Keir Starmers regering av talanglösa ministrar har stora problem. Nu möter han motstånd från sina kolleger i Labour.

Starmers premiärministerskap liknar nu Sunak-regimens sista dagar, skriver Annabel Denham i The Telegraph. Kriserna står i kö, till exempel ekonomin, migrationen och misslyckade försök att reformera public service. Starmer och hans regering har misslyckats kapitalt. Inte ens hans egna parlamentsledamöter verkar veta vad han står för.

Fiasko följer på fiasko, med Angela Rayner borta, Mandelson borta, Paul Ovenden borta, planerade utvisningar som inte genomförts och nu en tävling om den biträdande ledarrollen som Starmer måste välkomna lika mycket som en svampinfektion.

Premiärministern kastade ut Lucy Powell ur regeringen för inte så länge sedan, utan ursäkt eller förklaring. Powell leder nu tävlingen om att bli ny vice ledare för Labour med 17 procentenheter, enligt en opinionsundersökning som publicerades i går. Samma opinionsundersökning visar också att Starmer blir alltmer impopulär.

Den yttersta vänstern tar över

Powell har stöd av den yttersta vänstern inom Labour, som anser att Starmers regering inte är tillräckligt socialistisk. I intervjuer har Powell konsekvent betonat de misstag som 10 Downing Street hittills har gjort, och det kommer inte att förvåna någon om hon som vice partiledare kommer att bryta med regeringens politik på ett sätt som hennes rival, utbildningsminister Bridget Phillipson, inte kunde göra.

Det är ingen stor chock att väljarna vänder ryggen till Labour. Deras agenda för ”förändring” och löften om ”tillväxt” ligger i spillror.

Express säger det i inga osäkra termer: Labour är på väg mot ett inbördeskrig i partiet efter att Lucy Powell fick sparken och kritiserade Keir Starmer för ”onödiga misstag”.

Även om Starmer knuffas ut från Downing Street 10 finns det liten anledning till optimism. För han kan ersättas av något mycket värre.

Opinionsundersökningar bland Labour-medlemmar visar att partiets framtid inte ligger i en ny våg av Blairite-moderater, utan i den ideologiska, kompromisslösa vänstern.

Klimatfanatikern Ed Miliband, som nu sitter som energiminister och inte kan producera energi, toppade en opinionsundersökning i augusti som den mest populära oppositionskandidaten.

Miliband och Rayner samarbetar för att rädda Net Zero

Han följdes av Angela Rayner, som var vice premiärminister innan hon var tvungen att avgå på grund av bedrägerier med privata fastigheter, och nämnde Phillipson. Detta slår mig inte precis som ett team av lovande statschefer som kan vända skeppet och ta Storbritannien i rätt riktning.

Brittiska vice premiärministern är tillräckligt socialdemokratisk för att äga tre bostäder

Starmer kan bli avsatt

Detta lämnar britterna i den märkliga positionen att en impopulär Starmer och hans lika impopulära finansminister Rachel Reeves håller frontlinjen mot en invasion av Labour från yttersta vänstern.

För att få bort Starmer måste 20 procent av Labours parlamentsledamöter nominera en utmanare. Därefter beslutar medlemmarna.

Det är just detta som utgör ett hot: dagens labourmedlemmar bryr sig inte längre om kompetens, försiktighet, sund ekonomisk tillväxt eller vuxna i rummet. De odlar DEI-doktrinen, idealistiska öppna gränser, klimathysteri och ständigt ökande statliga gåvor.

Starmers har försökt smickra vänstern med löften om höjda skatter, slopade studieavgifter, upphävande av fackföreningslagstiftningen och förstatligande av allt som rör sig. Men inte ens detta räcker för den yttersta vänstern i Labour.

Så om Starmers tid är ute kommer Labour utan tvekan att röra sig märkbart åt vänster.

Detta kan hjälpa på kort sikt i valkampanjen genom att lugna dem som fortfarande är övertygade om att ”de rika” inte betalar tillräckligt, men Storbritannien genomgår en brutal politisk övergång.

Med både Labour och det konservativa partiet i djup kris är vägen öppen för Nigel Farage och Reform UK. Men det kan ta så lång tid som fyra år till nästa allmänna val. Frågan är om Storbritannien överhuvudtaget kan överleva om inte nyval utlyses långt innan dess.