Plötsligt, en onsdagskväll i november, gör NRK något som det nästan aldrig gör: det beskriver – med egna ord och siffror – hur massinvandringen förändrar Norge till oigenkännlighet.

Detta är en opinionsartikel och uttrycker författarens egna åsikter.

Artikeln om Ullensaker och utvecklingen i flera kommuner är faktiskt explosiv. Den kunde ha publicerats av Document. Skillnaden är att när vi skriver detta stämplas vi som ”högerradikala”. När NRK gör det kallas det ”viktig journalistik”.

Siffrorna som NRK själv presenterar är brutala:

• 1,2 miljoner invandrare eller norska barn till invandrade föräldrar i ett land med 5,6 miljoner invånare.
• Mer än var fjärde person under 50 år har invandrarbakgrund.
• I Ullensaker har andelen skjutit i höjden från 13,9 procent 2010 till cirka 40 procent idag.
• I en förskola i Kløfta har ”drygt 70 procent” av barnen ett annat modersmål än norska.

Detta är inte ”mångfald”. Detta är en snabb demografisk förändring. Och NRK säger det högt och tydligt.

När FrP-borgmästaren Ståle Lien Hansen säger rakt ut att ”den demografiska utvecklingen med en så stor andel invandrare med icke-västerländsk bakgrund utmanar både kommunens ekonomi och frågan om utanförskap”, är det uppenbart ett politiskt nödmeddelande.

Kommunen lägger 30–40 miljoner norska kronor om året på förebyggande arbete i ungdomsmiljöer, långt mer än grannkommunerna. Ändå måste nedskärningar göras. ”Öppen hall” – ett lågt tröskelerbjudande där ungdomar kunde komma, äta och umgås i idrottshallen på kvällarna – stryks från budgeten.

Det är så konkret som det kan bli: när andelen människor utan språkkunskaper, utan arbete och med helt andra förutsättningar ökar, sprängs budgetarna. Det är inte hållbart. Inte i Ullensaker. Inte i Sarpsborg. Inte i Drammen. Inte i Oslo.

Detta är priset för den politik som NRK, Aftenposten, VG och övriga medier har fört i åratal. De har demoniserat alla som har tagit upp dessa frågor.

Lägg märke till hur artikeln är uppbyggd. Först får vi siffrorna. Sedan får vi höra borgmästaren, som med FrP-loggan på jackan försöker slå larm. Sedan får vi höra förskolechefen, som torrt konstaterar att över 70 procent av barnen har ett annat modersmål än norska och att de inte får en enda extraanställd för det – bara ”normal grundpersonal enligt förskolelagen”.

Sedan kommer den obligatoriska motvikten: Arbeiderpartipolitikern och afghanske invandraren Jalil Vahedi, som ”inte ser några problem för kommunen”. Han vill prata om ”mångfald”, om hur den privata sektorn måste involveras och att språk och arbete hänger ihop. Allt detta har vi hört hundra gånger förut. Det är samma lugnande musik: allt kommer att bli bra, vi måste bara ”arbeta med integration”.

Problemet är att resten av hans artikel, publicerad av hans älskade NRK, visar motsatsen.

Sekundär migration innebär att flyktingar först bosätts i en kommun och sedan flyttar vidare till mer centrala områden – ofta där trycket redan är som störst. Ullensaker tar emot allt fler barn från Groruddalen. Många familjer är utan arbete. Vissa är ensamstående föräldrar. Många kämpar för att komma in på arbetsmarknaden. Barnen talar flera språk, men norska är inte deras huvudspråk. Förskolorna står i frontlinjen. Kommunkassan kommer i andra hand.

Detta är inte ett hatiskt scenario som skapats av ”invandringsmotståndare”. Detta är verkligheten som den beskrivs av NRK, med egna bilder, intervjuer och siffror.

Sedan kommer den riktigt intressanta delen: borgmästaren säger rakt ut att kommuner bör få säga nej till personer som inte är ”självfinansierande”:

”När det gäller personer som flyttar mellan kommuner och blir en kostnad för kommunen, tycker jag att kommuner bör få säga att om du inte är självfinansierande, bör du kanske inte flytta hit. Detta måste gälla alla.”

