₁Detta är vad Gud sade: ₂Jag är Herren, din Gud, som förde dig ut ur Egypten, ut ur slavlägret. ₃Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig. ₄Du skall inte göra dig någon bildstod eller avbild av någonting uppe i himlen eller nere på jorden eller i vattnet under jorden. ₅Du skall inte tillbe dem eller tjäna dem. Ty jag är Herren, din Gud, en svartsjuk Gud, som låter straffet för fädernas skuld drabba barnen intill tredje och fjärde led när man försmår mig ₆men visar godhet mot tusenden när man älskar mig och håller mina bud. ₇Du skall inte missbruka Herrens, din Guds, namn, ty Herren kommer inte att lämna den ostraffad som missbrukar hans namn. ₈Tänk på att hålla sabbatsdagen helig. ₉Sex dagar skall du arbeta och sköta alla dina sysslor, ₁₀men den sjunde dagen är Herrens, din Guds, sabbat. Då skall du inte utföra något arbete, varken du eller din son eller din dotter, din slav eller din slavinna, din boskap eller invandraren i dina städer. ₁₁Ty på sex dagar gjorde Herren himlen och jorden och havet och allt vad de rymmer, men på den sjunde dagen vilade han. Därför har Herren välsignat sabbatsdagen och gjort den till en helig dag. ₁₂Visa aktning för din far och din mor, så att du får leva länge i det land som Herren, din Gud, ger dig. ₁₃Du skall inte dräpa. ₁₄Du skall inte begå äktenskapsbrott. ₁₅Du skall inte stjäla. ₁₆Du skall inte vittna falskt mot din nästa. ₁₇Du skall inte ha begär till din nästas hus. Du skall inte ha begär till din nästas hustru eller hans slav eller hans slavinna, hans oxe eller hans åsna eller något annat som tillhör din nästa.

₁₈När folket blev vittne till åskan och flammorna, till hornstötarna och röken från berget darrade de av fruktan och höll sig på avstånd. ₁₉Och de sade till Mose: »Tala till oss du, så skall vi lyda. Men Gud får inte tala till oss; då kommer vi att dö.« ₂₀Mose svarade: »Var inte rädda! Det är för att sätta er på prov som Gud har kommit, och för att ni alltid skall frukta honom och inte synda.« ₂₁Och folket stod på avstånd medan Mose gick upp mot töcknet där Gud var.

2 Mos. 20:1-21

Vi har haft en mycket speciell vecka. Först bad Den norske kirkens biskopar, på kyrkans vägnar, alla queer-personer om förlåtelse för den behandling de hade utsatts för av kyrkan genom historien. Sedan blev det klart att partiets partiledare och Norges statsminister Jonas Gahr Støre och partiets vice partiledare Jan Christian Vestre medvetet hade ljugit om partiets avsikter under valkampanjen. De gav löften som de visste att de inte skulle hålla.

Det åttonde budet säger att du inte ska bära falskt vittnesbörd mot din nästa. Det betyder att vi inte ska ljuga, utan hålla oss till sanningen. Båda dessa saker verkar vara svåra för Arbeiderpartiet och våra biskopar, och det säger mer om vår egen tid än vi vill erkänna. Vissa kanske säger att våra biskopar inte kan sägas ha ertappats med att ljuga, men med tanke på vad de hävdar att Gud säger i sitt ord är det svårt att säga något annat.

Bibeln är tydlig när det gäller sexualetik, och homosexuella relationer kan inte tillåtas, men biskoparna gillar inte vad Gud säger och tillåter sig att åsidosätta vad Han tycker i frågan. De åsidosätter inte bara Guds bud, utan ber också homosexuella om ursäkt för vad Gud säger.

Och då måste vi dra en parallell till den anklagelse Jesus mötte när han förlät synder.

Men Jesus kunde förlåta synder eftersom han var Gud. Biskoparna är inte det, men de agerar ändå med samma auktoritet när de upphäver Guds ord om vad som är tillåtet och vad som inte är det. De tillåter inte bara dessa handlingar, utan hävdar också indirekt att det är en synd att inte hålla med dem. Med andra ord hävdar de i praktiken att Gud syndade när han gav judarna lagen, eller att tiden har gått förbi honom, att vi nu vet bättre.

Det är samma sak som att säga att en flod kan flyta uppåt, för det är onekligen märkligt att se skapelsen kritisera Skaparen.

Det är sanningen som attackeras, och därmed Gud själv. Han är inte längre relevant för våra ledare.

Det finns ingen anledning att tro att sanningens Gud har eller har haft någon betydelse för socialdemokratin, men det betyder inte att lögner alltid har varit en del av partiets kultur. Utmaningen är att postmodernismen påverkar oss på ett sätt som förstör respekten för alla klassiska dygder. Att tala sanning, eller ens tro på sanningen, har blivit irrelevant för de flesta av dagens politiker, vilket vi såg när den norska regeringen, i sin nya handlingsplan för vår sexuella hälsa, inklusive landets HBTQ-samhälle, lade detta ansvar på hela befolkningen. Kyrkan har nu böjt sig för detta krav med sin ursäkt till samma grupp.

Våra ledare har blivit tillräckligt mäktiga för att bestämma naturens ordning och kräva att folket lyder. Allt beror på vad de själva tror, och i en sådan kultur kan varken kristen tro eller antikens dygder frodas.

Vi bör därför inte vara förvånade över att partiets ledning ertappades med att ljuga. När lögnerna har tagit över blir det allt svårare att förhålla sig till sanningen.

Arbeiderpartiets lögner under valkampanjen är ett angrepp på demokratin; det kan inte repareras med en ursäkt. Men det är uppenbarligen för mycket begärt att lögnerna ska få konsekvenser. Det är därför dags att vi diskuterar vad detta säger oss.

För här möts kyrkans biskopar och partiledningen i sin förståelse av vem som är källan till makten. Liksom kyrkan dikterar Gud, dikterar socialdemokratin folket. Det är svårt att se att det finns några bud som är undantagna från deras allmakt. När lögner tar över från sanningen blir allt tillåtet.