Demonstrationerna mot utdelningen av fredspriset till Maria Corina Machado i Oslo den 9 och 10 december vittnar om en vänster som har sjunkit till en absolut bottennivå när det gäller politisk vision och moral.

På sitt vanliga högljudda sätt, med megafoner och högtalare, trummor och slagord, marscherade en liten men mycket högljudd grupp längs Karl Johan den 10 december i ett försök att övertyga internationella medier om att det finns ett utbrett motstånd mot årets fredspris i detta land. Partiet FOR markerar tydligt sin närvaro.

De viktigaste slagorden är ”Hands Off Venezuela” och ”Nej till yankee-ockupationen i Latinamerika”. Allendes gamla slagord ”El pueblo unido jamas sera vencido” ekar. ”Ett enat folk kan aldrig besegras.” De kunde lika gärna ha ropat ”Stöd diktaturen i Venezuela” och ”Länge leve Maduro”. Detta är den politiska verkligheten för dem som marscherar på gatorna för att distansera sig från årets fredspris. Oavsett om de har köpts och betalats med regimens drogpengar eller om de helt enkelt är dess nyttiga idioter, kan det komma att bli samma sak. Att demonisera den demokratiska oppositionen, ledd av sin främste ledare, är precis vad makthavarna i Caracas vill.

Dessa självutnämnda antiimperialister och förkämpar för frihet och rättvisa stöder således entusiastiskt det som måste betecknas som den värsta diktaturen någonsin i Sydamerikas blodiga historia, eftersom Maduros regim är en direkt förlängning av Hugo Chávez diktatur, som befäste sitt grepp från början av 2000-talet.8217; diktatur, som tog makten i början av 2000-talet. Regimen är oöverträffad när det gäller att förstöra sitt eget lands ekonomiska bas och orsaka en massiv försämring av den allmänna levnadsstandarden. Venezuela var ett rikt land, inte ett redan fattigt land som till exempel Paraguay och Bolivia. Ändå har ingen annan diktator på kontinenten drivit en så stor del av befolkningen till extrem fattigdom. Ingen annan regim har drivit en så stor del av befolkningen i exil. Och inga andra diktatorer har på samma sätt gjort narkotikahandel till en integrerad del av sin regims politik.

Lägg till detta det faktum att landet inte ens har erbjudit det som de flesta diktaturer faktiskt har kunnat sätta på plus i balansräkningen, nämligen upprätthållandet av lag och ordning. En unik egenskap hos Chávez-regimen i Venezuela har däremot varit hur den har tillåtit, och i vissa fall tydligt uppmuntrat, en enorm ökning av brottsligheten, särskilt våld och mord med skjutvapen. Under flera år innan regimen ”officiellt” blev en diktatur hade landet förvandlats till en mardröm av brottslighet. När jag besökte Venezuela 2011 rekommenderades man att förvara sina pengar i skorna och inte bära klocka på handleden – inte ens mitt på dagen i de bättre delarna av staden. Bostadsområden för medelklassen var utrustade med säkerhetsåtgärder som överträffade dem i Oslo-fängelset. Det fanns inte en enda bil i Caracas som inte hade tonade rutor. Mordfrekvensen var bland de högsta i världen (den kan ha sjunkit något de senaste åren).

De som marscherade på gatorna till stöd för detta banditregime är inte vad man på engelska kallar ”the lunatic fringe” – de galna människorna i utkanten – av en moderat vänster. De beskrivs av både NTB och NRK som ”fredsaktivister”. Och de agerar i linje med den bredare vänsterhållningen när det gäller årets fredspris och regimen i Venezuela.

Norges Fredsråd ställer in fackeltåget

Norges Fredsråd valde att ställa in fackeltåget för fredspristagaren och bröt därmed med en lång tradition. På sin webbplats skriver de att ”beslutet fattades efter en grundlig konsultationsprocess mellan våra 17 medlemsorganisationer”. De säger att årets fredspristagare inte överensstämmer med deras värderingar, utan att gå in på närmare detaljer. Men undertexten är densamma som den som uttrycktes av latinamerikanska grupper i Norge i samband med demonstrationen den 9 december: Maria Corina Machado förtjänar inte priset eftersom hon inte arbetar för fred, dialog och rättvisa, utan stöder militära interventioner och åtgärder som bryter mot internationell rätt. Med andra ord: hon tar inte avstånd från Trump, utan uttrycker tvärtom tacksamhet för hans stöd i kampen mot regimen.

Samma sak säger vänsterns mest etablerade Latinamerikaexpert, Vegard Bye, med något fler ord, i Klassekampen den 10 december och i intervjuer på NRK. Och, naturligtvis, NRK:s största snälle kille, den charmige Magnus Marsdal.

Det som särskilt förenar den breda vänstern i detta fall, det som tänder deras ”engagemang” och skapar sympati och förståelse hos NRK, är naturligtvis nämnandet av Trumps namn. Detta triggar inte bara vänstern, utan majoriteten av den norska allmänheten. Men skulle vänstern stödja ett pris som belönade motståndskampen i Venezuela om man föreställer sig att den amerikanske presidenten intog en helt neutral hållning gentemot regimen? Det finns absolut ingen anledning att tro det.

