För att förstå hur vi ska ta oss ur det dödläge som massinvandringen har fört oss in i är det nödvändigt att förstå bakgrunden och drivkrafterna bakom den.

Utan att konsultera sina egna befolkningar och utan någon demokratisk input har eliter i Europa och USA inlett den största samhällsförändringsprocessen i västvärldens historia: massinvandring från det globala syd till Västeuropa och Nordamerika.

Massinvandringen är på väg att slita västvärlden i stycken. Den kommer oundvikligen att leda till befolkningsutbyte om den inte omedelbart vänds. Det är inte en tillfällighet, utan resultatet av en medveten politik.

Det finns en tydlig plan bakom det. En oansvarig plan, baserad på felaktiga ekonomiska, kulturella och demografiska antaganden.

I USA har dock Trump, med starkt motstånd från den etablerade politiska eliten i både det demokratiska och det republikanska partiet, redan stängt dörrarna och inlett återvandringen av illegala invandrare.

I Europa utsätts den etablerade politiska eliten för ett allt större tryck från samma folkliga proteströrelser och de nya invandringskritiska partierna att begränsa invandringen och skicka tillbaka de ekonomiska välfärdsmigranterna, men politikerna famlar fortfarande i blindo.

Krafterna bakom globaliseringspolitiken, mångkulturalismen och den demografiska ersättningen i Europa är dock starka. De vägrar att erkänna att invandringspolitiken har misslyckats. Det gäller först och främst de politiska eliterna i västvärlden själva.

I Norge handlar det om politiker som Gro Harlem Brundtland, Thorbjørn Jagland, Jonas Gahr Støre, Jens Stoltenberg, Espen Barth Eide, Anniken Huitfeldt, Erna Solberg, Børge Brende, Ine Eriksen Søreide och Erik Solheim, för att nämna några.

De har tillskansat sig ett mandat som de inte har fått av väljarna.

Ingen av dem har frågat de norska väljarna vad de tycker om massinvandringen av ekonomiska välfärdsmigranter från MENA-länderna, Afrika och Asien.

Ingen folkomröstning har någonsin hållits om invandring, trots att den har minst lika långtgående konsekvenser för länder och människor som EU-medlemskapet, som norska väljare sagt nej till två gånger, men som politikerna ovan ändå smugit igenom med EES-avtalet.

Tillsammans med en enorm icke folkvald överstatlig byråkrati, med FN i New York, EU-kommissionen i Bryssel och OECD i Paris i spetsen, de stora privata men statligt finansierade NGO:erna, internationella storföretag och finansfonder som Blackrock och Vanguard, privata tankesmedjor som Chatham House i London och World Economic Forum i Davos, samt inflytelserika personer som Bill och Hillary Clinton och mångmiljardärer som Bill Gates och George Soros, har de initierat en migration från syd till nord som saknar motstycke i världshistorien.

De kallar det privat-offentligt samarbete och ”stakeholder capitalism” och säger sig vilja ”göra världen till en bättre plats”.

I verkligheten är det starka utomparlamentariska privata krafter utan någon demokratisk förankring som ligger bakom. Och de har mycket uppenbara egenintressen i detta. Detta är kanske tydligast i World Economic Forums uppdragsbeskrivning:

”I en värld som präglas av komplexa utmaningar engagerar World Economic Forum politiska, affärsmässiga, akademiska, civilsamhälleliga och andra ledare i samhället för att forma globala, regionala och industriella agendor. Forumet, som grundades 1971 som en icke-vinstdrivande stiftelse, är oberoende, opartiskt och inte knutet till några särintressen, och upprätthåller de högsta standarderna för styrning och moralisk och intellektuell integritet. Tillsammans fortsätter vi att sträva efter en bättre värld, där samarbete och förtroende leder till varaktiga framsteg.”

Vad som utgör en ”bättre värld” bestäms inte av väljarna, utan av så kallade intressenter, dvs. ledande internationella politiker, ledarna för de största multinationella företagen, ledarna för de största privata icke-statliga organisationerna och internationella organisationerna, multimiljardärer med stora pengar och ledande röster inom den akademiska världen och samhället som stöder de etablerade berättelserna om invandring, klimat, vacciner och en värld utan gränser, och så vidare.

Det är inte bara odemokratiskt. Det vittnar om en enorm maktarrogans.

Att anse sig vara de utvalda, och att de vet bättre vad som är i de flesta människors bästa intresse än vad människor själva gör, vittnar om hybris och starkt autokratiska och totalitära attityder.

En bättre värld för den privilegierade politiska och ekonomiska eliten är självklart inte detsamma som en bättre värld för befolkningen i stort. Att hävda att deras agenda är oberoende, opartisk och inte knuten till några särintressen är naturligtvis också nonsens.

De är alla ute efter att få sina sugrör så långt som möjligt in i ländernas statsbudgetar, det vill säga in i dina och mina skattepengar.

De flyger i privatjet till Davos och talar varmt om behovet av offentliga subventioner till sig själva, så att de kan genomföra det gröna skiftet. Den tysta majoriteten, som får betala för klimatsubventionerna via skattsedeln, blir varken inbjudna eller hörda, även om de hade åkt till Davos på egna ben. De skulle inte ens ha blivit insläppta.

De talar varmt om globalisering och invandring, inte för att de är bekymrade över levnadsvillkoren för människor i det globala syd, utan för att de vill importera billig arbetskraft och därmed maximera sina egna vinster.

Jag har tidigare skrivit att massinvandringen ”inte började med en illvillig plan som kläcktes av fem gubbar med vitt hår och skägg i en grotta i Davos”.

Efter att jag nyligen, via Documents kommentarsfält, blivit uppmärksammad på FN:s rapport från mars 2000 om ersättningsmigration, är jag inte lika säker längre.

Så de kallar det ersättningsmigration. I verkligheten är det en fråga om befolkningsutbyte. Men mer om det i nästa artikel, om hur demograferna i FN, EU och OECD har agerat nyttiga idioter åt den politiska eliten och de privata intressentkapitalisterna i Davos.