Vi är på väg utför. Och det går allt snabbare. Det finns fler än bara skattemässiga skäl att flytta utomlands. Om du inte tycker att Ungern eller Polen är så spännande, verkar Schweiz vara ett bra alternativ. Så flytta till Schweiz, men inte till World Economic Forum i Davos!

Boken Ryk og Reis (Packa och dra) av Carl Shiøtz Wibye är en underhållande, lättläst och informativ bok. Den är en blandning av jämförande politisk analys, en landsrapport om Schweiz och ett personligt politiskt manifest, varvat med skarpa iakttagelser från någon som både har upplevt Schweiz inifrån och sett Norge utifrån. Detta ger perspektiv.

Boken är underhållande med sina många anekdoter från första hand om schweizarna, deras land och deras historia. Sådana anekdoter säger ofta mer än alla slags statistiska uppgifter och hårda fakta, som boken också är full av. Här finns en rikedom av både kvalitativ och kvantitativ information, information som inte finns i CIA:s eller utrikesministeriets landsrapporter.

Shiøtz Wibye har tillbringat flera år i Schweiz, uppenbarligen både inom och utanför utrikesförvaltningen. Han har därför upplevt schweizarna som en utlandsboende norrman skulle uppleva dem, och inte nödvändigtvis som schweizarna upplever sig själva. Boken är särskilt relevant för alla som planerar att ”packa och flytta” och bosätta sig i Schweiz, av skatteskäl eller andra skäl.

Boken är väl värd att läsa, inte bara för skatteflyktingar, utan för alla som vill lära sig mer om detta unika land med sina folkomröstningar och solida demokratiska traditioner, sin väpnade och framgångsrika neutralitetspolitik och sin starka ekonomi. Schweiz har många likheter med Norge, men trots detta har landet utvecklat ett helt annat politiskt system.

Shiøtz Wibye är statsvetare och karriärdiplomat. Han har tydligt tagit fasta på Stein Rokkans jämförande analys av små demokratier, och i synnerhet jämförelsen mellan Norge och Schweiz, två små och perifera länder med många historiska likheter, men som har gått olika vägar.

Liksom Stein Rokkan tittar Carl Shiøtz Wibye på hur grundläggande historiska utvecklingsprocesser som nationsbyggande, reformation, industrialisering och demokratisering har skapat olika politiska konfliktlinjer och bland annat en stark centrum-periferi-axel i båda länderna. Den starka perifera protesten har bidragit till att båda länderna för närvarande står utanför EU. Schweiz i verkligheten, Norge endast formellt.

Medan de schweiziska folkvalda representanterna lade fram EES-avtalet för väljarna 1992, smög den centrala eliten i Norge in landet i EU genom bakdörren 1994, utan folkomröstning om EES-avtalet, vilket väljarna i Norge inte hade möjlighet att yttra sig om.

Schweiz har istället utvecklat ett nätverk av bilaterala avtal med EU. Detta har gett schweizarna full tillgång till EU:s inre marknad, samtidigt som de har kunnat behålla sin suveränitet. Detta har fungerat mycket bra och är en betydligt mer demokratisk modell – en modell att efterlikna och ersätta det norska EES-avtalet med. Båda länderna har stabila flerpartisystem som kännetecknas av konsensus och högt valdeltagande, men de skiljer sig åt särskilt när det gäller graden av fragmentering och centralisering.

Norge har utvecklat en mycket centraliserad modell med en dominerande stat och en betydande maktöverföring från väljarna till politikerna, vilket återspeglades i EES-frågan.

Schweiz, med sina starka regionala kantoner, har utvecklat en decentraliserad federation med direkt demokrati, omfattande användning av folkomröstningar och stark lokal förvaltning, där väljarnas makt i stort sett förblir intakt.

Trots den regionala fragmenteringen i Schweiz, eller kanske just på grund av den, är det slående att Schweiz, som är relativt fattigt på naturresurser, har utvecklat en stark, differentierad och innovativ kunskapsbaserad ekonomi – i motsats till Norge, som med sitt överflöd av naturresurser har utvecklat en praktiskt taget monoekonomi baserad på petroleumverksamhet i Nordsjön.

Med vår rika tillgång till naturresurser skulle man kunna tro att Norge kunde ha varit både en stark petroleum-ekonomi och en diversifierad och innovativ kunskapsbaserad ekonomi, med starka industriella värdekedjor i fastlandsekonomin.

Många ekonomer anser att Norge kunde ha varit ett ”Schweiz på steroider” om vi hade haft mer framsynta politiker som hade använt en del av oljeintäkterna till innovation och utveckling av landets infrastruktur.

Men så är inte fallet. BNP per capita är 20 % högre i Schweiz än i Norge, med högre sysselsättningsgrad i starka sektorer som finans, läkemedel och finmekanik. Den schweiziska francen har ökat i värde med över 250 % mot den norska kronan bara sedan millennieskiftet.

