Världen förändras så snabbt att det är svårt att hänga med. Uppgiften blir inte lättare av att mainstreammedierna antingen inte har en aning om vad som händer, eller så ljuger, förvränger och döljer de om de vagt anar att något nytt har uppstått.

1919 publicerade den amerikanske journalisten och kommunisten John Reed sin banbrytande bok Ten Days That Shook the World, en hagiografisk skildring av oktoberrevolutionen 1917 som förde de revolutionära bolsjevikerna till makten i det som några år senare skulle bli Sovjetunionen. Reed gjorde ingen hemlighet av sin entusiasm, och Vladimir Lenin själv skrev förordet till boken. Oavsett vad man tycker om bokens tolkning av historien har många – däribland den amerikanske Rysslandsexperten George Kennan – hyllat den som ett litterärt mästerverk.

Sedan Donald Trump tillträdde Vita huset den 20 januari i år har vi upplevt vad man med rätta kan kalla ”Tio månader som skakade världen”, och kanske kommer det en dag att skrivas en bok som lyckas beskriva och sammanfatta dessa ibland förvirrande händelser.

Om man vill förstå Donald Trump och hans administrations beteende på den internationella arenan måste man utgå från den värld som Trump ser – snarare än att påtvinga honom en värld som man själv skulle vilja se.

Trump är affärsman och realist. Från sin affärserfarenhet vet han att för att något ska lyckas måste det gynna alla. En affärsman som bara tänker på att fuska och fylla sina egna fickor kommer att ha en kort karriär om det han säljer inte tilltalar kunderna. Man måste möta kunderna där de befinner sig, inte där man tycker att de borde befinna sig.

I storpolitiken innebär denna inställning att Trump har övergett USA:s tidigare moraliserande på den internationella arenan. Man måste acceptera länder och regimer som de är, istället för att försöka höja dem till att bli avläggare av den amerikanska självbilden. Om de inte är demokratier, om de nonchalerar mänskliga rättigheter eller jämställdhet, finns det lite som USA kan eller bör göra åt saken. Men om ett land direkt skadar amerikanska intressen finns det skäl att ingripa med de medel som USA har till sitt förfogande. Det är vad Trump-administrationen har gjort med Nato.

I detta sammanhang gjorde USA klart att om européerna inte ville betala sin del av alliansens kostnader, skulle de inte räkna med amerikansk hjälp. Detta fick snabbt européerna att ändra kurs och öka sina försvarsutgifter avsevärt.

Detsamma gäller Trumps hållning till hotet mot yttrandefriheten i Europa. Som vicepresident J.D. Vance tydligt uttryckte i ett berömt/beryktat tal i München i februari: Om europeiska regeringar fortsätter att begränsa yttrandefriheten måste de göra som de finner lämpligt, men då kommer USA att ha liten frihet att försvara vår kontinent. Och när autokraterna i EU vill straffa amerikanska teknikföretag med drakoniska böter om de inte anpassar sig till den ideologi som makthavarna i Bryssel vill använda för att kontrollera vad människor får säga och tänka, kan USA tvingas reagera.

Det fredsavtal som Trump har infört i Mellanöstern (oavsett om det varar eller inte) är just ett resultat av presidentens pragmatiska syn på världen. Det kan mycket väl vara så att många av de regimer som har undertecknat avtalet är avskyvärda ur ett västerländskt perspektiv – och ofta hatar varandra som pesten – men de har alla sina egna intressen att skydda. USA:s uppgift är därför inte att förbättra regimerna, utan att förstå de fördelar de kan få genom att sluta fred istället för att fortsätta med meningslösa krig. I detta sammanhang har Trump lyckats vädja till regimernas ekonomiska intressen: Se, säger han, det finns goda pengar i fred, medan krig är slöseri med pengar.

Trumps realpolitik har gett honom bittra fiender bland konservativa ideologer som fortfarande tror att det är USA:s plikt att säkerställa frihet, demokrati och fri konkurrens i länder som inte vill ha det. Amerikanerna har försökt detta i ett land efter ett annat, och resultatet har varit inget annat än meningslöst blodsutgjutelse och miljarder och åter miljarder slösade dollar. Tänk bara på krigen i Irak och Afghanistan. ”Tio månader som skakade världen” har förhoppningsvis också fått européerna att förbereda sig på en ny världsordning.