Donald Trump blir dagligen hånad av vänsterorienterade och liberala kommentatorer. Hans inlägg på sociala medier är kaotiska, hans retorik är brutal och hans diplomatiska stil anses primitiv.

De har därför oerhört svårt att erkänna (eller medge) att Trumps framgångar i Mellanöstern beror på en fundamentalt annorlunda approach till internationell politik, som bryter med årtionden av misslyckad diplomati.

Låt oss titta närmare på detta – och varför endast Trump kunde åstadkomma ett genombrott.

Styrka som en förutsättning

Victor Davis Hanson beskriver hur Trump ”hanterade fiender, allierade och neutrala från en position av styrka, komparativa fördelar och nationell överlägsenhet, i kontrast till de eftergivna och kraftlösa Biden-åren eller Obamas ursäktande hållning”.

Detta är precis kärnan i Trumps Mellanösternstrategi: man förhandlar inte från en position av svaghet eller moralisk självdestruktion.

Detta innebar att Trump tillät Israel att förstöra Hamas militära kapacitet, lamslå Hizbollah och slå tillbaka mot huthierna. Det innebar också att Trump bombade Irans kärnanläggningar och radikalt försvagade landets luftförsvar. När Hamas och Iran kommer till förhandlingsbordet vet de att alternativet inte är fler FN-resolutioner eller bekymrade uttalanden från Bryssel, utan militär förintelse.

Detta står i skarp kontrast till både Obamas och Bidens ursäktande hållning. Terroristorganisationer tolkar sådan tvetydighet som svaghet. När Biden varnade Netanyahu för att gå in i Rafah, och Netanyahu gjorde det ändå, undergrävde det inte bara USA:s trovärdighet, utan sände också signaler till Hamas om att internationellt tryck kunde rädda dem.

Trump eliminerade denna tvetydighet. Hans budskap var tydligt: Israel har USA:s fulla stöd för att försvara sig. Resultatet? Hamas i ruiner och en iransk terroristorganisation betydligt försvagad.

Traditionell realism framför idealistisk symbolpolitik

En annan analytiker, Walter Russell Mead, karakteriserar Trump genom hans förmåga att ”organisera en koalition av realister mot drömmarnas anspråk”. Enligt Mead ligger Trumps styrka i hans bestämda avvisande av diplomatiens tomma ceremonier. Trump var ”entirely transactional. Unlike the Biden administration, he did not libel the Saudis, or demonize Netanyahu, or take seriously any of the past proverbial empty ‘peace plans’ of a corrupt UN or of terrified Europeans”.

Istället erbjöd Trump konkreta fördelar: handelsavtal, militärt skydd, tillgång till amerikanska marknader, tekniskt samarbete inom artificiell intelligens och robotteknik.

Ett exempel är Qatar: Trump lovade ett försvarsavtal, men gjorde klart att varje fortsättning av Qatars dubbelspel – att vara värd för både amerikanska baser och Hamasledare – skulle få konsekvenser. När Israel bombade Hamas ledning i Doha fick Qatar ett tydligt budskap. Emiratet söker nu amerikanskt skydd på amerikanska villkor.

Ett annat exempel är Gulfstaterna: Trump använde Abrahamavtalen och hot om handelsrestriktioner för att säkerställa att moderata arabstater finansierar återuppbyggnaden av Gaza och håller Hamas politiskt nere. Alla parter gynnas av avtalet. Det handlar inte bara om symboliska deklarationer.

Detta skiljer sig fundamentalt från den europeiska approachen, där ”fredsprocesser” urartar till permanenta institutioner som sysselsätter tusentals diplomater i hopplösa förhandlingar utan konsekvenser för någon. Trumps metod är brutal i sin enkelhet: alla får något om de genomför avtalen. Ingen får något utan att följa avtalen.

Orubblig tydlighet i allianser

Enligt Matthew Continetti har Trump varit tydlig i sin relation till Israel i mer än ett decennium. Detta är kanske Trumps mest underskattade styrka: fullständig förutsägbarhet i vem han stöder.

Där Biden-administrationen sände blandade signaler – vapenleveranser kombinerat med offentlig kritik av Netanyahu, sympati för Israels säkerhetsbehov blandat med oro för de ”humanitära förhållandena” i Gaza – eliminerade Trump alla tvivel.

Han flyttade den amerikanska ambassaden till Jerusalem, erkände Israels suveränitet över Golanhöjderna och drog tillbaka USA från Iran-avtalet. När kriget bröt ut stödde han Netanyahu utan förbehåll.

När Amerikas fiender vet att USA står 100 procent bakom sina allierade blir de mer försiktiga. Och när Amerikas allierade vet att stödet är orubbligt blir de mer självsäkra i sina militära operationer.

Det motsatta gällde under Obama, då Israel ständigt var tvunget att se sig om över axeln för att säkerställa amerikanskt stöd innan man beslutade sig för att agera. Denna osäkerhet förlängde konflikterna och gav terroristorganisationer hopp om internationell intervention till deras fördel. De europeiska ledarnas symboliska erkännande av en palestinsk stat (av rädsla för invandrade terrorister och våldsamma demonstranter från Gaza) tolkades i Ramallah och Teheran som ett tecken på västvärldens svaghet.

Trump sände en annan signal: Israel får vinna, och ingen kommer att komma Hamas till undsättning. Trumps metod Men Trump har levererat resultat – gisslan är nu hemma, Hamas har besegrats, Hizbollah har lamslagits och Irans kärnvapenprogram har delvis förstörts. Det är mer än någon annan amerikansk president har uppnått i Mellanöstern sedan Camp David-avtalet.

Metoden?

Trump underkastar sig inte de sedvanor som har gjort Mellanöstern-diplomatin till en symbol för maktlöshet. Han ignorerar FN:s moraliserande, Europas dubbelmoral och mediernas hysteri. Istället fokuserar han på resultat.

Detta kan verka primitivt för dem som har växt upp med tanken att internationell politik handlar om multilaterala processer och ”dialog”. Men för familjerna till de gisslan som nu håller sina nära och kära i sina armar är Trumps metod effektiv. Och till syvende och sist är det resultaten som räddar liv.