Det är en historisk paradox att idéer sällan dör. De byter kläder, språk och symboler – men de kommer tillbaka.

Kommunismen, som under 1900-talet störtade en hel kontinent i tyranni och ekonomisk ruin, är på väg att återuppstå. Den här gången inte under hammaren och skäran, utan under FN:s, EU:s och World Economic Forums logotyper. Projektet kallas ”Agenda 2030” och ”The Great Reset”. Löftet är lika lockande som det är dystert: Du kommer inte att äga någonting – och du kommer att vara lycklig.

Socialdemokratins sluttande plan

Låt oss ta det från början. Socialdemokratin byggde på en blandning av marknadsekonomi och statlig omfördelning. Den skulle ge trygghet, men bevara friheten. Med tiden försköts balansen. Staten växte, skattetrycket ökade och byråkratin blev samhällets viktigaste motor. Marknaden fick leva, men fortfarande under statens nåd.

Detta var fröet till socialismen. För när staten tar på sig rollen som försörjare blir den också arbetsgivare, moralisk auktoritet och planerare. Vi har sett denna utveckling även här: en välfärdsstat som ständigt vill ha mer, lägger beslag på mer, reglerar mer. Friheten lämnas som en formalitet, men den verkliga autonomin försvagas.

Nästa steg är logiskt: Staten – eller ”samhället” – ska äga, förvalta och fördela allt. Detta är kärnan i kommunismen. Under 1900-talet infördes den med bajonetter. På 2000-talet introduceras den med klimatmål, identitetspolitik och digitalisering.

Den nya kommunismen: mjukare språk, samma substans

Det mest briljanta med The Great Reset är språket. Man talar inte längre om klasskamp, utan om ”hållbarhet”. Man tjatar inte längre om proletariatets diktatur, utan om ”global styrning” och ”världsmedborgare”. Man lovar inte längre paradiset på jorden, utan ”en inkluderande, rättvis och grön framtid”.

Men bakom orden döljer sig samma projekt: att avskaffa den privata äganderätten som grund. När du inte äger något är du inte fri. Du blir en hyresgäst i ditt eget liv. Tillgång till bostäder, transporter, energi och mat blir beroende av systemets välvilja. Allt kan göras ”smart”, digitaliseras och övervakas. Och hur blir det med dig? Du ska vara ”lycklig” – för systemet säger att lycka inte längre handlar om ägande, oberoende eller familj, utan om att anpassa sig.

Det är en ny form av kommunism – inte brutal och våldsam som i Sovjetunionen, utan teknokratisk, byråkratisk och ”vänlig”. Men vänligheten är en fasad. För bakom leendet döljer sig samma logik: Individen underordnas, kollektivet definieras uppifrån och makten koncentreras till ett fåtal som tror sig veta bättre än folket självt.

Europa som laboratorium

EU är idag det tydligaste exemplet. Unionen fungerar allt mindre som ett samarbete mellan nationer och allt mer som ett överstatligt system med ambitionen att i detalj planera ekonomi, energi och migration. Green Deal, energipolitiken och migrationspaketen bygger på en och samma idé: Nationellt självbestämmande är gammalmodigt, lösningen ligger i global styrning.

I våra länder ser vi konturerna i små steg: energipolitiken som binder oss till EU:s kvotsystem, skattesystemet som gör det allt dyrare att äga sin egen bostad eller bil, regleringar som tvingar fram ett beroende av statliga stödsystem. Varje reform verkar rimlig i sig själv. Slutsatsen är att staten inte bara är vår försörjare utan också vår förmyndare.

En illusion av säkerhet

Kärnan i detta projekt är psykologisk. De flesta människor vill ha säkerhet. När systemet lovar att du kommer att vara lycklig utan att äga, frestas många att tro på det. Trots allt kräver egendom ansvar, frihet innebär risk, oberoende är krävande. Löftet om en värld utan ansvar, utan egendom, utan kamp för tillvaron – det kan låta lockande.

Men det är just detta som är kommunismens gamla bedrägeri. Det som utlovas som trygghet blir fångenskap. Du äger ingenting, men någon äger allt för din räkning. Och dessa någon är inte samhället, utan en ny elit av byråkrater, teknokrater och ”partners” i internationella forum.

En fråga om mod

Den avgörande frågan är därför inte om vi ska tillåta välfärdsstaten. Det har vi redan gjort. Frågan är om vi accepterar det sluttande planet framåt – från socialdemokrati till socialism, och från socialism till en ny kommunism i grön och digital skepnad.

The Great Reset är inte en neutral vision. Det är ett maktprojekt. Och det är ett projekt som bara kan lyckas om de flesta människor vaggas in i tron att frihet är farligt, medan beroende är lycka.

Historien har visat oss vad som händer när man offrar äganderätt, autonomi och nationellt självbestämmande. Ändå är vi här igen, med gamla idéer i ny förpackning. Den stora återställningen är inte ett språng in i framtiden. Det är en regression – tillbaka till samma totalitära logik som förstörde en hel värld under förra seklet.

Frågan är enkel men avgörande: Vill vi äga våra liv – eller vill vi hyra dem av staten?