Vi finns. Faktum är att det finns många av oss. Men vi skriker inte särskilt högt. Att samlas i mobbliknande demonstrationer och ropa ”From the river to the sea, Palestine will be free”, är inte något för oss. Inte minst för att vi inte håller med om premissen.

Intrycket är att alla homosexuella stödjer Gaza, vilket är fel. Kanske är det fel att de av oss som inte håller med förblir tysta. Kanske är det fel av alla att vara tysta. Det är därför jag skriver här. Jag skriver hellre än skriker.

Det börjar bli ganska uppenbart att de galnaste tillhör vänstern. De är inte anständiga när de skriker, och de har inte logik. De har helt enkelt fel. Det är därför de skriker, så att andra inte behöver komma fram med fakta.

Det har länge förbryllat mig varför homosexuella människor stöder Gazas befolkning. För övrigt började min undran över mina homosexuella kamraters politiska åsikter långt före Gaza. Men nu har jag fått bekräftat något jag länge misstänkt. Bögar vet inte vad som är deras eget bästa.

Bögar har lierat sig med feminismen (som hatar män) och med islam (som hatar bögar) i en slags ”minoritetssymbios”.

Hela vänstern verkar intuitivt stödja den som de anser vara det svagare partiet. Det är därför de stödjer kvinnor i könskriget och färgade i raskriget. Och därför stödjer de palestinierna mot Israel. De ser kriget som en ”David mot Goliat”-strid, där Israel är Goliat.

De verkar inte inse att bara för att en sida är svagare, färre eller mindre, betyder det inte att moralen är på deras sida. Det är därför vi får rörelser som ”tro på alla kvinnor”; den svage har alltid rätt.

Det spelar ingen roll om den svagare parten är dummare, elakare, listigare eller har provocerat fram en reaktion. Vänstern stödjer dem ändå. I själva verket säger de att ett barn har mer rätt än en vuxen. Och i själva verket har vänstern gått långt i att ge barn makt över sina föräldrar.

De verkar inte reflektera över det faktum att även om Israel är det starka partiet militärt, är judarna en minoritet i Mellanöstern, omgiven av muslimska länder.

De verkar inte heller inse att vita människor är en minoritet i ett globalt sammanhang.

Något drastiskt har hänt med min syn på mänskligheten. Förändringen började under covid. Jag såg hur människor köade för att ta ett vaccin som knappt hade testats, och hur de vägrade besöka sina nära och kära för att Erna Solberg och Bent Høie sa nej. Jag undrar hur många relationer som förstördes av detta.

Jag noterade all hets mot de ovaccinerade och mot dem som inte bar ansiktsmask. Det var rent ut sagt ondskefullt.

Jag har observerat samma sak flera gånger sedan dess. Det finns en röd tråd genom alla kriser som avlöser varandra. Klimatkrisen, Ukraina, Gaza och nu senast mordet på Charlie Kirk. Människor har inte lärt sig av covid. De låter fortfarande NRK tänka själva, och de samlar sig kollektivt mot dem som har förmågan att tänka kritiskt. Bristen på individuell och kollektiv intelligens, i kombination med benägenheten att vara elak och viljan att angripa dem som tänker själva, har förändrat min syn på majoritetsbefolkningen. Jag förstår nu bättre varför män deltar i krig, på slagfältet, med hög risk att dö. Antingen har de själva en blind tro på sin egen regerings agenda, eller så låter de sig pressas av andra med blind tro.

2019 var jag fortfarande naiv. Jag trodde att de flesta människor var bra på botten. Faktum är att jag levde efter klichén ”en främling är bara en vän du inte har träffat”. Men när jag träffar en främling nuförtiden tänker jag ”det är nog en idiot” och jag har ingen önskan att lära känna dem. Det kan låta cyniskt eller komiskt, eller åtminstone självskyddande, men det är faktiskt tragiskt och en känsla jag upplever varje dag. Alla behöver gemenskap. Men vad gör man när man känner att man inte längre har något gemensamt med de människor man normalt umgås med?

Jag deltar i debatter på nätet. Men det är sällan man stöter på någon som faktiskt vill debattera. På nätet gör idioterna samma sak som de gör i demonstrationer för Gaza. De skriker. Nu också i skrift. De ”debatterar” med känslor och personangrepp.

Nu har kriget i Gaza också drabbat gaycommunityns årliga flaggskepp. Nej, jag talar inte om Pride. Jag talar naturligtvis om Eurovision Song Contest. Fem länder – Island, Irland, Slovenien, Nederländerna och Spanien – vägrar att delta i Eurovision 2026 om Israel tillåts delta. Hittills har 23 länder bekräftat sitt deltagande, oavsett Israels närvaro, inklusive Norge. De återstående länderna har ännu inte tagit ställning.

I de traditionella Eurovision-grupperna på Facebook är temperaturen hög. De flesta som uttrycker sig där är naturligt nog homosexuella. Ett förvånansvärt stort antal stödjer Israel. Jag säger ”förvånande”, men det som verkligen är tydligt här är hur många homosexuella som inte hörs annars, för att de inte skriker och för att de inte följer det önskade narrativet. Men på nätet vågar de, och de vet hur de ska få tyst på de hysteriska Gazabögarna som förmodligen aldrig har tänkt en enda självständig tanke.

Jag hade själv en diskussion med en spanjor, en landsman från ett av de länder som kommer att dra sig ur om Israel tillåts delta. Han stödde sitt socialistiska land och ville att Israel skulle sparkas ut ur Eurovision. Vi utbytte några meddelanden, naturligtvis utan att dra varandra vid näsan, för det är inte därför man debatterar i dag. I dag debatterar man för att trycka ner varandra. Det ska dock sägas att spanjoren och jag höll en civiliserad ton.

Jag skrev: ”Du inser väl att du är bland de första som skulle ha kastats ut från taken i Gaza?”.

Han svarade: ”Inser du att själviskheten får oss att tänka på vad som kan hända oss, men vi glömmer vad som redan händer dem (palestinierna)?”

Jag svarade: ”En homosexuell som stöder Gaza är inte en altruist, utan en självhatare. Och självskadebeteende ska hanteras av psykiatrin”.