Varifrån kom alla dessa homosexuella, lesbiska, transpersoner och HBTQI+-personer? Det fanns inte så många av dem förr.

För dem som växte upp på 1960- och 70-talet är det ett mysterium hur det plötsligt blev så många homosexuella och lesbiska. De kom i kölvattnet av kvinnorörelsen, långt in på 1970-talet.

Bisexuella och transpersoner dök upp först med generation Z, efter millennieskiftet. Nu verkar de ha blivit mycket talrika. De dominerar den offentliga sfären. Och nya plusvarianter dyker ständigt upp. Siffrorna talar för sig själva.

På 1970-talet uppskattade Kinsey-rapporterna att homosexuella utgjorde 2–4 % av befolkningen i västländerna och att lesbiska utgjorde 1–2 %. Bisexuella och transpersoner var så sällsynta att de knappt registrerades. Totalt avvek cirka 4,5 % från den heterosexuella normen.

Idag visar undersökningar från Gallup och Pew att andelen HBTQI+ i USA har mer än fördubblats under de senaste 50 åren, till 9,3 % av den totala befolkningen. Och det finns ännu fler i länder som Nederländerna, Sverige och Norge, där uppskattningen ligger på omkring 10–14 %.

Ännu mer slående är att bland ungdomar under 30 år, dvs. den så kallade generation Z, som föddes omkring millennieskiftet, identifierar sig så många som 17–23 % inom HBTQI+-spektrumet. Det innebär att så många som en av fem, eller 20 % av ungdomarna, avviker från den heterosexuella normen.

En del av detta beror uppenbarligen på bättre statistik och på att många människor först nu har vågat komma ut som ett resultat av ökad acceptans och minskad stigmatisering. Ändå verkar siffran onormalt hög.

Same sex-beteende i djurriket, bland däggdjur och fåglar, är visserligen inte ovanligt. Men inte i den utsträckning som nu sprider sig bland människor i västvärlden.

Den fyrfaldiga ökningen av HBTQI+-befolkningen kan inte enbart vara genetisk eller biologisk, och den kan inte heller tillskrivas ökad acceptans, minskad stigmatisering och förbättrad statistik.

Det har länge varit acceptabelt att vara homosexuell eller lesbisk. I stora samhällen, både inom den privata och den offentliga sektorn, har det till och med blivit en fördel – ja, det nya normala. Och detta är förmodligen en del av förklaringen.

Spridningen av identifiering genom sociala medier, vänskaps- och referensgrupper och i skolor, särskilt bland ungdomar, är uppenbarligen en bidragande faktor. Man anses vara ”cool” om man avviker från normen.

Politiskt och kulturellt tryck som drivs av woke-ideologier och den ”progressiva” och illiberala utbildnings- och identitetspolitiken från 68-generationen är en bra sociologiskt grundad förklaring, även om det vanligtvis inte finns någon forskning som stöder detta.

Den forskning som finns om sexuell identitet och sexuellt beteende drivs till stor del av postmoderna forskningsmiljöer vid universitet och av DEI- och HBTQI+-rörelserna själva. Denna forskning är därför sannolikt av begränsat värde.

Utöver den ideologiska feminiseringen av samhället som följde med kvinnornas frigörelse, samt ökad acceptans för queerpersoner och identifiering genom Pride-rörelsen och andra HBTQI+-gemenskaper, finns det dock sannolikt andra makroekonomiska förhållanden som också har en inverkan.

Det är ett faktum att hormonbalansen hos stora delar av befolkningen i västvärlden har förändrats avsevärt under samma period. Detta har sannolikt inte bara bidragit till att påverka fertiliteten i befolkningen, utan också faktorer relaterade till sexuell identitet.

Testosteronnivåerna hos den manliga befolkningen har sjunkit dramatiskt sedan 1970-talet. En 35-årig amerikansk man har idag bara hälften så hög testosteronnivå som en 35-årig amerikansk man hade 1970.

Samtidigt har östrogennivåerna i dricksvattnet ökat till följd av den utbredda användningen av p-piller från början av 1970-talet och framåt. Både minskade testosteronnivåer och ökade östrogennivåer orsakar hormonella obalanser. Dessutom kan andra miljöfaktorer ha påverkat hormonbalansen. Dessa inkluderar den utbredda användningen av bekämpningsmedel och miljögifter inom jordbruket.

Den enorma konsumtionen av plast och mikroplaster i livsmedelsförpackningar och kläder, samt flamskyddsmedel i köksredskap som innehåller giftiga ftalater, påverkar också hormonbalansen.

Detsamma gäller den ökade användningen av tillsatser, konserveringsmedel och smakförstärkare i bearbetade livsmedel, samt den omfattande användningen av parabener i kosmetika.

Och det gäller fetma, som har spridit sig som en epidemi i hela den industrialiserade världen till följd av ökad konsumtion av socker och högt bearbetade livsmedel.

75 % av alla amerikaner är överviktiga. 50 % av alla norrmän. Ökad fetma innebär minskade testosteronnivåer, diabetes och ökad mottaglighet för hjärtsjukdomar, cancer, autoimmuna sjukdomar och en rad andra sjukdomar. Allt detta är relaterat till förändringar i hormonbalansen.

Det finns en skillnad mellan korrelation och regression, kovarians och kausalitet. Det faktum att dessa trender, som alla sammanfaller med den starka tillväxten av HBTQI+-befolkningen och alla är hormonrelaterade, kan dock inte vara en slump. Man behöver inte vara genusforskare för att förstå detta.

Trots dessa uppenbara samband och trots de negativa konsekvenserna för folkhälsan, fertiliteten och könsidentiteten bedrivs knappt någon forskning om detta.

En pressad jordbruksindustri vill inte att uppmärksamheten ska riktas mot den stora konsumtionen av kemiska bekämpningsmedel.

Livsmedelsindustrin vill inte att uppmärksamheten ska riktas mot användningen av kostnadsbesparande tillsatser och konserveringsmedel.

Läkemedelsindustrin, som tjänar pengar på att lindra symtom, har inget intresse av att bedriva forskning för att hitta de miljömässiga orsakerna och därmed eliminera sin egen marknad.

Och alternativa förklaringar ”passar” inte in i den politiskt korrekta förklaringen från HBTQI+-rörelsen att könsmångfald och HBTQI+ faktiskt är helt naturligt, att det alltid har varit så.

Det är uppenbart att det behövs mer forskning på detta område, dvs. forskning som inte är inriktad på att vara politiskt korrekt, utan på att hitta de verkliga orsakssambanden – oavsett om de är biologiska, socialt betingade eller påverkas av förändrade miljöförhållanden.

I vilket fall som helst är vi alla intresserade av att ta reda på hur allt detta hänger ihop. Tillväxten av HBTQI+-befolkningen och de stora förändringarna i hormonbalansen i befolkningen i allmänhet har uppenbarligen stora sociala, demografiska, hälsomässiga och politiska konsekvenser.