Det är en form av politisk underhållning i sig att se hur vänstern i USA – och i våra länder – griper varje tillfälle att framställa Donald J. Trump som ett hot mot civilisationen. När sex demokratiska kongressledamöter, alla med militär bakgrund, uppmanade amerikanska soldater att vägra lyda order, svarade Trump på Truth Social: ”This is seditious behavior, punishable with death.”

Det var den meningen som skakade vänstern och dess medieaktörer i grunden. Inte demokraternas agerande i sig, inte uppmaningen till militär olydnad från politiska aktörer, utan Trumps reaktion. Demokratiska ledare skyndade sig omedelbart att karakterisera Trumps inlägg som extremt hotfullt och mycket farligt, och uppmanade alla goda amerikaner att omedelbart fördöma landets president.

Fakta blir fascism

”Militären måste följa order – lagliga order. Men det är också viktigt att betona att ingenting är mer amerikanskt än att stödja konstitutionen. Det innebär att om någon får en olaglig order, ska den inte följas. Uniform Code of Military Justice säger att de faktiskt inte får följa en olaglig order.”

Detta sa den demokratiske senatorn Mark Kelly i en intervju med CNN om varför han och de andra demokraterna gjorde videon. Ingen av demokraterna har specificerat några olagliga order som getts till militär personal. Istället uttryckte Kelly oro över regeringens attacker mot båtar som transporterar narkotikasmugglare och aktiveringen av nationalgardet i städer som drabbats av upplopp.

Låt oss först reda ut det stora, dramatiska missförståndet, som naturligtvis inte är ett missförstånd, utan ett effektivt retoriskt grepp från vänsterorienterade kommentatorer: Trump krävde inte att de sex demokraterna skulle avrättas med en sista måltid och en exekutionspluton vid soluppgången. Han konstaterade en juridisk realitet. Representanthusets ledare, Mike Johnson, bekräftade detta för ABC-reportern Rachel Scott:

”Som jag tolkar det beskrev han brottet sedition. Det är ett faktiskt konstaterande. Men juristerna måste naturligtvis gå igenom formuleringen och utvärdera allt detta.”

När Trump skrev ”seditious behavior, punishable with death” kombinerade han populistiskt språk med det strängaste straff som finns för attacker mot staten. Formellt sett är det treason-klausulen, inte sedition, som möjliggör dödsstraff.

Det borde vara lätt att upptäcka dessa retoriska grepp, men det politiska klimatet i vår tid tillåter inte längre sådana manövrer. Ironin går också många förbi: samma aktörer som ropar att presidentens retorik är en fackla har själva kastat anklagelser om förräderi mot Trump i åratal.

Det välanvända förräderikortet

Den amerikanska pressen – särskilt Washington Post, New York Times, MSNBC och Politico – har använt termer som ”treason”, ”traitor”, ”seditious behavior” och liknande termer för att beskriva Trump sedan 2016. Efter valet 2016 omnämndes han som en potentiell ”rysk agent” – vilket enligt amerikansk lag faller under spioneri och därmed är nära besläktat med klassiskt landsförräderi. Efter telefonsamtalet med Ukrainas president 2019 användes ordet treason nästan dagligen i amerikanska medier. Efter den 6 januari 2021 krävde många kommentatorer att Trump skulle utredas för sedition eller treason . Flera skrev uttryckligen att detta borde följas upp med ”the full extent of the law” – väl medvetna om att the full extent i sådana fall enligt lagen kan innebära dödsstraff.

Men under dessa år varnade inga vänsterintellektuella för ”fascistisk retorik” eller ”förhärligande av våld”. Då handlade allt om upplysning, försvar av demokrati, rättvisa och kamp mot auktoritära tendenser.

Det verkliga problemet: olydnad inom militären

Den verkliga skandalen är dock inte Trumps ordval, utan att medlemmar av kongressen uppmuntrar soldater att vägra att lyda order. Men detta förbigås med tystnad eftersom den politiska inriktningen var den rätta. Karoline Leavitt, pressekreterare i Vita huset, identifierade korrekt kärnan i frågan under en presskonferens:

”Låt oss vara tydliga med vad presidenten faktiskt reagerar på, eftersom många här kommer att tala om presidentens reaktion, men inte om vad som fick honom att reagera på detta sätt. Det finns sittande medlemmar i den amerikanska kongressen som samarbetade för att skapa ett videomeddelande till medlemmar av den amerikanska militären – till tjänstgörande soldater, till personer inom den nationella säkerhetsapparaten – där de uppmanade dem att trotsa presidentens lagliga order.”

Offentlig kritik bör först och främst riktas mot de sex som uppmanade till olydnad. Men det skulle kräva principiellt tänkande – något som saknas i dagens diskurs. Istället ser vi att rationell förståelse av lagen drunknar i emotionellt laddad politik.

Det är dags att tona ner dramatiken. Det finns gränser för hur många politiska dramatiska händelser ett samhälle kan hantera samtidigt. När orden förlorar sin mening förlorar debatten också sitt värde. Och när begreppet förräderi reserveras för en enda man är det inte längre en juridisk fråga, utan ett stridsrop.