerikanerna lyckades ändå i sin strävan att skapa en efterföljare till det misslyckade Nationernas Förbund. Men liksom den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna (skriven för FN av den franske förintelseöverlevaren René Samuel Cassin) förblev organisationen och FN-stadgan ett tomt löfte till mänskligheten. Den växande nya majoriteten i FN hade sin egen ”deklaration om de mänskliga rättigheterna” och sin egen uppfattning om vad FN och andra internationella organ kunde användas till, särskilt i samarbete med Sovjetunionen och Europa.

De idealistiska syftena och folkrättsliga principerna i FN-stadgan var glömda.

När höstens öppnande av generalförsamlingen närmar sig finns det ytterligare några saker att hålla ögonen på. Stadgan innehåller också bestämmelser om uppsägning av medlemskap. De kom in i bilden när det stod klart att den kommunistiska Folkrepubliken Kina var här för att stanna och att det därför var politiskt lämpligt att utesluta det nationalistiska Taiwan som representant för den kinesiska nationen. Under de senaste åren, och särskilt efter den fruktansvärda invasionen av Israel i oktober 2023 och de massakrer som ägde rum tillsammans med bortförandet av hundratals civila gisslan, har det funnits starka krav inom FN på att den judiska staten ska förklaras skyldig till folkmord och krigsförbrytelser mot den arabiska befolkningen i landet och till brott mot mänskligheten. De norska myndigheterna har varit särskilt aktiva i att bidra till denna politiska process mot Israel inom FN-systemet. Detta arbete är högt prioriterat för Norge.

Syftet med detta arbete är att, särskilt genom uttalanden från Internationella domstolen i Haag, ICJ, etablera stöd för påståenden om att Israel, utöver att olagligen ockupera Västbanken, östra Jerusalem och Gazaremsan, också har gjort sig skyldigt till folkmord och andra allvarliga krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten i sitt försvar mot terror och hot om utrotning. Sådana rådgivande yttranden från ICJ (som inte har karaktären av en fällande dom utan är rent politiska åsiktsyttringar) anses dock politiskt nödvändiga för att kunna aktivera artiklarna 5 och 6 i FN-stadgan, som innehåller regler för avstängning och uteslutning ur FN. Det finns en uppfattning i samhället att till och med att peta i förberedelserna för sådana hot kan ha en önskad effekt på Israels självförsvarspolitik.

Vid avstängning från medlemskap säger artikel 5 i FN-stadgan följande:

En medlem av Förenta Nationerna mot vilken säkerhetsrådet har vidtagit förebyggande åtgärder eller tvångsåtgärder kan av generalförsamlingen avstängas från utövandet av sina rättigheter och privilegier som medlem på rekommendation av säkerhetsrådet. En medlem kan återinsättas i dessa rättigheter och privilegier av säkerhetsrådet.

Om uteslutning ur FN stadgar artikel 6:

En medlem av Förenta Nationerna som upprepade gånger har brutit mot stadgans principer kan uteslutas ur organisationen av generalförsamlingen på rekommendation av säkerhetsrådet.

Det skulle inte krävas mer än ett yttrande från Internationella domstolen (ICJ) för att ”övertyga” majoriteten av generalförsamlingen om att Israel inte längre uppfyller FN-stadgans krav för medlemskap i organisationen genom att det finns aspekter av krigföringen i Gaza som kan sägas bryta mot FN-stadgans principer. I dagens läge där USA, som medlem i säkerhetsrådet, och ett fåtal andra medlemsländer står fast på Israels sida i kampen för dess existens är det inte troligt att ett sådant utspel kommer att lyckas.

Men vi skall inte vara blinda för uppbyggnaden av politiska argument, mediapropaganda och annat stöd för en sådan eventualitet. Om Israel, med amerikanskt och annat stöd, kvarstår som medlem i FN är landet på väg att utestängas från världssamfundet genom ihållande påtryckningar och agitation i media och politiska forum.

Det bör dock vara allmänt erkänt att denna ihållande och onda fientlighet mot Israel och landets judiska befolkning skapas och drivs politiskt av cirka 50 till 60 stater som själva, enligt en nykter bedömning, inte uppfyller de formella kraven för medlemskap i FN. Det kan till och med hävdas att Norge ibland rör sig mot denna grupp.

Utvecklingen mot detta tillstånd i FN:s organ har skett under lång tid och har historiskt varit kopplad till underliggande internationella konflikter såsom öst-västkonflikten under det kalla kriget och den växande civilisationskonflikten mellan västvärlden och den islamiska världen. Kännetecknande för denna situation är ett växande tvivel på att ens FN-organens agerande kan sägas uppfylla organisationens ursprungliga syfte, som det formuleras i FN-stadgans inledande bestämmelser. Israels och USA:s farväl till FN-organen talar sitt tydliga språk.

Vi kan ifrågasätta om FN idag kan sägas bidra till att förverkliga något av de specifika syften som FN-stadgan anger. De FN-organ som under decennier agerat i förhållande till Israel och konflikterna i Mellanöstern kan knappast sägas ha styrts av en stark vilja att vägledas eller inspireras av dessa folkrättsligt högt värderade syften som organisationen ursprungligen bildades för att uppfylla. Det finns anledning att hävda att den utveckling vi ser, inte minst i relation till konflikterna i Mellanöstern, dokumenterar detta.