Kan man tacka högre makter för ett politiskt mord? På sätt och vis är svaret ”ja”. Mitt i den bottenlösa sorgen över att ha förlorat en av de viktigaste rösterna som världen har sett på senare tid är det faktiskt dags att ta självkritik för att ha stått på sidlinjen och låtit Charlie Kirk ta smällen ensam.

Vi misslyckades

Under nattens sena timmar är det just den här frågan som hemsöker mig som en mardröm. Kände sig Charlie Kirk ensam innerst inne? Jag tror att han gjorde det. Jag är säker på det med varje fiber i min mänskliga kropp. Utan någon som helst jämförelse: Jag kände något liknande under min femåriga kamp för att införa ett system i Norge som kunde ha räddat långt fler barn från sexuella övergrepp än vad som är fallet i dag. Jag kastade in handduken inför stängda dörrar i maktens korridorer. Det gjorde aldrig Charlie Kirk. Och ännu viktigare: Han skulle aldrig ha kastat in en enda handduk. Om han hade fått leva.

Skillnaden mellan rätt och fel

Jag har faktiskt varit på Facebook hela dagen och debatterat med människor som förleds att tro att ondska är gott. Innan mordet på Charlie Kirk ansåg jag att sådan aktivitet var en förlorad sak – ett slöseri med energi. Hur argumenterar man med människor som vår mediepropaganda har övertygat om att ondska är bra?

Just nu är jag lite upplyft, för jag tror att jag har fått åtminstone en person i propagandahavet att tänka.

Åh, var det du Jesus, var det dig vi träffade igen?

Kommer ni ihåg den här meningen i en av Åge Alexandersens sånger? Personligen minns jag inte ens vilken politisk händelse som fick honom att skapa texten. Men känslan sitter fast i mitt hjärta och i min hjärna. Hur många gånger ska vi behöva massakrera mänsklig anständighet innan vi vaknar?

Jag är inte ens särskilt kristen. Jag tillhör det segment som inte har förmågan att tro på något som inte är bevisat bortom allt tvivel. Trots detta inser jag att all skönhet och underverk i naturen och människor inte kan vara oavsiktlig. Det måste finnas någon form av kraft någonstans.

Det är dags att välja sida

Över åttio år har gått sedan det norska folket tvingades välja sida. Nazisterna marscherade in på våra gator och tog inte mer än 24 timmar på sig att beröva oss allt som kallades frihet. Då var anhängarna en minoritet. I dag smärtar det mig djupt att säga att de är en majoritet.

Gerhardsen, Bratteli och co – alla de som kom ut ur koncentrationslägren efter kriget och tog över styret av Norge, fick med rätta det norska folket att ha obegränsat förtroende för myndigheterna. De återställde yttrandefriheten, välfärden och demokratin. Alla dessa saker som nazisterna hade tagit ifrån oss. Problemet är att bara en generation senare var maktens korridorer återigen fyllda med människor som inte hade samma inställning. Och det gick oss förlorat.

Charlie, Trump och Orbán

Gudarna måste veta varför Torp, Simonsen, NRK, VG, Dagbladet och resten av gänget har valt att förföra oss in i fördärvet. Kanske är det bäst att betala i guldmynt. Men då måste man säga som Jesus: Vad gagnar det en människa om hon vinner hela världen, men skadar sin själ? För vad kan en människa ge i gengäld för sin själ?

Det är detta som Charlie, Trump, Orbán och deras gelikar har insett. De kommer inte att sälja folkets själ till något pris. Dö om det kommer till det!

Och här är striden mellan gott och ont. Sann godhet kan inte luras. Den känner igen trädet på dess frukter. Och Gud bättre att de frukter vi har serverats i många år, stinker till himlen.

Så kanske, bara kanske, kan vi vara många. Kanske kan ingen Charlie Kirk lämnas ensam. Det är det hopp som bär oss just nu. Framtiden får utvisa om det håller.