×

Ur flödet/i korthet

Vissa val lämnas som fotnoter. Andra lämnar ett bestående intryck. Parlamentsvalet 2025 hör till den senare kategorin. Inte för att Arbeiderpartiet behöll regeringsmakten – det är i sig ingen historisk nyhet – utan för att väljarna sände ut signaler som når långt utanför Stortingets korridorer.

Fremskrittspartiet gjorde sitt bästa valresultat någonsin och blev för första gången det parti som definierar högern. Høyre, som i generationer utgjort tyngdpunkten i den borgerliga politiken, kollapsade till en nivå som hade varit otänkbar för bara några år sedan. Till vänster överlevde Arbeiderpartiet, men bara genom ett lapptäcke av stödpartier som inte har mycket mer gemensamt än viljan att hålla FrP borta från makten.

Valresultatet är mer än siffror. Det är ett uttryck för djupa rörelser i folket, rörelser som inte bara handlar om skatter, välfärd och traditionella höger-vänsterkonflikter. Det handlar om en ny axel: globalism kontra nationalism. Det är längs denna linje som framtiden för norsk politik kommer att utspelas.

Resultatet i siffror och fakta

Röstfördelningen gav följande huvudbild:

  • Arbeiderpartiet (Ap): Cirka 28% – fortfarande det största partiet.
  • Fremskrittspartiet (FrP): ca. 24% – det bästa resultatet i partiets historia.
  • Højre (H): ca 15%- en dramatisk nedgång.
  • Centerpartiet (Sp), Sosialistisk Venstreparti (SV), Rødt (R), Miljøpartiet De Grønne (MDG): alla 4-6%.
  • Kristna folkpartiet (KrF): knappt över spärren.
  • Venstre (V): under spärren.

Mandatfördelningen gav det rödgröna blocket 87 mandat – tillräckligt för en majoritet, men med en bräcklig marginal. Arbeiderpartiet kan därmed behålla premiärministerposten, men i praktiken bara genom att luta sig mot fem olika partier i parlamentet.

Arbeiderpartiets seger: stabilitet på tunn is

På valnatten kunde Jonas Gahr Støre konstatera att Arbeiderpartiet hade vunnit fyra år till. Men segern har en dubbel botten. På papperet är Arbeiderpartiet fortfarande det största partiet. I praktiken står partiet kvar med en försvagad regeringsplattform.

För att få igenom sin politik måste Støre balansera mellan partners som ofta drar åt olika håll:

  • Senterpartiet vill skydda olje- och landsbygdspolitiken.
  • MDG vill stänga oljekranen så snabbt som möjligt.
  • SV och Rødt kräver skattehöjningar och starkare omfördelning.
  • KrF och möjligen Venstre kan hålla linjen i enskilda frågor, men med särskilda krav som sträcker sig från familjepolitik till EU-frågor.

Att leda en sådan koalition är mer brandsläckning än statsbyggande. Det finns ingen gemensam vision, bara en gemensam fiende: FrP. Det kan fungera ett tag, men det finns ett grundläggande problem. En regering som samlas kring det den inte vill ha är sällan effektiv på lång sikt.

FrP:s tillväxt: från protest till huvudkraft

FrP:s valresultat var inte bara en seger, utan ett genombrott. För första gången har partiet gått från att vara en outsider till att bli den största kraften på den borgerliga sidan.

Vad drev denna tillväxt? Flera faktorer sticker ut:

  1. Immigration och integration
    FrP har i decennier stått ensamt i norsk politik som tydligt restriktivt till invandring. År 2025 blev denna profil ett styrkeområde, inte bara hos äldre väljare utan också hos yngre män.
  2. Kraft och energi
    Missnöjet med höga elpriser och kraftutbytet med Europa kanaliserades i FrP:s krav på mer nationell kontroll. Partiets budskap var enkelt: Norsk kraft ska först och främst komma norrmännen till godo.
  3. Skatt och ekonomi
    Medan Ap talade om omfördelning lovade FrP skattelättnader och mindre byråkrati. Kopplingen till kritiken mot bistånd och klimatkostnader gjorde budskapet lätt att förstå: mindre pengar ut, mer pengar tillbaka i plånboken.
  4. Kultur och identitet
    FrP:s retorik om att ”sätta Norge först” slog an en sträng hos många. I en tid av oro i Europa, krig i Ukraina och konflikt i Mellanöstern väckte detta en önskan om trygghet och gemenskap inom ett nationellt ramverk.

