×

Ur flödet/i korthet

Efter att ha läst Kent Andersens artikel ”Från gemenskap och förståelse till fraktionalism och inbördeskrig” kände jag omedelbart ett starkt behov av att ta hans kloka överväganden och iakttagelser från makro- till mikronivå – det vill säga golvnivå, där du och jag rör oss varje dag.

För att det blir tuffare. Det finns en gräns för hur mycket man kan säga eller uttrycka i en viss politisk riktning innan man riskerar att bli utskälld offentligt eller få en snyting i ansiktet.

Jag är en ”högerextremist”

Häromdagen, på den lokala fotbollspuben, i princip under en fotbollsmatch, tog en av mina grannar upp amerikansk politik och NRK:s bevakning av minnesstunden för mordet på Charles Kirk, som han tyckte var alldeles för omfattande.

– Hmm, svarade jag. Ja, det var ganska omfattande, och åtminstone när det gäller att förnedra Trump och ja, till och med mordoffret Kirk. Du såg inte studioavsnitten?

– Ja, svarade min kollega, alldeles för mycket täckning.

Jag höll falskt med och tillade med lite sting:

– Alldeles för mycket skitkastastning på hela minneshögtiden, de mördade och Trump och hans folk, för min smak.

Då tände det till:

– Så du är med Trump, stöder du honom? Är du en Trump-anhängare?

Jag tittade på min granne, något förvånad, eftersom han var tydligt upphetsad och bekräftade med reservationer:

– Inte ett fan, exakt, men jag tycker att han har mycket som talar för honom.

Min avlägset bekante granne fnös föraktfullt, tog sin cola och satte sig någon annanstans. Ett par andra som jag inte kände flyttade också, som jag förstod det, för att slippa sitta bredvid en virtuell fascist, åtminstone en från ”extremhögern”.

Stämpling är ”inne”

För att det är så här socialdemokrater, vänsterpartister, miljöpartister och många, många fler i allt högre grad ser på den som vågar säga att man stödjer Trump och hans politik i större eller mindre utsträckning. Att över huvud taget säga något positivt om personer som Trump och den framlidne Kirk måste hädanefter betraktas som att ta en risk.

Nu är det inte alls bara förbehållet höger-folk och konservativa att uttrycka stöd för åtminstone delar av Trumps politik, inte minst inom utrikespolitiken, men de är de enda som vågar göra det högt. Många människor djupt inne i socialdemokratin gör samma sak i sitt stilla sinne (och berättar bara om det för personer som de litar fullt ut på). Men konsekvensen av att säga sådana saker högt är att man blir stämplad som högerradikal eller högerextremist.

Personligen tycker jag att det är konstigt att bli kallad det, eftersom jag aldrig någonsin har röstat Høyre, utan mest har röstat i mitten. En plats där jag också uppfattar att stora delar av Konservativts politik ligger, och definitivt inte till höger om Høyre.

Men har man fått en etikett måste man bära den.

Israel = paria

Stämpling, utfrysning och marginalisering av människor (det moderna sättet att skämma ut och ställa vid skampålen) och de hårda fronter som Kent Andersen tar upp i ett mer globalt perspektiv är inget nytt. Men idag krävs det inte mycket för att bli en måltavla och aktivt utsättas för dessa starkt front-skapande mekanismer.

Ett exempel: Vid ett bord på ett välkänt kafé i Grünerløkka för ett tag sedan var jag noga med att säga att jag ansåg att Israel verkade trycka på hårt i Gaza, där det inte går att skilja på stridande och civila.

Mannen, som röstat SV i hela sitt liv och fram till den dagen räknat mig som en vän och allierad, sa:

– Är du på Israels sida i den här striden?

Jag svarade och blev arg:

– Ja, naturligtvis. Det gör alla med ett minimum av historiekunskap.

Mannen, som är professor i socialantropologi, svarade:

– Ja, och jag hör att du skriver i Document.

Jag nickade och gjorde mig redo att gå, när min vän tillade:

– Vi pratar inte mer. Jag vill inte ha något mer med dig att göra.

Jag behöver knappast tillägga att jag svarade ”detsamma”. Och sanningen att säga har jag inte hört ett pip från den där SV-killen från Blindern under det år som gått sedan den sammanstötningen, som var tänkt att bli en trevlig middag bland vänner.

Det är bara ”galningar” som stödjer Trump

En annan före detta kollega frågade mig häromdagen lite besvärat i telefon om jag kunde vara så galen att jag stödde Trumps angrepp på yttrandefriheten. Jag svarade att nej, att det gjorde jag nog inte, främst för att jag ser Trump som en försvarare av yttrandefriheten (läs Charlie Kirk), och att Demokraterna och globalister tydligast stod för de angreppen, som jag såg det.

Sedan svarade han:

– Kan du inte se att Trump vill sätta munkavle på alla som kritiserar honom?

– Nej, det ser jag inte, åtminstone inte hittills, svarade jag och lade till en fråga om var han fått sin kunskap ifrån.

– Jaha … det var väl det, muttrade han snett, och när jag föreslog att det kunde vara från NRK och liknande medier blev han arg och fick en hatisk ton i rösten. Då sa jag att nu får det vara nog och la på mitt i tiraden.

Nåväl, det är så dagen går, som de säger i Drangedal. Jag skulle kunna fortsätta, det är lätt att skriva långt, men än en gång försöker jag hålla mig till poängen. Då kan det vara på sin plats att lyfta fram en debattartikel som Hans Rustad skrev i tisdags, med rubriken ”Gud är tillbaka”. En mycket bra rubrik förvisso, som vår hårt slående och samtidigt känsliga redaktör faktiskt förbättrade i slutsatsen, en bit ner i texten. För den löd: ”Europa valde Hamas, USA valde Gud.” Mer precist än så blir det inte, oavsett om man menar det ena eller det andra.

Men den här möjliga titeln blev för stark när jag nämnde den på samma fotbollspub på måndagseftermiddagen. Jag drog det korta strået. Snart är det bara Bibelsällskapets redaktör som sitter bredvid mig och tittar på fotboll och diskuterar politik och sakfrågor i tidningarna. Utfryst på min egen hemmaplan och på vad som åtminstone kan kallas en högst neutral arena, politiskt sett. Men så är det uppenbarligen inte längre. Vi befinner oss i en annan tid, intoleransens tid, det mentala inbördeskrigets tid.

OBS … Jag glömde: Det finns faktiskt ytterligare en person som håller med mig. Det är min stambartender sedan många år på fotballshaket, han heter Sahid och kom från Pakistan via Marocko och Spanien till Norge i mitten av 1970-talet och har ägt otaliga barer runt om i staden sedan dess.

Nu, vid 74 års ålder, har han bara den lokala fotbollspuben kvar. Han hade hört en del av tjafset och tvekade:

– Jag är med dæj, sa han, lojal i blick och röst, och tillade: Do vet, jæj stemmet FrP!

– Ha, ha, det gjorde inte jag. Jag röstade KrF, svarade jag och så skrattade vi bägge två.