Solidaritet med förtryckarna

I många decennier har den till synes anständiga och humana vänstern i Norge haft solidaritet med de förtryckta i Latinamerika som en kärnfråga. Men de har aldrig brytt sig om att visa solidaritet med det hårt pressade folket i Venezuela. Tvärtom har de länge försvarat och lovordat – ja, till och med hälsat med entusiasm och beundran – det politiska projektet som Maduros föregångare Hugo Chávez stod för. Oppositionen har stämplats och stigmatiserats.

De latinamerikanska grupperna publicerade följande den 24 oktober 2017:

”LAG fördömer starkt USA:s destabiliseringspolitik och hot om militär intervention i Venezuela. Vi fördömer oppositionens uppenbara användning av våldsamma medel för att destabilisera landet mitt i en ekonomisk kris… I dagens Venezuela pågår ett högerextremistiskt uppror vars mål är en odemokratisk regimförändring.”

När kränkningarna av rättsstatsprincipen, demokratin och yttrandefriheten blev för uppenbara, till exempel för en person som Vegard Bye, har måttlig kritik alltid åtföljts av beröm för socialpolitiken. ”Chávez säkerställde en historisk omfördelning av inkomster från de rika till de fattiga i Venezuela”, skrev Bye i Forskning.no 2013.

När den fula ekonomiska verkligheten inte längre kunde förnekas, skylldes det på yttre faktorer, såsom amerikanska sanktioner och fallande oljepriser.

En politik som har lett till att landets ekonomi ligger i ruiner

Det som aldrig har erkänts är att det är den sociala och politiska modell som Chávez införde som är den grundläggande orsaken till att landets ekonomi har ruinerats. Det är just denna politik som vänstern vill genomföra i Norge. Politiken innebar att privat ägande av företag och annan egendom i allt högre grad avskaffades. Staten tog kontroll över framför allt stora och välskötta företag – i utbyte mot symbolisk ersättning till ägarna. Sedan satte de lojala partimedlemmar från hans Partido Socialista Unido de Venezuela (PSUV) i ledningen.

Den redan statliga, men i realiteten ganska oberoende, oljeindustrin förvandlades till ett rent dotterbolag till regimen, och utländska (bland annat Statoil) och privata aktörer pressades ut ur oljesektorn. Detta gav regimen kontroll över enorma oljeintäkter, som kunde användas för att genomföra några förnuftiga och sociala åtgärder som gynnade befolkningen. Det verkade fungera bra – ett tag. Problemet var att själva grunden för ekonomin, en produktiv privat och marknadsdriven sektor, undergrävdes. Tack vare oljepengarna kunde denna strypning av ekonomin kamoufleras under några år.

När Maduro tog över efter Chávez 2013 hade de strukturella grunderna för den massiva nedgången mot total ekonomisk kollaps sedan länge lagts. Den privata sektorn var förstörd, och kompetenta och företagsamma människor lämnade landet i massor. Vägen från att vara ett av Latinamerikas rikaste länder till att bli det land med de största sociala svårigheterna tog inte många år. Detta gick hand i hand med användningen av alltmer öppna och brutala förtryckarmetoder.

Venezuela är en modern läxa i socialismens elände, som är särskilt relevant för det oljerika Norge, men en norsk vänster som förnekar detta är oförmögen att dra lärdom av det. Detta står i kontrast till stora delar av befolkningen i många latinamerikanska länder, som i allt högre grad har omfamnat helt andra politiska projekt. Den norska vänstern ser inga andra källor till elände och förtryck än högern och de rika.

Och, naturligtvis, USA.

En moralisk skyldighet att stödja motståndet – oavsett vad man tycker om Trump

Jämfört med den moraliska skyldigheten att stödja allt demokratiskt motstånd mot det korrupta Maduro-regimet är mer eller mindre berättigad kritik mot Trump av underordnad betydelse. USA kommer alltid att ha ett intresse av vad som händer på sin egen halvklot och kommer naturligtvis att stödja sina vänner och motsätta sig sina motståndare. Det faktum att Trump är en motståndare till Maduro-regimen och i den meningen en strategisk allierad till det nationellt baserade motståndet, kan inte ogiltigförklara motståndsrörelsen. Oavsett om Trump-administrationen använder metoder som betraktas kritiskt.

Ett återkommande tema i den mer förfinade kritiken är att anklaga USA och oppositionen för att bidra till ”destabilisering” genom att utmana Maduro. Detta är absurt. Andra länder i Latinamerika har fått ta emot de flesta av de 8 miljoner flyktingarna från Venezuela. Är inte detta destabiliserande? När Venezuela har gjort narkotikaexporten, riktad mot USA och Europa, till en del av inte bara sin ekonomi utan också sin utrikespolitik, vad kan detta kallas om inte destabiliserande?

Vänsterns ideologiska ensidighet har lett den djupt ner i ett kaninhål. Dess moraliska bankrutt är tydligt i det skamliga spektaklet kring årets Nobelprisutdelning.