Detta är dynamit i den norska debatten. Det är ett implicit erkännande av att det nuvarande systemet är ohållbart. Att välfärdsmodellen inte kan motstå obegränsad invandring av människor som inte kan försörja sig själva, oavsett hur mycket ”mångfald” man än klär det i. Och att vissa kommuner redan är så fulla att staten verkligen borde sätta ner foten.

Notera också vad SSB-forskaren Lars Østby säger: Tillväxten i invandrarbefolkningen drivs av tre huvudgrupper – arbetskraftsinvandrare från nya EU-länder, ukrainare och syrier. Dessutom har antalet personer med afrikansk bakgrund ökat från 50.000 till 110.000 på 15 år. Detta är ingen liten sak. Det är ett politiskt val som nu konkretiseras i klassrum, förskolor, Nav-köer och kommunala budgetar.

Och ändå har det i åratal varit nästan förbjudet att säga högt vad NRK själv nu dokumenterar: att detta förändrar Norge. Att det skapar utanförskap. Att välfärdsmodellen knakar i fogarna. Att det påverkar vanliga norrmän, som känner att daghemmen inte längre är norska, att fritidsaktiviteter för ungdomar försvinner eftersom budgeten äts upp av sociala utgifter, tolkar, specialpedagoger och parallella kurser.

När NRK äntligen släpper igenom detta försöker de naturligtvis att försköna det. Det måste handla om ”utmaningar”, ”möjligheter”, ”mångfald” och ”åtgärder”. Men läs texten långsamt. Titta på siffrorna. Titta på citaten. Detta är inte en ”utmaning”. Det är en systemisk chock. D

et är vad vi har sagt i många år. Skillnaden är att när Document skrev om Groruddalen, sekundär migration, icke-västerländsk invandring och trycket på kommunerna, kallades vi alarmister, ”högerradikala” och ”främlingsfientliga”. Nu står NRK själv på Gardermoen och filmar en kommun där snart fyra av tio har invandrarbakgrund, förskolor där norska är ett minoritetsspråk och borgmästare som ber staten om hjälp för att bromsa inflyttningen.

Det handlar inte om att ”hata invandrare”. Det handlar om något mycket mer grundläggande: Vilket slags land ska Norge vara? Hur snabbt kan ett land förändras innan människor tappar fotfästet? Hur många kan leva på allt färre axlar innan matematiken inte längre går ihop?

Om du inte håller med om att detta är ett problem behöver du inte ha någon åsikt om kultur eller religion. Du kan bara titta på siffrorna: kommuner där en fjärdedel, en tredjedel, snart hälften av befolkningen har bakgrund från helt andra länder, andra språk, andra normer – och där välfärdsmodellen redan kämpar för att finansiera grundläggande tjänster.

Vad NRK faktiskt har skapat är en statligt godkänd varning. Men som alltid saknas den sista meningen: Detta fungerar inte. Detta måste stoppas. Vi kan inte fortsätta att fylla välfärdsstaten med fler och fler människor som behöver stöd, samtidigt som vi demoniserar alla som vågar föreslå åtstramningsåtgärder.

Det är frestande att hoppas att NRK Debatten, där jag själv deltog, har varit en liten chock för systemet. Många reagerade, och NRK hamnade i defensiven eftersom de har dolt verkligheten så länge.

Den stora frågan är om detta är ett desperat försök att återuppbygga förtroendet hos den tysta majoriteten. Eller om det helt enkelt är en förändring som pågår inom NRK.

Inget skulle glädja mig mer än att NRK äntligen tar sig an sin viktigaste uppgift. Den uppgift som vi skattebetalare finansierar med 7,8 miljarder per år: att skriva om vad som händer i Norge. Inte om vad de skulle vilja att det hände i Norge. Eller att försköna verkligheten.

NRK har nu beskrivit problemet. De närmaste åren kommer att visa vem som faktiskt vågar ta konsekvenserna och sluta heja på den befolkningsförändring som pågår i hela västvärlden.