Det börjar äntligen sjunka in att kriget i Ukraina inte kan vinnas. Men de europeiska ledarna blockerar fortfarande verkliga fredsförhandlingar. De låter kriget fortsätta eskalera, trots att försvaret är nedsatt och Europa inte kan skydda sin egen säkerhet.

Trump-administrationen försöker åstadkomma fred, men USA vill vara så lite involverat som möjligt. Om kriget utvecklas till en militär konfrontation mellan Ryssland och väst kommer det att utkämpas på vårt territorium, men på supermakternas villkor, inte våra.

Stoltenberg, Støre och de europeiska ledarna upprepar samma strategiska misstag i sina relationer med Ryssland som de gjorde på 1990-talet. Denna gång kan det bli ödesdigert. Det är dags att vakna upp till verkligheten.

Medan snön lägger sig på Kremls kupoler och drönare regnar ner över Kiev, står Europa på randen till en avgrund. De fredsförhandlingar som drivs av Trump-administrationen snubblar över de europeiska allierades orubbliga krav på ukrainsk seger.

Men det envisa stödet för Kiev – som ofta framställs som en moralisk skyldighet och en profetia om att andra västländer kommer att stå på tur om Ryssland inte slås tillbaka – bortser från en stor paradox och en skrämmande historisk parallell som går tillbaka till 1962 och 1997.

Framstående amerikanska utrikespolitiska experter, däribland den legendariske George Kennan, rådgivare till fyra presidenter, varnade 1997 i ett öppet brev till president Bill Clinton för Natos expansion österut och de konsekvenser som vi nu skördar.

Brevet verkar ha glömts bort sedan länge i de europeiska huvudstäderna. EU-ledarnas rigida hållning i förhandlingarna om Ukraina vittnar om en farlig blandning av historisk kortsiktighet, strategisk inkompetens och självgod moralism som äventyrar kontinentens säkerhet.

Det var en partöverskridande grupp med över 50 utrikespolitiska experter från båda sidor av det amerikanska politiska spektrumet som skickade brevet till Clinton. De beskrev Natos expansion österut som ”ett ödesdigert misstag som kommer att skapa ett nytt kallt krig” och provocera Ryssland till militär konfrontation.

Brevet skrevs inte av vem som helst. Det skrevs av personer som Robert McNamara, Sam Nunn, Paul Nietsche, Jack Matlock, Robert Burns och många andra.

De hävdade att en utvidgning av Nato till att omfatta före detta Warszawapaktsländer skulle undergräva relationerna med Moskva, destabilisera Europa och omöjliggöra en gemensam europeisk säkerhetsarkitektur. Till och med Clintons administration erkände internt farorna.

Men Clinton gjorde det ändå! Polen, Tjeckien och Ungern anslöt sig till Nato 1999, följt av de tre baltiska staterna 2004. Totalt har 13 före detta sovjetrepubliker och Warszawapaktsländer blivit medlemmar i Nato.

Resultatet? En ständigt ökande rysk misstro mot Väst, som kulminerade i annekteringen av Krim 2014 och invasionen av Ukraina 2022. I väst kallar vi detta rysk revanchism.

Kennans spöke kan nu skratta hånfullt: ”Vi varnade er!” Europa, som ivrigt omfamnade utvidgningen för att minska sina försvarsutgifter och säkra sin egen buffert, var uppenbarligen medskyldigt. Tyskland under Helmut Kohl och Frankrike under Jacques Chirac stödde processen, trots varningarna.

I dag upprepas samma misstag. EU prioriterar idealism framför realism. Och de gör det utan att inse att försvaret i Europa är försvagat, utan att kunna backa upp sina krav med makt och utan att kunna räkna med att USA kommer till Europas undsättning om det behövs.
Under Natos möte i Bryssel den 3 december fördömde utrikesministrarna Rysslands krav som ”oacceptabla” och insisterade på att varje fredsavtal måste inkludera full ukrainsk suveränitet över Krim och Donbas.

Som om en territoriell krig som denna någonsin har avslutats med ett fredsavtal som avviker från den militära verkligheten längs frontlinjen!

Hökarna i den brittiska Labourregeringen hotar till och med med nya sanktioner om Ryssland inte drar sig tillbaka till den ursprungliga gränsen. Polen och de baltiska staterna kräver att Nato-trupper ska stationeras längs hela gränsen. Och Ursula von der Leyen vill konfiskera frysta ryska tillgångar i Belgien.

