När USA i höstas gick till motattack i det krig som länge förts mot landet av latinamerikanska länder, med Venezuela i spetsen, blev vi vittnen till en intressant upptäckt av hur många anhängare Venezuela har i narkotikakriget mot USA. Även i Norge visade det sig att narkotikadiktatorn Maduro hade många anhängare. De presenterade sig i en omfattande mediekampanj och offentlig demonstration mot tilldelningen av Nobels fredspris till Maria Corina Machado.

Bland de intressanta avslöjanden som protesterna mot utdelningen förde fram var den koppling som medierna gjorde mellan Machados fredliga motståndsrörelse och president Trumps öppna och effektiva defensiva krig mot narkotikaanfall genom att bomba och eliminera transporten av narkotika från Venezuela till USA. Detta ledde omedelbart till reaktioner, både internationellt och i Norge. Den amerikanska vänstern, som måste antas vara bland de många som kan anses vara möjliga förmånstagare av narkotikahandeln, reagerade med protester mot Trumps försvarsåtgärder för sitt eget land.

Både i FN och i Norge reagerade vänstern på att USA äntligen vidtog effektiva och beslutsamma försvarsåtgärder mot de ihållande och ökande attackerna mot landets befolkning. Fiendens strategi är att tjäna astronomiska summor pengar genom att försvaga och utarma USA:s sociala organisation och försvarsförmåga genom att droga och förstöra en växande del av befolkningen med massproducerade droger under offentlig kontroll. Venezuelas drogkrig mot USA stöds starkt, om inte uppfunnits, av fientliga länder som Ryssland, Kina och Iran. Europa och Norge påverkas också i hög grad av detta krig, som har långsiktiga mål. I Norge finns det dock för närvarande ingen ledare som förstår syftet och tar attackerna på det allvar de förtjänar.

Kriget mot narkotika är ingen ny uppfinning, och det finns heller inget militärt försvar mot ett sådant krig. Redan på 1800-talet tjänade britterna pengar på produktion och försäljning av opium i Kina, vilket kineserna svarade på militärt under opiumkrigen. Det latinamerikanska narkotikakriget mot USA och Europa är både mer omfattande och har ett mer destruktivt syfte. På lång sikt kan det förstöra hela västvärldens förmåga att försörja sig och försvara sig. Detta förklarar det starka engagemanget från länder som Ryssland, Iran och Kina. Det är dessa länders sammanfallande geopolitiska intressen som idag styr utvecklingen i länder som Venezuela, ett land som i själva verket är ett offer för den globala vänsterns ekonomiska och politiska krig, där USA för närvarande är det huvudsakliga målet.

När vi sedan betraktar effekterna av detta krig som vi kan observera i en provinsiell utpost som Norge, är det intressant att notera att även här finns det människor och organisationer som anser det lämpligt att stödja det internationella kriget mot USA. Det är naturligt att anta att dessa människor, som låter sig mobiliseras för gatudemonstrationer till stöd för en narkotikadiktatur i Latinamerika, ser sig själva som en del av dem som drar nytta av narkotikahandeln. Det sägs att inte ens de mycket stora beslagen av kokain i Norge under de senaste åren har lett till prisökningar på gatorna i Oslo. Här, precis som i USA, är problemet kopplat till en omfattande och kontrollerad invandringsvåg av kriminella narkotikahandlare.

Den enhälliga anklagelsen mot president Trump att hans defensiva krig mot de venezuelanska och andra narkotikakartellerna strider mot internationell rätt, sjörätt och mänskliga rättigheter är precis vad vi kan förvänta oss av dem som inte skyr några medel för att hindra Trump från att vinna kriget mot narkotikadiktaturerna som Trump nu har förklarat på det amerikanska folkets vägnar. Anklagelserna kommer huvudsakligen från samma kretsar som protesterade mot tilldelningen av fredspriset till Machado. Det finns dock ingen faktisk grund för någon av anklagelserna.

USA utkämpar ett defensivt krig i ett internationellt försök att försvaga och förstöra det amerikanska civilsamhällets förmåga att upprätthålla sig själv och försvara sig. Bland de allvarligaste åtgärderna finns försök att översvämma samhället med miljontals illegala invandrare, brottslighet och narkotikahandel. Detta har pågått i många år och har redan fått allvarliga konsekvenser för den amerikanska ekonomin och det amerikanska civilsamhällets kapacitet. Det finns ingenting i internationell rätt som hindrar USA från att försvara sig mot detta onda med de medel som står till dess förfogande. Rätten till självförsvar är en hörnsten i internationell rätt. Den kan härledas från flera internationella fördrag och är utan förbehåll fastställd i artikel 51 i FN-stadgan, där det bland annat står att ”Ingenting i denna stadga ska inskränka den inneboende rätten till individuellt eller kollektivt självförsvarnär ett väpnat angrepp har begåtts mot en medlem av Förenta nationerna …” (min kursivering).

Här måste vi notera att inga förbehåll görs när det gäller angreppets form och syfte eller vapnets natur. USA:s rätt till självförsvar i det krig mot narkotika som förs mot landet strider inte på något sätt mot tillämplig internationell rätt.

Det faktum att denna form av förstörelsekrig inte förutsågs när den allmänna internationella krigsrätten formulerades har ingen betydelse för staternas naturliga rätt till självförsvar. Den begränsas inte av arten, syftet eller typen av vapen som används i kriget. Den begränsas inte heller eller görs beroende av samtycke och samarbete från FN eller andra församlingar. Påståenden om motsatsen kan endast förstås som fientliga försök för att rättfärdiga det internationella kriget mot USA, eller ren okunnighet. Detta gäller även bidrag från den akademiska världen och medias spridning av orimliga påståenden från FN.

När någon använder argumentet mot USA:s försvarsåtgärder att narkotikahandeln bedrivs av civila i internationella vatten, gör detta inte saken bättre för angriparna. Det gör deras fall allvarligare. Krigslagarna har aldrig varit milda mot civila som deltar i attacker som stridande, så kallade prickskyttar eller franchise fighters. I de flesta länder föreskriver lagen krigsrätt för sådana personer. Det är vad narkotikakrigarna nu upplever, och vi saknar dem inte.

Norge har avstått från rätten till krigsrätt, men bör inte av den anledningen avstå från rätten till självförsvar. De tusentals offren för det organiserade narkotikakriget mot Norge bör få de ansvariga myndigheterna att vidta åtgärder och inte bara tillhandahålla reparativa hälsovårdstjänster. Kriget kan vinnas om viljan finns.