De stora statsvetarna – från Tocqueville till Arendt – skulle inte ha blivit förvånade. De förstod tidigt att demokratier inte främst dör på grund av yttre fiender, utan på grund av sin egen långvariga säkerhet. När folket börjar söka skydd från friheten har republiken redan börjat upplösas inifrån. Det är inte tyrannen som förstör demokratin, utan den offentliga förvaltningen som höjer sig själv till rollen som moralisk kompass.

Weber kallade det för ”byråkratins järnbur”. Ett system som är så effektivt, så rationellt och så noggrant reglerat att det i slutändan inte behöver några politiska ledare – bara administratörer av processen. I en sådan bur är makt inte längre en fråga om vilja, utan om rutin. När allt mäts, registreras och hanteras förlorar medborgarna sin plats som deltagare och blir föremål för administration. Friheten försvinner inte med en smäll, utan med en form.

Detta är den moderna statens verkliga triumf: den kan styra utan att synas. Den behöver ingen kung, för folket har lärt sig att lyda sina egna algoritmer. Det som en gång var politik – det vill säga kampen mellan olika synsätt på det goda livet – har nu reducerats till riskreglering. Staten agerar som terapeut, inte som härskare. Den lovar säkerhet, inte frihet. Och med säkerhet följer lydnad, tyst och utan dramatik.

Arendt kallade det ”den administrativa människan” – en varelse som inte längre frågar vad som är rätt, utan vad som är tillåtet. Demokratin blir ett ritual där folket fortfarande röstar, men där resultatet aldrig påverkar de strukturer som faktiskt styr. Valet är en symbolisk handling, inte en maktöverföring. Byråkratin, underrättelsetjänsten och teknokratin bildar en ny aristokrati – inte vald, inte avsättbar, utan permanent.

Den amerikanska staten har blivit ett sådant system. Det är inte längre den liberala republik som Tocqueville beundrade, utan en hypermoraliserande maskin som trivs med att definiera sina medborgares psyke. Där kungen en gång krävde skatter, kräver staten nu samtycke – i språk, moral och berättelser. Det är inte längre en regeringsform, utan en antropologisk modell: ett försök att forma mänskligheten efter sin egen bild.

Det är därför de nya ”No Kings”-protesterna är så avslöjande. De är inte ett uppror mot makten, utan mot verkligheten – mot känslan av att makten inte längre kan personifieras. Det är lättare att hata en människa än att ifrågasätta ett system. Det är säkrare att marschera mot en kung som inte existerar än att se direkt på den anonyma stat som faktiskt styr.

Hannah Arendt skrev att totalitarism inte börjar med våld, utan med isolering. Människor slutar delta i samhället som medborgare och drar sig tillbaka som individer som vill bli skyddade. När samhällets energi skiftar från ansvar till rädsla öppnas dörren för den ”instrumentaliserade staten” – ett system som inte behöver övertyga, bara administrera. Det kallar sig demokratiskt eftersom folket fortfarande får rösta, men i praktiken har dessa röster ingen betydelse, precis som applåder i en teater som ingen längre tror på.

Weber skulle kalla det rationell legalitet – en ordning där lydnad inte krävs, men förväntas. Och förväntan är tillräckligt. Den djupa staten behöver inte konspiration, den behöver kultur. Den upprätthåller sig själv genom normer, procedurer och språkbruk. Den frodas på rädsla, men växer på anständighet. Den är inte illvillig – bara självsäker.

Därför är frågan inte längre vem som styr, utan vad som styr. Vem definierar ramen för debatten, vem äger begreppen, vem bestämmer vad som är ”tillräckligt sant” för att publiceras? I dag är makten inte fysisk, utan semantisk. Den som kontrollerar orden kontrollerar verkligheten. Det är därför kampen om språket har blivit den verkliga politiska frontlinjen.

När ordet ”frihet” betyder säkerhet och ”tolerans” betyder lydnad, har folket förlorat sitt språk – och därmed sin makt. Det var detta Orwell varnade för: ett samhälle där till och med tankarna formas av det språk man får använda.

De gamla statsvetarna såg det komma. De visste att demokrati utan andligt motstånd skulle bli sin egen motsats – en stat som styr i folkets namn, men utan folkets deltagande. De kallade det ”majoritetens tyranni” – inte i form av en majoritet, utan i form av konsensus. När alla tänker likadant för att det är säkrast, har demokratin i praktiken upphört att existera.

Och så står västvärlden där återigen – med tomma ritualer, högtidliga val, men utan den moraliska risk som verkligen definierar frihet. Den djupa staten har inte släppt sin mask för att förstöra demokratin. Den behöver helt enkelt inte längre bära masken.

Den verkliga kungen är systemet självt.