₃₄Sedan skall kungen säga till dem som står till höger: ’Kom, ni som har fått min faders välsignelse, och överta det rike som har väntat er sedan världens skapelse. ₃₅Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, ₃₆jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig.’ ₃₇Då kommer de rättfärdiga att fråga: ’Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig mat, eller törstig och gav dig att dricka? ₃₈När såg vi dig hemlös och tog hand om dig eller naken och gav dig kläder? ₃₉Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och besökte dig?’ ₄₀Kungen skall svara dem: ’Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.’

Matt 25:34-40

KrF:s partiledare Dag-Inge Ulstein är illa ute och jag känner ett behov av att försvara honom, för under den senaste veckan har han verkligen fått höra det. Han saknar kärlek till sin nästa, om vi ska tro en nästan enig press.

Det handlar om kriget i Gaza, som Hamas startade med sin utomordentligt brutala attack mot civila den 7 oktober 2023, och där Ulstein inte vill fördöma Israels krigföring mot angriparna. Eller som Bergens Tidendes kommentator skriver:

Israels folkmord i Gaza tar fram det värsta hos vissa konservativa kristna. Vart har nästakärleken tagit vägen?

Det är slående hur viktigt det är för en sekulär nations press att se till att KrF:s ledare uppfyller kravet på nästakärlek. Denna kärlek till sin nästa som Jesus motiverar oss till genom att säga att vad vi gör mot en av våra minsta, det gör vi mot honom, har tillsammans med många andra uttalanden format oss som människor. Men det har en annan innebörd för stater.

Attackerna mot Dag-Inge Ulstein visar oss att nästakärlek inte längre behöver innebära en aktiv handling, eftersom alla vet att oavsett vad han säger så kommer det inte att betyda någonting för människorna i Gaza. Ingen av dem kommer att uppleva en bättre morgondag om Ulstein kryper till korset och ansluter sig till alla dem som enhälligt fördömer Israel.

Den politiska förståelsen av välgörenhet handlar sällan om individens aktiva handlande. Det finns få eller ingen som tar hand om en misshandlad resenär och ger honom skydd och vård. Numera är det staten som tar hand om sådant, och statens företrädare agerar utifrån lagstadgade rättigheter baserade på människovärde, inte nästakärlek.

Men vi gillar att framstå som välvilliga och vi gillar debatter som inte har några praktiska konsekvenser. Det är därför vi deltar i diskussioner där vi kan skryta med vår egen förträfflighet och godhet och visa för hela nationen att vi är goda, att vi är på rätt sida av historien, som liberalernas Guri Melby uttryckte det, medan statsminister Jonas Gahr Støre svängde sig till de stora höjderna och kallade Ulsteins inställning för ett moraliskt svek.

Det är svårt att se vad Israel kunde ha gjort annorlunda, bortsett från att inte försvara sig och försöka frita gisslan. Men det är tydligt att Hamas agerande inte är en del av den moraliska ekvationen. Det är som om det judiska folket är skyldigt att ta emot stryk utan att få möjlighet att försvara sig.

Men är det verkligen nästakärlek att fördöma andra stater, och är det någon som tror att Jesus hade stater i åtanke när han predikade? Svaret borde ge sig självt. Att fördöma en stat som i sin kamp för överlevnad måste göra vissa misstag handlar verkligen inte om nästakärlek.

Men kravet på nästakärlek har blivit ett politiskt vapen som är lätt att använda och mycket svårt att försvara sig mot. Angriparna använder en retorik och ställer krav som vi normalt bara ställer på enskilda individer och förstör en politisk debatt som kräver ett helt annat förhållningssätt.

Till exempel dödades långt fler civila fransmän under de allierades invasion av Normandie sommaren 1944 än vad som dödades när Tyskland invaderade Frankrike 1940. Men ingen har sagt att tyskarna hade högre moral än de allierade av den anledningen.

Det är statens plikt att använda våld för att försvara sina medborgare, vi säger att staten och dess institutioner har våldsmonopol. En stat kan inte vara pacifistisk, vilket vissa medborgare i en stat kan vara. Men detta är den moraliska ståndpunkt som Dag-Inge Ulsteins motståndare kräver att han ska inta. De säger att Israel måste försvara sig proportionerligt, som om det vore en vanlig straffrättslig självförsvarssituation.

Krig är fruktansvärt, oavsett vem som är inblandad, och alla krig har i större eller mindre utsträckning inneburit övergrepp mot civila, men det är fortfarande statens skyldighet att vara beredd att gå ut i krig. Utmaningen för Israel är att man står inför en motståndare som använder civila som sköldar, som medvetet offrar sin egen befolkning. Vilken kultur vill vi egentligen vinna?

Att fördöma staten Israel handlar därför inte om kärlek till sin nästa, utan om ett sätt att tänka som har sina rötter på en helt annan plats än mästaren. Det finns knappast någon stat som har hjälpt så många av sina fiender som staten Israel. Det är dags att vi använder rätt ord för att beskriva vad som händer.