Kan det vara så att det finns ett samband mellan dessa två faktorer? Kan det vara så att bristen på naturresurser har gjort schweizarna mer innovativa och hårt arbetande, precis som danskarna, som inte heller har några naturresurser att tala om, medan oljan har gjort staten ännu mer dominerande och befolkningen latare i Norge?

Det finns många tecken som tyder på att så är fallet. Inget annat OECD-land har en så stor offentlig sektor, så många anställda inom den offentliga sektorn och så många som lever på socialbidrag som Norge. Och innovationstakten i Schweiz är mycket högre. Schweizarna kan göra mer än bara tillverka gökur.

Schweiz ligger på första plats i det globala innovationsindexet för 14:e året i rad. Norge ligger på 23:e plats. FoU-investeringarna som andel av BNP är över 33 % högre i Schweiz. Per capita är de dubbelt så höga. I Schweiz lämnades 9.410 patentansökningar per miljon invånare in 2023. I Norge var det bara 150. Och riskkapitalinvesteringarna är tre gånger högre. Dessutom är universiteten mycket bättre. ETH Zürich och EPFL rankas på 7:e respektive 26:e plats globalt, medan Universitetet i Oslo rankas på 117:e plats, NTNU på 292:a plats och NHH ännu längre ner på listan.

I Norge har vi också ett skattesystem och en förmögenhetsskatt som hämmar innovation och viljan att ta risker för att investera i innovation. Detta bidrar till den stadiga ökningen av statligt ägande och stagnationen i fastlandsekonomin.

Här går Shiøtz Wibye in på detaljer. Detta är särskilt intressant för entreprenörer, riskkapitalister och förmögna personer som drabbas hårt av förmögenhetsskatten i Norge. Det är värt att notera att även om förmögenhetsskatten är mycket lägre i Schweiz, varierar den avsevärt mellan olika kantoner. Om du vill flytta till Schweiz av skatteskäl är det viktigt vilket kanton du väljer.

Den mycket svagare ekonomiska utvecklingen i Norge under de senaste åren har sannolikt också att göra med de schweiziska politikernas starkare band till väljarna, samt väljarnas mer direkta inflytande på politiken i Schweiz.

Kan det vara så att lokal demokrati och den starka direkta demokratin i Schweiz leder till mer ansvarsfulla och kompetenta politiker – politiker som bedriver en mer nykter och rationell ekonomisk politik?

Schiøtz Wibye ställer frågan implicit, men ger inget definitivt svar.

Det finns dock många tecken som tyder på att så kan vara fallet. Den mest slående skillnaden mellan Schweiz och Norge, rent politiskt sett, är att det i Schweiz är folket självt som styr genom högutbildade och välkvalificerade deltidsanställda politiker. Få har politik som karriärväg. Och de har ett tidsbegränsat och begränsat politiskt mandat.

Den norska politiken präglas dock [liksom den svenska; reds. anm.] i allt högre grad av rena partihackare och karriärpolitiker med starka politiska nätverk, men utan yrkeserfarenhet och bakgrund utanför politiken, och ofta med mycket låg utbildning. Partisystemet ger dem dock omfattande befogenheter. Och de hålls sällan, om någonsin, ansvariga.

Detta har uppenbarligen konsekvenser för politiken. Och det måste finnas något. För i Norge har vi olja, gas, vattenkraft, fisk och mineraler i överflöd, men vi lyckas inte utnyttja vår ekonomis potential på samma sätt som schweizarna.

En annan grundläggande skillnad jämfört med Norge, som vittnar om politisk klokhet och framsynthet, är Schweiz politik om väpnad neutralitet. Trots att Schweiz ligger inklämt mellan europeiska supermakter har landet lyckats hålla sig utanför båda världskrigen och undvika att bli indraget i USA:s och Europas ändlösa krig i Mellanöstern.

Schweiz väpnade neutralitet är central för landets identitet, där neutralitet inte innebär passivitet och bristande försvarsförmåga, som var fallet i Norge under mellankrigstiden och efter kalla kriget, när Norge avvecklade 85 % av sina väpnade styrkor.

Denna politik går tillbaka till Wienkongressen 1815, där de stora europeiska makterna erkände Schweiz neutralitet, under förutsättning att landet upprätthöll ett tillräckligt starkt nationellt försvar för att säkerställa sin integritet, något som norska politiker hade försummat 1940 och försummat igen med försvarsreformen vid millennieskiftet.

De tre huvudsakliga skillnaderna mellan två i övrigt ganska likartade länder är först och främst Schweiz starka direkta demokrati, dess framgångsrika politik för väpnad neutralitet och dess framgångsrika ekonomiska politik.

Carl Shiøtz Wibye belyser dessa frågor, tillsammans med en rad andra faktorer, i sin bok Ryk og Reis. Den är väl värd att läsa för alla som vill förstå mer om både Schweiz och Norge. Och den är särskilt läsvärd för dem som funderar på att flytta till Schweiz. Jag skulle hellre lägga den här under julgranen än Jens Stoltenbergs självbelåtna självbiografi På min vakt. Den förtjänar knappt 2 av 6.

Jag ger Ryk og Reis en stark 5:a.