När man följer den offentliga debatten slås man av en sak: det är sällan något riktigt överraskande sägs. Man uttrycker oro, lägger till nyanser, söker balans. Allt är civiliserat, mycket är väl genomtänkt, men det mesta är också ganska irrelevant.

Jag vet inte om detta beror på särskild press i form av censur, rädsla för att säga vad man tycker, skuggcensur genom algoritmer eller brist på pluralism i medierna. I vilket fall som helst är vi på väg mot en debatt utan drama, utan intensitet, utan verklig konfrontation.

Frågan är: var finns de intellektuella vi behöver?

Intensitet och mod som kännetecken

Vi känner inte till många i den danska och nordiska traditionen. Inte heller i den engelsktalande världen. Men i Tyskland är det en välkänd typ. Karl Heinz Bohrer och Enzensberger kan nämnas. Men också levande personer som Botho Strauß, Sloterdijk och Safranski. I Frankrike kan Michel Houellebecq och Alain Finkielkraut nämnas.

Denna typ insisterar så envist på intellektuell autonomi att de ofta blir isolerade. De vägrar att anpassa sig till politiskt korrekta gemenskaper. Bohrer kallade sig själv för en ”Störenfried” – en bråkmakare. Dessa intellektuella odlar intensitet som en form av kognition. Inte pragmatiska kompromisser, utan existentiell konfrontation. För dem måste äkta tänkande vara laddat med energi, estetisk kraft, vitalitet och passion.

De ser lat, harmonisökande, konsensusinriktad debatt som ett uttryck för andligt förfall.

Provokation är inte ett mål i sig – ofta är dessa intellektuella fritt tänkande konservativa – utan ett nödvändigt medel. Att provocera innebär att tvinga både läsaren och samhället att ifrågasätta sina egna värderingar. Provokation måste skapa sprickor i den normala förståelsen. Öppna upp nya horisonter av kunskap.

Sann insikt uppstår ofta när det allmänt accepterade faller bort, när medborgarna konfronteras med existentiella brytningar och paradoxer.

Konfrontation är centralt. Att våga insistera på obekväma frågor. Att bryta med konsensus. Att stå fast vid sin radikalism, även när det leder till isolering och skandal.

Aktuella teman

Det är en sak att beskriva den typ av intellektuell vi behöver. Men hur uttrycks detta intellektuella engagemang i aktuella teman? Låt oss titta på några exempel.

Immigration: De som söker konsensus talar om ”integrationsutmaningar”, medan konfrontativa intellektuella som Houellebecq målar upp en helt annan bild – underkastelse under islam – och talar klarspråk: integrationen har misslyckats. Ur denna insikt växer vår tids viktigaste stridsrop fram: remigration.

Trump: Konformisten är ”oroad över demokratin”. Den skandaliserade ser Trump som demokratins svar på elitens förakt för folket. Trump är inte orsaken, utan symptomet – på den härskande klassens misslyckande. En amerikansk intellektuell som Chris Rufo är ett exempel på en modig tänkare inom detta område.

Kriget i Ukraina: Även här går den fria tänkaren sin egen väg, och även här leder det ofta rakt in i en shitstorm. Han eller hon kallas ”putinist”, och den danska politikern Marie Krarup är ett bra exempel. Här uttrycks en annan åsikt än den konformistiska: om Natos expansion, om förlusten av den liberala världsordningen, om varningarna mot eskaleringen av säkerhetsdilemmat. John Mearsheimer är prototypen på detta område. Konsensusökaren, å andra sidan, ser på kriget med idealistiska ögon.

Woke: Där konsensusökaren söker ”balans mellan yttrandefrihet och hänsyn”, kallar den fredsstörande intellektuelle woke för vad det är: en totalitär rörelse. Västvärldens självhat. Moralismens tyranni. Alain Finkielkraut har skrivit om det fenomen som Roger Scruton – en annan beundransvärd intellektuell – kallade ”förkastelsens kultur”.

Nationalism: Här försvarar den fria och modiga intellektuelle nationen och konfronterar den kosmopolitiska eliten. Bohrer skrev en gång om vad han kallade ”euro-provincialism”. Andra fria andar varnar för det kommande inbördeskriget. Det ultimata tabut. Inte ”vi måste undvika polarisering” – utan en konfrontation med det som ingen vill se. Enzensbergers bok Med sikte på inbördeskrig är ett betydelsefullt verk i denna intellektuella tradition.

Det är intensitet. Den skandaliserade intellektuelle sätter något på spel – karriär, popularitet, acceptans. Sanningen är obekväm. Texter skrivna av intellektuella av denna typ har potential att förändra, inte bara informera. Vissa minns man till och med årtionden senare. Som Botho Strauß essä Tiltagende bukkesang.

Varför vi behöver intellektuella

Vi behöver intellektuella som har den existentiella modet att driva en kultur framåt istället för att bara hantera dess nedgång. Som skapar medvetenhet istället för bekräftelse.

Nordisk kultur är en konsensuskultur. Det finns mycket gott att säga om det. Men inte när vi vill ha fred och harmoni i debatten. Kulturellt sett dödar det oss. Demokrati frodas inte på enighet, utan på konfrontation. Sanningen föds inte i dialogens mysiga vardagsrum. Intensitet är inte ett problem. Det är en förutsättning för kulturellt överskott.

Vi lever i en tid av shitstorms. Moralismen har gått överstyr. Den skandaliserade intellektuelle straffas och anklagelserna haglar: rasist, fascist, konspirationsteoretiker. Så vi väljer det säkra alternativet. Det pragmatiska. Det moderata. Det döda.

Sapere aude

Den kritiska allmänheten behöver en Bohrer och en Strauß. Vi har Brinkmann i överflöd – pålitlig, lärd, men också ofta ofarlig. Var finns de intellektuella som vågar sätta något på spel? Som insisterar på intensitet snarare än harmoni? Som konfronterar etablissemanget istället för att förvalta det?

Sapere aude. Våga använda ditt intellekt. Inte bara som en skål, utan som en personlig investering.