Summan av dessa frågor gav partiet en position som mer än ett protestparti. För många människor framstår FrP nu som ett verkligt regeringsalternativ.

Højres kollaps: En epok är över

Højres fall till 15 procent är mer än ett dåligt val. Det markerar slutet på en era då partiet var den naturliga samlande kraften på den borgerliga sidan.

Varför kollapsade partiet? Tre förklaringar sticker ut:

  • Identitetskris: Højre var fångade i mitten. För liberala och globala för att vinna konkurrensen med FrP, för marknadsliberala för att stjäla väljare från Ap.
  • Ledarskap: Erna Solberg uppfattades som stabil, men inte innovativ. Partiet saknade nya ansikten och en ny berättelse.
  • Väljarrörelsen: Många av de unga väljare som tidigare kanske hade sökt sig till Høyre valde istället FrP – särskilt unga män.

Resultatet är att Højre inte längre definierar den borgerliga politiken. Partiet har förlorat sin roll som det största oppositionspartiet och det är högst osäkert om partiet kommer att kunna återta den.

Globalism kontra nationalism: den nya axeln

Valet 2025 bekräftar en trend som vi sett i flera år: Den gamla vänster-högeraxeln kompletteras av en ny.

  • På den globalistiska sidan finns partier som Ap, MDG, Venstre och delar av Højre. De betonar internationellt samarbete, klimatavtal, Nato och EU-integration.
  • På den nationalistiska sidan finns FrP, men även Sp i vissa frågor, framför allt landsbygd och resurshushållning.

Den här axeln skär tvärs över traditionella allianser. Väljare som tidigare var lojala med högern kan nu rösta på Arbeiderpartiet för att de känner sig trygga i det globala samarbetet. Samtidigt kan klassiska arbetarklassväljare vandra över till FrP eftersom partiet lovar nationell kontroll och lägre skatter.

Valet visade också att det inte längre räcker med att vinna på traditionell ekonomisk politik. Frågor om suveränitet, identitet och nationell handlingsfrihet har flyttat fram sina positioner.

De kommande fyra åren: en känslig balans

Hur kommer detta att utspelas under den kommande mandatperioden?

  1. Ett fragmenterat Storting
    Regeringen måste förhandla brett för varje budget. Resultatet blir kompromisser som gör alla lite missnöjda.
  2. FrP som agendasättare
    Varje gång regeringen vacklar kommer FrP att kunna presentera sig som det tydliga alternativet. Partiet är nu i en position där man kan dominera debatterna om invandring, energi och ekonomi.
  3. Højres ödesstrid
    Antingen kommer partiet att hitta en ny riktning och nya ledare, eller så kommer det att parkeras permanent.
  4. Polarisering
    Klyftan mellan globalism och nationalism kommer att intensifieras. Varje kris – migration, elpriser, säkerhet – kommer att driva debatten i denna riktning.

2029 i horisonten: möjliga scenarier

När vi blickar mot 2029 framträder flera möjliga vägar:

  • FrP i regeringsställning Om partiet behåller sitt momentum och de konservativa inte återhämtar sig kan FrP bli det naturliga ledande partiet på den borgerliga sidan. För första gången skulle partiet faktiskt kunna ta över regeringsmakten.
  • Ap som mittenkraft Om Støre lyckas leverera stabilitet kan Ap fortfarande vara det kitt som håller ihop vänstern. Men det förutsätter att kompromisserna inte skapar för mycket slitage.
  • Nya konstellationer Om missnöjet ökar kan vi se framväxten av nya partier eller omgrupperingar. Fragmenteringen kan bli ännu större.

Det mest sannolika scenariot är att FrP fortsätter att växa om regeringen framstår som vinglig. Och det väcker den fråga som länge har skjutits upp: Är Norge redo att låta FrP ta över kontrollen?

Mellan två strömningar

Statsvalet 2025 var inte slutet på en era, utan början på något nytt. Arbeiderpartiet vann regeringsmakten, men Fremskrittspartiet fick momentum. Regeringen har majoritet, men oppositionen har vinden i ryggen.

De kommande fyra åren kommer att vara ett test: Kan en splittrad vänster styra ett land i rörelse eller kommer den nationalistiska vågen att vara så stark att den inte går att stoppa 2029?

Det enda som är säkert är att norsk politik inte längre bara handlar om vänster och höger. Det handlar om var vi vill stå som nation: som en liten stat förankrad i ett globalt ramverk, eller som ett folk som insisterar på att ta kontroll över sitt eget öde.

Valet 2025 var en förebådare. Svaret kommer att komma 2029.