Medan nazismen är förbjuden och moraliskt diskvalificerad i Europa, har kommunismen tillåtits fortsätta under akademiskt skydd och politisk undantagsstatus. Polen sätter nu ner foten – och påminner Europa om att kommunismen också är en totalitär ideologi med blod på sina händer.

Den 3 december 2025 fastslog Polens författningsdomstol att Polens kommunistiska parti (Komunistyczna Partia Polski, KPP) är författningsstridigt och därmed olagligt. Domstolen beordrade att partiet skulle tas bort från det officiella partiregistret, vilket i praktiken innebär ett förbud mot vidare politisk verksamhet.

Motiveringen är kristallklar: Polens konstitution förbjuder politiska partier och organisationer som baseras på totalitära ideologier. Kommunismen ingår uttryckligen – tillsammans med nazismen och fascismen. Beslutet fattades efter en formell begäran från den polske presidenten, som påpekade att partiets ideologi, program och användning av symboler är oförenliga med en demokratisk konstitutionell stat. KPP grundades 2002 och har aldrig haft något inflytande i parlamentet, men fallet handlar inte om storlek. Det handlar om principer.

En historisk uppgörelse

Polens beslut är anmärkningsvärt just därför att det bryter med en europeisk vana: att behandla kommunismen som en ofarlig idé, frikopplad från sin historiska verklighet. I den västerländska offentliga debatten förknippas kommunismen ofta med social rättvisa, jämlikhet och antikapitalism, medan dess historiska verklighet – enpartistyre, tvångsarbete, massfängslande och ekonomisk kollaps – tonas ned eller relativiseras.

I stora delar av Västeuropa har kommunistiska och marxistiska partier verkat fritt i årtionden, ofta flankerade av akademiska kretsar som insisterar på att ideologi måste bedömas utifrån sina intentioner – inte sina konsekvenser. Polen avvisar denna distinktion.

För polackerna är kommunismen inte en teori, utan en erfarenhet. I över fyrtio år levde landet under ett sovjetiskt påtvingat regime som kännetecknades av enpartistyre, censur, politisk förföljelse och systematisk förtryck av kyrkan, familjen och det civila samhället. Ur detta perspektiv är det inte ett uttryck för tolerans att tillåta ett kommunistiskt parti, utan för historisk glömska.

Förbudet är därför knappast ett uttryck för politisk nervositet, utan snarare för demokratiskt självförsvar.

Men hur är det med yttrandefriheten?

Kritikerna kommer att hävda att förbudet utmanar yttrande- och organisationsfriheten. Men detta är en förenkling. Polen förbjuder inte åsikter. Ingen fängslas för att ha läst Marx. Vad staten vägrar att göra är att bevilja officiell partistatus till en ideologi som historiskt sett har avskaffat just de friheter som den nu åberopar.

Detta är en välkänd princip i europeiskt rättstänkande. Demokratier har länge förbehållit sig rätten att förbjuda nazistiska och fascistiska partier – inte för att de är populära, utan för att de är farliga. Polen tillämpar samma logik på kommunismen. Skillnaden är att detta bryter mot ett västerländskt tabu.

Den stora paradoxen

Detta väcker en obekväm men nödvändig fråga: varför är kommunismen fortfarande socialt och politiskt acceptabel i Europa? Det finns lagliga och aktiva kommunistpartier i många europeiska länder: Grekland, Portugal, Spanien, Italien och Frankrike, för att nämna några.

Nazismen bedöms – med rätta – på grundval av sina brott. Kommunismen bedöms ofta på grundval av sina löften. Resultatet är en moralisk asymmetri där en totalitär ideologi diskvalificeras för alltid, medan en annan får leva vidare som ”kritik”, ”alternativ” eller ”protest”.

Den historiska bilden är dock tydlig. Kommunistiska regimer i Sovjetunionen, Kina, Kambodja, Nordkorea och Östeuropa har kostat tiotals miljoner människor livet genom politiska utrensningar, tvångsarbete, svält och systematisk förtryck. Detta är ingen anomali. Det är ett mönster.

Det faktum att marxismen fortfarande åtnjuter respekt i västerländska institutioner säger därför mindre om ideologins oskuld och mer om Europas selektiva minne.

Öst minns, Väst rationaliserar

Det är ingen tillfällighet att det är Polen, och inte Frankrike eller Tyskland, som tar detta grepp. I Östeuropa är kommunismen ett levande trauma. I Västeuropa har det varit ett seminarium. Denna skillnad förklarar varför hammaren och skäran kan vaja obehindrat i europeiska städer, medan alla historiska symboler för fascismen – oavsett sammanhang – är förbjudna. Detta är inte konsekvens. Det är kultur.

Polens beslut bryter med detta mönster och tvingar fram en fråga som många helst skulle undvika: Varför har en totalitär ideologi skyddats från moralisk uppgörelse? Förbudet mot kommunistpartiet är därför mer än ett juridiskt beslut. Det är en signal om att demokrati inte är värdeneutralt – och att vissa ideologier, oavsett hur de presenteras, är oförenliga med frihet, rättsstatsprincipen och mänsklig värdighet. Kommunismen är en sådan ideologi. Fascismen är en annan.

Men Europas utmaning slutar inte där. Även i dag finns det politisk-religiösa ideologier som sätter helig lag över sekulär lag, kollektiv underkastelse över individuell frihet och tro över konstitutionen. De framträder inte alltid som partier, men de gör anspråk på makten – i praktiken, inte i teorin.

Polen har valt att dra en gräns. Om Europa är villigt att göra detsamma nästa gång är en öppen fråga.