Ironiskt nog hindrar de europeiska Nato-länderna just det som USA vill ha och som Europa desperat behöver: en snabb fred som kan stabilisera energimarknaderna, återuppliva utrikeshandeln och minska flyktingströmmarna.

Resultatet är att förhandlingarna har kört fast. Putin utnyttjar klyftan mellan EU och USA för att erövra mer och mer territorium och varnar för att ”Vi [Ryssland] planerar inte att gå i krig med Europa, men om Europa vill och startar ett krig är vi redo här och nu.”

Det är dock inte Europa. Det kommer att ta minst tio år att få Europas försvar på fötter igen. Vi måste gå tillbaka till Kubakrisen 1962, när världen var på randen till kärnvapenkrig, för att se liknande krigsretorik och en liknande spänd situation mellan Ryssland och Väst.

Och precis som då var det västvärlden som initierade krisen när amerikanerna placerade ut Jupiter-medeldistansmissiler i Turkiet och Italien. Risken för ytterligare eskalering och användning av kärnvapen är dock lika stor idag som den var 1962.

En annan historisk paradox som inte kan förnekas är att medan USA betraktar den amerikanska kontinenten som sin egen bakgård och inflytandesfär enligt Monroedoktrinen, har alla tidigare presidenter före Trump förnekat Ryssland liknande ”supermaktsrättigheter” i Östeuropa, Rysslands bakgård.

Det är Monroe-doktrinen som ligger bakom Trumps Grönlandsinitiativ, för att få Danmark och Nato att ta USA:s säkerhetsbehov i de norra områdena på allvar. Detsamma gäller initiativet att få bort kineserna från den strategiskt viktiga Panamakanalen och påtryckningarna på Maduro för att få bort kineserna, ryssarna och iranierna från Venezuela.

Skillnaden mellan Trump och tidigare amerikanska presidenter är att Trump-administrationen betonar geopolitiska realiteter och erkänner att Ryssland, som supermakt, har säkerhetsbehov i sitt eget närområde, precis som USA har i sitt.

Skillnaden mellan Trump och europeiska ledare är att Trump-administrationen, liksom de mer än 50 amerikanska utrikespolitiska experter som varnade för Natos östliga expansion 1997, inte ser ryssarna som ett hot om de europeiska Nato-länderna sköter sina egna angelägenheter, rustar upp och bär sin rättmätiga andel av Natos kostnader.

Förmodligen tänker Putin och den ryska generalstaben i samma banor. De vill avsluta kriget. De vill normalisera relationerna med USA och Europa. Men inte till vilket pris som helst. Ukraina representerar en röd linje. De vill att Rysslands säkerhetsintressen ska respekteras.

Men det kräver att ledare som Friedrich Merz, Emmanuel Macron och Keir Starmer lägger brevet från 1997 på bordet, läser det igen och frågar sig om det finns något att lära av det. En fred som ignorerar Rysslands centrala säkerhetsbehov och Europas eget behov av adekvat försvar kommer bara att skjuta upp nästa kris.

Trump har uppenbarligen lärt sig av Kubakrisen. Han spelar nu samma roll som Kennedy spelade 1962, när Kennedy demonterade Jupiter-missilerna och förhindrade att Kubakrisen eskalerade till ett kärnvapenkrig.

Och Trump står på samma sida som de mer än 50 amerikanska utrikespolitiska experter som 1997 varnade för att utvidga Nato så snabbt österut, med de konsekvenser vi nu ser.

De europeiska ledarna har demonterat sitt eget försvar och kan inte förhandla från en position av styrka. De har lite att bidra med och därför ingen plats vid förhandlingsbordet. Det värsta som kan hända nu är att Trump tröttnar och lämnar Ukraina och Europa åt sitt öde.

Det bästa Europa kan göra på kort sikt är att erkänna Rysslands säkerhetsbehov och bidra till en förhandlingslösning, snarare än att blockera fredsförhandlingarna och hålla kriget igång med pengar och vapen.

Det bästa Europa kan göra på lång sikt är att återuppbygga sitt eget försvar så snabbt som möjligt för att undkomma det destabiliserande maktvakuum som det har bidragit till att skapa.

Sådana maktvakuum tenderar att fyllas.