₁Jesus gick till Olivberget. ₂Tidigt på morgonen var han tillbaka i templet. Allt folket samlades kring honom, och han satte sig ner och undervisade. ₃De skriftlärda och fariseerna kom då dit med en kvinna som hade ertappats med äktenskapsbrott. De ställde henne framför honom ₄och sade: »Mästare, den här kvinnan togs på bar gärning när hon begick äktenskapsbrott. ₅I lagen föreskriver Mose att sådana kvinnor skall stenas. Vad säger du?« ₆Detta sade de för att sätta honom på prov och få något att anklaga honom för. Men Jesus böjde sig ner och ritade på marken med fingret. ₇När de envisades med sin fråga såg han upp och sade: »Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne.« ₈Och han böjde sig ner igen och ritade på marken. ₉När de hörde hans svar gick de därifrån en efter en, de äldste först, och han blev ensam kvar med kvinnan framför sig. ₁₀Jesus såg upp och sade till henne: »Kvinna, vart tog de vägen? Var det ingen som dömde dig?« ₁₁Hon svarade: »Nej, herre.« Jesus sade: »Inte heller jag dömer dig. Gå nu, och synda inte mer.«

Joh 8:1-11

Denna text är vad vi idag kallar berättande text.

Den finns inte i de äldsta manuskripten, men kyrkofäderna beslutade att berättelsen skulle ingå i Johannesevangeliet. Det finns många olika förklaringar till varför, men jag tycker att vi bör ha tillräcklig respekt för dem som fattade detta beslut för att tro på dem när de säger att den hör hemma här. Kraven för att texter skulle bli en del av Bibeln var mycket strikta. Berättelsen om Jesu möte med kvinnan som skulle stenas är oavsett en av de texter som har förmågan att skapa något nytt, att förändra själen hos dem som läser den.

Vi bevittnar ett av många möten där Jesus introducerar en ny norm, ett nytt sätt att se på människor, och som vanligt agerar Jesus på ett sätt som är nästan provocerande gott för sina anhängare. I andra sammanhang, till exempel när han berättade liknelsen om den förlorade sonen, förstod lyssnarna mycket väl att fadern i liknelsen representerade Gud, och att Gud var så full av godhet att han kunde uthärda även den yttersta förolämpningen. Det viktigaste var att få sin son hem i säkerhet.

Kvinnor som lever i äktenskapsbrott eller söner som kränker sina fäder är alla önskade tillbaka av Gud. Och precis som sin far lät Jesus sig också kränkas när han gav sitt liv för oss.

Det fanns flera skäl till varför kvinnan som begått äktenskapsbrott måste stenas, men notera att Jesus inte svarade direkt på frågan från fariséerna som ville fånga honom i en fälla. Han böjde sig ner och skrev på marken och sade till dem:

”Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne.”

Poängen här är inte att Jesus bagatelliserar synd, utan att han flyttar fokus från straff till barmhärtighet och personlig omvändelse.

Han erkänner att kvinnan har syndat, men ger henne en ny chans att leva rättfärdigt – av den anledningen att den fördömelse som folkmassan uttryckte i själva verket också påverkade dem. Ingen av dem var utan synd.

Denna berättelse visar en revolutionerande förändring i judarnas förståelse av verkligheten; de gick från lag till nåd.

Jesus visar oss att förlåtelse och förvandling är möjliga genom Guds kärlek och nåd. Jesus bryter därför inte lagen – han uppfyller den genom att visa dess sanna syfte: att leda människor till rättfärdighet, inte till döden. Detta är också ett krav som Jesus ställer på sina efterföljare: precis som han mötte människor som var fångade i synd, så ska också vi möta våra medmänniskor.

Och vilken explosiv kraft det fanns i detta budskap! När det gäller kulturella underverk kan ingenting jämföras med kristendomens betydelse, inte bara för kvinnor, utan för hela mänskligheten. För att förstå människans värdighet krävs en andlig uppenbarelse, och den fick vi genom Jesus Kristus. Men människor idag gillar inte att vi påpekar kristendomens betydelse. Vi har lärt oss att tro att vår civilisation föddes under upplysningstiden, när ateismen blev vår frälsning och kristendomen något vi måste befria oss från.

Men då glömmer vi en viktig punkt, nämligen denna: att säga adjö till kristendomen innebär också att säga adjö till Jesu möte med den kvinna som begått äktenskapsbrott och hans budskap om nåd och frälsning. Vi förlorar vår mänskliga värdighet och kastas försvarslösa i armarna på kulturer som inte känner några gränser för sitt hat mot den treenige Guden. Ett hat som har lyckats skapa kulturer där medlemmarna accepterar – ja, nästan kräver – att fäder, farbröder eller bröder dödar en kvinna om hon har kränkt deras ära med sitt beteende.

Obegripliga krafter har varit i arbete när sådana krav blir internaliserade normer, men vi förstår inte vad som händer med oss. I snabb takt förvandlas vi till ett folk som föredrar hat framför kärlek. Men allt vi ser är oss själva som perfekta, så perfekta att vi har rätten, bildligt talat, att stena dem vi avslöjar med synd.

Menar du att det finns kulturer som är värre än vår egen, eller vågar du säga att du kommer att försvara rätten att leva i ett land där man kan vara trygg, även för judar? Försvarar du barnet i moderns livmoder eller barnets rätt till en mor och en far? Tror du att den gröna omställningen är onödig – kanske till och med farlig – eller att statens rätt att tvinga befolkningen att vaccinera sig är ett maktmissbruk? Listan över moderna dödssynder är lång; detta är bara ett urval.

Och om någon skulle ta till vapen och verkligen göra slut på dagens syndare, skulle vi förstå dem.

För i våra egna ögon är vi perfekta och behöver inte Guds nåd.