Europa balanserar på gränsen mellan skuld och glömska. När den tredje generationen inte längre minns vad den första generationen byggde uppstår kaos. Är vi dömda att upprepa historiens tragedi?

Frankrike i fritt fall är inte ett isolerat fenomen, utan ett varningsrop. När en nation förlorar kontrollen över sin ekonomi, när parlamentet reduceras till en arena för låsningar och taktiska spel, då är det inte bara politikens svaghet vi ser – utan en upprepning av historiens gamla mönster.

Civilisationer kollapsar inte på en dag. De upplöses i etapper, ofta i linje med generationernas försvagade minne. Den första generationen bygger, den andra förvaltar, den tredje glömmer. Hur många gånger har inte historien visat oss detta? Den första känner till uppoffringarna, blodet och priset för ordning. Den andra ärver välstånd och försöker bevara det. Den tredje växer upp i en värld där välstånd tas för givet – och söker utopier som river ner själva grundvalarna.

Är vi där nu? Är vi i den tredje generationen efter kriget, där förståelsen för vad det kostar att upprätthålla ett samhälle är borta?

Krigets återkomst

Det sägs ofta att krig aldrig upprepas på samma sätt. Ändå följer de ett mönster. Efter Napoleonkrigen kom revolutionens vågor. Första världskriget följdes av det andra. Mellankrigstiden var fylld av ekonomisk kollaps, inflation, eliter utan lösningar – och unga människor som drömde om att spränga status quo.

Hur många generationer måste passera innan ett samhälle förlorar sin motståndskraft och återgår till kaos? Om vi räknar: 1945 var slutet på Europas sista stora katastrof. De som genomlevde den bar med sig minnet av ruinerna. Deras barn växte upp i skuggan av återuppbyggnaden, men med respekt för vad deras föräldrar hade burit. Deras barnbarn – dagens unga vuxna – känner inte till något av detta. De känner bara till krav, rättigheter och löften om en framtid som ständigt uteblir.

Är det då konstigt att de går ut på gatorna, inte för att försvara nationen, utan för att kräva mer av ett system som redan är tomt?

Eliternas självbedrägeri

Lars Hedegaard pekar på en elit som klamrar sig fast vid makten utan förmåga till självkritik. Det är helt korrekt. Men vad värre är, dessa eliter vägrar inte bara att se verkligheten – de skapar parallella berättelser för att slippa konfronteras med den. De talar om klimat, rättvis fördelning och Europas ”värden”, som om retorik kan dölja en ekonomisk kollaps.

Vi ser en politisk klass som spelar gudar, men som inte ens kan kontrollera sina egna budgetar. När underskottet ökar, när skulden äter sig in i framtiden, ropas det på ”mer Europa”, fler lån, nya institutioner – men aldrig på ansvar.

Det är ett system byggt på förtryck. Och när verkligheten till slut tränger sig på återstår bara den urgamla utvägen: krisen, undantagstillståndet, kriget som kan ge en ny nollpunkt.

Vad är det för fel på människor?

Det är frestande att skylla allt på eliterna, men vi måste också ställa frågan: Vad är det för fel på människor? Hur kan befolkningar som åtnjuter oöverträffad frihet och välstånd frivilligt marschera mot sin egen undergång?

Möjligen är svaret enkelt.

Möjligen är svaret enkelt: Människan tål inte för mycket fred. Vi drivs av en märklig lust att utmana gränser, att riva ner det som byggts upp, att testa hur långt vi kan gå innan allt faller. Och vi ser det inte förrän ruinerna är där.

Det finns en sociologisk lag här. Redan under antiken beskrev historiker som Polybius hur samhällen går i cykler: från monarki till tyranni, från aristokrati till oligarki, från demokrati till anarki – och sedan tillbaka till tyranni. Kanske är detta inte bara en teori, utan ett mönster som vi lever mitt i.

Europa som patient

Frankrike är bara ett symptom. Tyskland håller på att kvävas av sin egen demografi och energipolitik. Storbritannien bygger fängelser för yttrandefriheten. Italien balanserar på randen mellan reform och stagnation. Överallt ser vi samma sak: nationer utan självförtroende, medborgare utan minne, eliter utan ansvar.

Europa beter sig som en patient som vägrar att ta sin medicin. Varje ny kris – ekonomi, migration, säkerhet – behandlas med smärtstillande medel, aldrig med kirurgi. Men patienten försvagas ändå. Och bakom kulisserna vet alla att det i slutändan krävs en dramatisk händelse.

Ödets hjul

Var slutar det här? Historien tyder på att vi står på randen till en ny fas. Inte nödvändigtvis ett världskrig, men en era av våld, oro och sönderfall – en återställning där det gamla Europa måste betala priset för att ha glömt sig självt.

Vi kan kalla det ödets hjul. Ingen generation kan ärva frihet och välstånd utan att lära sig vad det kostar. När den läxan är glömd återvänder hjulet. Det är den tredje generationens tragedi – och Europas nutid.

Frågan är inte längre om det kommer en ny kris, utan hur den kommer att ta form. Och i det stora perspektivet: Har vi ens viljan att bryta mönstret, eller är vi dömda att upprepa samma sak om och om igen?

För att något säger oss att vi måste förändras.

För att det finns något i oss som drar mot slutet, som om människan aldrig kan stå stilla. Vi måste antingen bygga upp eller förstöra. Och när vi har glömt att bygga, återstår bara det andra.