Det är inte överraskande att återvandring har blivit ett viktigt debattämne. Hittills är det få som försvarar remigration, även kallat återvandring. De flesta är upprörda. Här är tre aktuella, danska ledartexter:

Ekstra Bladet: ”Hjärtlöst och laglöst”. Politiken: ”Föraktlig attack mot danska muslimer”. Jyllands-Posten ser ett hot mot rättsstaten. Och Morten Messerschmidt stämmer nu Martin Lidegaard från Det Radikale Venstre för att han sagt att Dansk Folkeparti (DF) vill skicka människor till interneringsläger på grund av deras hudfärg.

Ämnet är relativt nytt, och därför finns det många oklarheter och olika åsikter. Vissa avvisar återvandring som omänskligt och i strid med rättsstatsprincipen. De anklagar många på högerkanten för att tro att alla utlänningar från vissa delar av världen ska skickas hem, oavsett deras individuella beteende. Jag tycker att detta är en grov överdrift. I vilket fall som helst anser jag att båda ståndpunkterna är felaktiga.

Sanningen är att återvandring både är moraliskt nödvändigt och kan – och bör – genomföras inom ramen för rättsstatsprincipen.

Den moraliska grunden

Den moraliska grunden handlar om vad vi kan hålla människor moraliskt ansvariga för.

Man kan inte välja sin etnicitet. Man kan inte välja var man föds. Därför är det inte rättvist att straffa eller belöna människor enbart på grundval av deras etniska bakgrund.

Man kan dock välja sina handlingar. Man kan välja att begå brott – eller inte. Man kan välja att assimileras i danska värderingar och bidra till det danska samhället – eller avvisa det. Man kan välja att försvara sitt land – eller bekämpa det.

Det man är fri att välja kan man även hållas ansvarig för.

Därför måste återvandringspolitiken baseras på beteende och val. Inte på hudfärg eller geografiskt ursprung. Detta är den enda moraliskt försvarbara ståndpunkten – och den enda som respekterar människors värdighet som ansvariga individer.

Konkret innebär detta:

Kriminella utlänningar måste utvisas. Konsekvent. Från den första domen för grova brott enligt strafflagen. Oavsett ursprung. De har brutit sitt kontrakt med samhället, och nationen har ingen skyldighet att behålla dem.

Avvisade asylsökande ska repatrieras. Detsamma gäller personer som har erhållit medborgarskap genom bedrägeri. De har aldrig haft rätt att vara här. Deras fortsatta närvaro är i sig olaglig. Det finns inget moraliskt dilemma här.

Asylmigranter bör repatrieras när förhållandena tillåter det. Asyl är per definition tillfälligt skydd, inte permanent uppehållstillstånd. När behovet av skydd upphör, upphör också rätten till asyl. Detta är både moraliskt ärligt och juridiskt korrekt. Vi lovade tillfällig säkerhet, inte permanent uppehåll.

Men hur är det med dem som inte är brottslingar, inte är avvisade asylsökande, men som inte heller bidrar till det danska, svenska eller norska samhället? Till exempel de som får socialbidrag eller islamister?

Respekt för ingångna avtal

Här kommer det andra avgörande elementet: när ett land lagligen har beviljat människor uppehållstillstånd eller medborgarskap har vi ingått ett avtal. Detta avtal kan inte brytas ensidigt av staten utan allvarliga orsaker.

Om någon har beviljats permanent uppehållstillstånd i enlighet med gällande regler – efter ett visst antal år av lagligt uppehåll, godkänt språktest [gäller i Danmark; reds. anm.] och utan kriminalitet – har de uppfyllt sin del av avtalet. Att återkalla deras uppehållstillstånd retroaktivt för att de nu inte kan försörja sig själva eller har åsikter som vi inte håller med om strider mot rättsstatsprincipen.

Detsamma gäller medborgarskap. Om det har förvärvats lagligt och utan bedrägeri kan det inte återkallas enbart på grund av bristande ekonomiskt bidrag, tro eller etnisk bakgrund. Det skulle vara retroaktivt. Med andra ord, godtyckligt. Och det skulle undergräva rättssäkerheten.

Men – och detta är avgörande – vi kan och bör använda andra medel för att uppmuntra människor att lämna landet frivilligt:

Ekonomiska incitament: Staten kan erbjuda betydande ekonomisk ersättning –i Danmark upp till 1 miljon danska kronor per person och vid årsskiftet höjer Sverige ersättningen till 350.000 kr per person – för frivillig repatriering. Detta respekterar invandrarnas och deras ättlingars rättigheter, men skapar samtidigt ett starkt incitament. Även med detta belopp kommer kostnaderna för staten att täckas inom tio år.

Avskaffa offentligt stöd till islamiska institutioner och förbjuda utländsk finansiering av till exempel moskéer: Detta kommer också att sätta press på människor som vill leva ett islamiskt liv att lämna landet.

Dansk boendeavgift: I Danmark kan personer från MENAPT-länder (och ursprungsländer som vi traditionellt har problem med) komma att behöva betala en årlig avgift för att behålla sitt uppehållstillstånd. Detta sänder en tydlig signal: det ska inte vara lönsamt att vistas i Danmark som en nettokostnad för samhället.

Framtida krav: Staten kan skärpa kraven för nya uppehållstillstånd och göra långsiktig självförsörjning till ett villkor. Detta gäller inte retroaktivt. Det är en demokratisk fastställelse av framtida regler.

Återkallande på grund av bedrägeri: Medborgarskap och uppehållstillstånd som erhållits genom bedrägeri eller vilseledande kan och måste återkallas. Det finns ingen moralisk skyldighet här.

Den avgörande faktorn är valet. Lojalitet. Handling.

Etnicitet är viktigt eftersom de flesta människor med annan etnisk bakgrund, särskilt de från MENAPT-länderna, inte är assimilerade, och många uppvisar till och med en fientlig kultur. Men det moraliska perspektivet är avgörande: i vissa fall bryter individer detta mönster och blir värdefulla för vårt samhälle. Vi måste inte bara behålla dessa individer, utan också skydda dem och främja dem som förebilder.

Hur ser det ut med framtida invandring?

Varje suverän nation har rätt att demokratiskt besluta vem som får immigrera. Våra nationer har full rätt att säga: Vi vill inte ha invandrare från vissa länder eftersom erfarenheten visar att integrationen av invandrare från dessa länder systematiskt misslyckas.

Det är inte diskriminering av enskilda individer. Det är ett demokratiskt beslut om framtida invandringspolitik baserat på empiriska erfarenheter. Och det riktar sig till människor som vi inte har någon särskild moralisk eller juridisk skyldighet gentemot.