Danmark ska inhysa vapenfabriker för Ukraina och under förra veckan meddelade statsminister Mette Frederiksen att Danmark ska skaffa långdistansrobotar. Reaktionen var snabb från Rysslands ambassadör Vladimir Barbin, som anser att det danska beslutet leder till en farlig eskaleringsspiral i Östersjön. ”Det här är det välkända säkerhetsdilemma som också har utlöst kriget i Ukraina. Det som för oss är ett sätt att säkra oss själva är ett hot mot andra. Och vice versa.

Danmark är ett av de europeiska länder som ligger i framkant i konflikten med Ryssland, men är också en av de svagaste länkarna i kedjan. Det är riktigt dålig småstatspolitik i en stormaktsrivalitet när man inte har de andra Natoländerna 100 procent bakom sig. Den som lever gömd lever bäst. Istället fokuserar Ryssland nu skarpt på lilla Danmark.

Var är den offentliga debatten om riskerna med denna kurs? Var finns diskussionen om huruvida Danmark har det nödvändiga stödet från sina allierade för att ta på sig en sådan utsatt roll som spjutspets?

I likhet med tidigare års debatter om Ukrainakriget ställs de avgörande frågorna sällan eller aldrig av mainstreammedierna, deras journalister och de experter de anlitar.

Den stora tystnaden

Flemming Rose har i Ræson levererat en skakande kritik av de danska mediernas bevakning av Ukrainakriget. Hans huvudpoäng är enkel: Det har inte förekommit någon verklig debatt alls.

Medierna har helt misslyckats i sin grundläggande roll som samhällets kritiska vakthund. De har förvandlats till myndigheternas vakthundar.

Självklart är det förståeligt att danskarna vill Ukrainas bästa. Men pressens roll är inte att agera som regeringens megafon. Medierna ska ställa de obekväma frågorna, ifrågasätta de officiella förklaringarna och granska hur skattebetalarnas pengar används. Istället har dansk journalistik präglats av en okritisk ”följ ledaren”-attityd.

Rose jämför situationen med det kalla kriget, då hotet mot Danmark var betydligt större än idag. Men debatten var friare. I dag är faran mindre, men tystnaden total. Då fanns det en aktiv opposition i form av vänstern och fredsrörelsen som ständigt pressade regeringen att förklara och motivera sin politik. Denna kritiska motvikt har helt uteblivit under Ukrainakrisen.

Konsekvensen är uppenbar: Politiker och experter har kunnat komma undan med att säga vad som helst, så länge det passar in i den accepterade berättelsen. Så länge man ropade ”Slava Ukraini!” tillräckligt högt kunde man tydligen säga vad som helst utan att bli ifrågasatt.

Kritiska röster har stämplats som putinister eller anklagats för att underminera Ukrainas kamp. Detta har skapat en situation där man nästan betraktas som en förrädare om man ifrågasätter den officiella linjen. Om Putin en dag skulle hävda att 2+2=4 skulle det omedelbart stämplas som en farlig rysk berättelse.

Rose påpekar att denna standardisering har gjort det omöjligt att förklara den nuvarande situationen. Statsminister Mette Frederiksen har upprepade gånger proklamerat att det inte finns något alternativ till ukrainsk seger, utan att någonsin ha blivit utmanad på detta kategoriska påstående.

Nu visar sig verkligheten vara mer komplicerad än den officiella berättelsen och medierna lämnas hjälplösa.

Realismens obekväma sanningar

I synnerhet realisterna har blivit utfrysta och hånade. Men deras förutsägelser om krigets utveckling har dessvärre slagit in:

Ryssland har inte kastats ut ur Ukraina, tvärtom har Ryssland övertaget.
Ryssland har inte förlorat sin förmåga att hota andra länder, tvärtom är Ryssland nu ett större hot än före kriget.

Den liberala världsordningen har inte återupplivats, tvärtom har väst blivit svagare och mer isolerat och icke-västliga stater har gått samman i allianser.

Sanktionerna har inte hindrat Ryssland från att föra krig, tvärtom befinner sig flera europeiska länder i en energikris, trots att de köper mer gas från Ryssland än de ger i bistånd till Ukraina.

Västvärlden har inte stärkt sin förmåga att projicera makt globalt, tvärtom har traditionella alliansband försvagats, till exempel med Indien.

Och så vidare …

Denna utveckling var inte oförutsägbar för dem som såg nyktert på konflikten från början. Men deras varningar avfärdades som ”ryska narrativ”.

Villemoes och dubbelmoralen

Många exempel skulle kunna nämnas. Låt mig bara nämna journalisten Søren Villemoes från Weekendavisen som en representant för den danska krigsjournalistikens problematiska natur.

Han har varit mycket ihärdig i sin kritik av realisterna. Samtidigt skrev Villemoes själv optimistiska artiklar om Ukrainas chanser i kriget, inspirerad av analytiker som Lawrence Freedman, som hade helt fel i sina bedömningar.

När det började gå dåligt för Ukraina var Villemoes anmärkningsvärt tyst. Han kritiserade inte dem som trodde att Ryssland skulle kunna kastas ut ur Ukraina. Han kritiserade inte dem som trodde att sommaroffensiven i Ukraina skulle bli en framgång, eller dem som i likhet med Lloyd Austin trodde att kriget skulle beröva Ryssland förmågan att hota andra länder. Men det är naturligtvis mycket lättare att kritisera dem som såg framtiden i svarta termer än att förhålla sig till dem som målade den i rosa.

Mönstret är tydligt: Villemoes angriper ”realisterna”, de som han och de flesta inte gillar, men skonar sina likasinnade vänner. Det är inte god journalistik. Hans selektiva objektivitet och partiska neutralitet är symptomatisk för mediernas grundläggande problem.

Istället måste det överlåtas till andra än välbetalda journalister att skriva om realiteterna i Ukrainakriget, som till exempel Uffe Kaels Auring.

Grupptänkande vid frontlinjen

Danmarks roll i kriget i Ukraina kräver en öppen debatt. Vi har placerat oss så långt fram i konfrontationen med Ryssland att vi riskerar att stå ensamma i händelse av en upptrappning. Det var inte direkt en klok strategi att utmana en stormakt med avancerade vapen (inklusive 6.000 kärnvapen) och förmåga till förödande hybridkrigföring utan att först säkra ett brett allierat stöd.

Grupptänkande i kristider kombinerat med en spjutspetsroll är potentiellt katastrofalt. Vi är nu starkt exponerade för ryska motangrepp, samtidigt som frånvaron av debatt gör det mycket svårare att manövrera klokt i den farliga situation vi själva har bidragit till att skapa.