Muhammad är inte bara islams grundare, han är också normen för tro, liv och samhälle. Som sådan är islam inte först och främst en Guds religion, utan en profeternas religion: Att vara muslim är att följa Muhammed.

Det finns få personer i världshistorien som har definierat en hel civilisation så mycket som Muhammed. För kristendomen är Kristus centrum, men hans läror har spridits av lärjungar och tolkats i många olika riktningar. Inom buddhismen finns det många riktningar och traditioner, och Buddhas liv i sig fungerar mer som inspiration än som en bindande lag. Islam är annorlunda. Här är profeten inte bara en medlare – han är mallen. Muhammed är islam.

14 procent Allah – 86 procent Muhammed

Den islamiska kanon vilar på tre huvudkällor: Koranen, Sira (profetens biografi) och Hadith (traditionerna om hans ord och handlingar). Koranen utgör endast cirka 14 procent av detta textuniversum. De återstående 86 procenten utgörs av berättelsen om Muhammeds liv och lära.

Detta är inte ett förhållande som kan ignoreras. Det visar att islam i sin praktiska form är genomsyrad av profetens exempel. Gudomen Allah är naturligtvis närvarande som en transcendental auktoritet, men det är Muhammed som visar vad detta innebär i vardagslivet: hur man ber, äter, tvättar sig, gifter sig, straffar, styr och för krig.

Detta gör islam till en profetcentrerad religion. Den troende muslimen är i praktiken en muhammedan – inte för att han dyrkar profeten, utan för att hela hans liv ska vara utformat efter profetens liv.

Sunna – den bindande normen

Sunna är benämningen på profetens exempel, såsom de nedtecknats i hadithlitteraturen. Detta är inte en samling utvalda visdomsord, utan en massiv textmassa som täcker alla aspekter av livet. De sex klassiska samlingarna (Kutub al-Sittah) omfattar cirka 18.000 sidor text.

Här hittar vi detaljer om de mest vardagliga saker: vilken sko profeten tog på sig först, hur han borstade tänderna, hur han gjorde honnör – men också hans bud om krig, hans syn på kvinnor, slavar, lag och rättvisa. Det är i sunna som islam får sitt praktiska innehåll. Sharia, den islamiska lagen, är i själva verket en förtätning av Koranen och sunna, och därmed en kodifiering av Muhammeds exempel.

När en muslim behöver veta vad som är rätt och fel är det inte Koranens ofta generaliserade fraser som ger svaret, utan hadithernas detaljerade instruktioner. Muhammeds liv är måttstocken.

Sira – jihad som ett livsverk

Den biografiska traditionen (Sira) ger ytterligare djup. Ibn Ishaqs klassiska levnadshistoria, senare redigerad av Ibn Hisham, är huvudkällan. Två tredjedelar av denna text handlar om jihad – förstått som militär kamp.

Detta är avgörande: Muhammed skildras inte i första hand som en mystiker eller andlig guru, utan som en politisk och militär ledare. Strid, expeditioner, strategier, erövringar och behandling av fiender fyller större delen av berättelsen.

Jihad är således inte en marginell tolkning, utan själva kärnan i profetens liv. När muslimer genom århundradena har sett Muhammed som en förebild, har de sett en krigare och statsbyggare lika mycket som en religiös lärare.

Politisk islam – profetens arv

Detta har djupgående konsekvenser. Islam framstår inte bara som en religion utan som en total ordning: en kombination av tro, lag, politik och kultur. Till skillnad från judendomens halakhah, som uttryckligen underordnar sig ett samhälles sekulära lagar, gör sharia anspråk på överlägsenhet.

Det är Muhammeds liv som gör detta möjligt. Han började som predikant i Mecka, men blev en politisk ledare och befälhavare i Medina. Hans exempel ger islam en dualitet. När man är svag: framstå som pacifist. När man är stark: agera med makt. Denna strategi, som förkroppsligas i Koranens abrogationsprincip (att de senare, mer aggressiva uppenbarelserna åsidosätter de tidigare), har sina rötter i profetens egen livshistoria.

Profet-centrism i praktiken

När man diskuterar islam idag är det lätt att reducera samtalet till abstrakta termer som ”radikalisering” eller ”islamism”. Men detta döljer verkligheten: Det handlar inte om avvikelser eller extrema varianter, utan om en konsekvent efterföljelse av profeten.

Muhammed är den normativa modellen. Och den muslim som vill vara trogen kan inte sätta sig över profeten. Frågorna om jihad, kvinnans ställning, relationen till icke-muslimer och rätten att kritisera islam är således frågor som inte kan lösas genom ”reformer” utan att bryta mot profetens exempel.

En verklighet som Väst föredrar att ignorera

För västvärlden är detta obehagligt. Vi tycker om att tro att religion kan privatiseras, reduceras till ett trossystem eller en etisk inspiration. Men islam är annorlunda. Den är oupplösligt kopplad till en historisk person vars liv har nedtecknats i detalj och gjorts normgivande för all framtid.

Det är därför Muhammeds betydelse inte bara är historisk, utan i högsta grad politisk. Islam kan inte skiljas från profetens liv, så som vi känner det från hadith och sira. Och det är detta som gör islam till något mycket mer än en religion i västerländsk mening: Det är en total modell för samhälle och makt, byggd på en man och hans exempel.

När man säger att Muhammed är islam är det inte en retorisk överdrift. Det är en exakt beskrivning. Utan Muhammed – ingen islam. Och med Muhammed – ett system som ger svar på allt, från vardagslivets minsta detalj till krigets brutala regler.

Detta är både islams styrka och dess största utmaning i mötet med den moderna världen. Så länge profeten är det oföränderliga mönstret kommer hans liv – med allt vad det innebar av krig, makt och dominans – att vara lika normgivande i dag som på 600-talet.