Den tyska ekonomin har stagnerat och behovet av reformer är uppenbart. I stället överväger politikerna att bilda en mur, där alla brottslingar och islamister släpps in, men inga skattebetalare släpps ut.

Det är vad Harald Martenstein skriver i Die Welt. Välkommen efter, skulle vi norrmän kunna säga. Vår regering har ju trots allt redan infört en exitskatt.

Martenstein menar att problemen bara växer medan hoppet falnar. Landet förfaller på så många sätt, och han anser att Berlin är en av de mest förfallna huvudstäderna i Europa.

Infrastrukturen är trasig, att reparera järnvägen kommer att kosta astronomiska summor, barnen lär sig inte läsa och skriva i skolan, eftersom så många av dem inte talar flytande tyska.

Det finns fortfarande hopp om att lösa problemen, säger Martenstein. Men verkliga reformer måste påbörjas snart. Istället genomförs ett dyrt, skuldfinansierat omfördelningsprogram som kallas medborgarinkomst. Det innebär att de som arbetar måste ge pengar till dem som väljer att inte göra det.

Bärbel Bas är ordförande för socialdemokraterna SPD. Hon är också socialminister och är en symbol för det tyska förfallet. Hon visar noll respekt för sin chef, förbundskansler Friedrich Merz, som hon säger pratar skit när han antyder att något måste göras åt välfärdsstatens exploderande kostnader för landets ekonomi.

Bas och hennes vänner drömmer om skattehöjningar, förmodligen varje natt. Vore det inte underbart om skatterna helt enkelt kunde anpassas efter regeringens ekonomiska behov, på vilken nivå som helst utan gränser?

Det finns ett beprövat botemedel i Tyskland för att motverka den socialt orättvisa massflykt av arbetare som då skulle följa. Kunskapen finns tillgänglig.

För SPD skulle dock den nya antifascistiska skyddsmuren behöva byggas på ett sådant sätt att varje brottsling och varje islamist kan komma in, men ingen skattebetalare kan komma ut.

Britterna har genomfört massiva skattehöjningar sedan Labour tog över 10 Downing Street. Men det hjälper inte, eftersom människor med höga inkomster flyr landet, och så är du densamma, bara med en mycket fattigare och mer förbittrad befolkning.

Problemet med skandalen är att det inte är ett problem som kan lösas.

Det är inte problemen som skrämmer Martenstein, det är nivån av verklighetsförnekelse och önsketänkande i den styrande miljön som skrämmer honom. Som när det gäller massinvandringen.

Tyskland måste ta en ordentlig titt på sin invandringspolitik, och det räcker inte att minska antalet migranter till 200.000 per år. Men det kräver mod att konfrontera migrationslobbyn, och Martenstein ser inga tecken på detta.

Resultatet blir ett nytt och oigenkänt Tyskland.

Jag vill inte att mina barn om några decennier ska vakna upp i ett land som mer liknar Syrien eller Afghanistan än Tyskland 2014. Är denna önskan verkligen fascistisk?

Men det är naturligtvis så det kommer att bli, om inte politiken förändras dramatiskt. I flera städer i Västeuropa är detta redan verkligheten.

Att bete sig som rena erövrare

Det är massorna av outbildade och ovilliga invandrare, som också utgör ett hot mot tyska judar, som orsakar de största problemen, precis som i resten av Västeuropa.

Sådana människor beter sig ofta som rena erövrare.

De är ett hot mot den liberala demokratin eftersom de har liten respekt för tolerans. När de väl blir mäktiga kommer de att använda sin makt.

Det finns nu så många invandrare i Västeuropa att integrationen är onödig och att ursprungsbefolkningen måste arbeta och kämpa för att finansiera sina liv. Varje år kommer hundratusentals nyanlända som kräver att bli försörjda. I gengäld för hjälpen begår de allt oftare grova brott.

Västeuropa rör sig mot point of no return i rekordfart.

Så kanske det bästa är att lämna landet, som Martenstein skriver i rubriken? Eller är det bättre att stanna i sitt hemland och göra skillnad?

Problemet är bara att norsk politik drivs som en sluten institution och att man inte kommer in om man argumenterar för att faktiskt göra något för att lösa problemen innan det är för sent.

Därför måste man hitta sina allierade utanför politiken, och det finns tecken på att det håller på att hända, till exempel de massiva demonstrationerna i Storbritannien.

I Norge och Sverige är det lugnt, än så länge. De enda som demonstrerar är pro-palestinier.